London-Manchester: 2-0

Eller skall jag kalla texten ”Welcome to Thursday Club”? Eller kanske ”Där miljonerna försvann”? Eller varför inte ”När Europa League kom till Manchester”? Eller: ”Vad gör ni på tisdags- och onsdagskvällar, Gael och Samir”? Ja, jag vet inte riktigt. För jag hade egentligen tänkt skriva upp kommande transferfönster, men hur skulle jag kunna låta bli det här? Hur skulle jag kunna motstå möjligheten att få skriva några rader om det faktum att båda Manchesterlagen igår kväll åkte ur Den Stora Nöjesmaskinen? Att de inte längre är kvar i denna fotbollens Eurovisionsschlagerfestivalen?

En av mina bättre vänner är manu och han har under morgonen mejlat ut sin bedrövelse och därför sänder jag en tanke åt honom och de hans. Men bortsett från det, så känns detta läge oerhört bra. Inte bara för att We get what we want-united, inte riktigt fick vad de ville ha. Inte bara för att SAF, som suttit på piedestal under så många år, nu visat sig vara mänsklig. Utan mest för att de är de och inte vi. Eller snarare att det är vi, och inte de. Det är vi som är vidare och inte Stora Stygga Manu.

Om vi vänder våra blickar österut i samma stad, så finner vi Miljonbygget från Mellanöstern. Eller som det också kallas ibland: ”Arsenal Norra”. För i denna Chokladfabrik är de måna om kvalitén. Uppenbarligen inte så mycket när det gäller vad de producerar, men på det de tar in. De är noga med råvarorna och därför ser de till att inhandla så mycket som bara är möjligt från fotbollens bördigaste jordmån Arsenal. Där uppe i nordväst sitter storebror Touré och känner sig förfördelad. Där sitter Clichy och väntar på stora vinster och där sitter lille pojken Samir och känner sig uppskattad. Nu sitter förvisso greadybastard in the gangland of N17, men det är fortfarande Willy Wonka som står för degen.

...oups, där försvann den pokalen från Madchester.

Och man kan inte annat än småle åt dessa fotbollskarriärister, åt dessa fotbollens strebrar. Åt alla de som gick till den klubben, inte för att tjäna mer pengar, utan för att ha chans att vinna de riktigt stora titlarna på de finaste scenerna. Och jag hoppas någon stans att de, i sin väntan på match i torsdagsklubben, råkar zappa förbi åttondelsfinalerna i Champions League och där råka se en klubb med röda tröjor med vita ärmar som har en kanon på vänster bröst. En klubb som i somras ansågs vara ett sjunkande skepp, en klubb som skulle bli den första att åka ur och en klubb som egentligen inte ens skulle få vara med.

Nu är de båda Manchesterlagen ute ur kuppen. chea£sky gick förvisso vidare på bedrövliga försvarsinsatser av Valencia men kvar står också Arsenal. Vi var knockade, nere i däck men reste oss på nio. Vi var tilltufsade, blåslagna och bespottade. Vi var höstens skämt, det lovliga bytet och mobboffret som alla hade rätt att ta ut sin aggression på. Vi låg ned och blev fortfarande besparkade. 

Nu står vi upp. Arsenal. Vi är kvar, vi är i rörelse och vi går framåt. Vi kommer under våren att spela fotboll ute i Europa på tisdagar och onsdagar, inte på torsdagar. På torsdagar är det vi som ligger i soffan, unnar oss någonting extra fint och slänger några kärlekens ord till våra nära. För då är vi hemma, safe och iland. Då är det vi som spelar CL och de andra som harvar i skämtet vid namn Euro League. Då är det vi som är i finrummet och de som skrubbar dasset med tandborste. För vi är Arsenal, the Pride of England.

Bild: Från Flickr.com: av ”xavi_pendes”.