Veckokrönika

God morgon. Nu sitter man här igen. Söndag morgon. Sliten. Bakfull. Illamående. Det är livet som Arsenal-supporter. Man spenderar tusentals kronor varje månad, dricker alldeles för mycket och reser land och rike runt för att följa ett lag. Om det är värt det? Varenda krona.

Den här veckan har summerat upp exakt hur det är att vara inbiten supporter. Allt från bortaresor till handslag med Thierry Henry. Att icke förglömma en matchdag fylld av vanliga ritualer som pubbesök och fish & chips.

Wigan

Förra lördagen begav det sig till Wigan. En stad som har typ två affärer, en krog och ett Pizza Hut. Grått och dystert. Regnigt. Skitigt.

Under säsongens gång åker man ofta till många städer som Gud verkar ha glömt. Visserligen är de rena paradis om vi skall jämföra med slumområden i utsatta länder eller ghetton i Frankrike, men om man skippar alla jämförelser finns det många ställen man hellre vill bosätta sig i än städer som Bolton, Blackburn och Wigan.

Hur som helst var det dags för ännu en resa, den här gången med bil upp och tåg ner. Efter en mindre tågresa upp till Market Harborough mötte jag upp min vän Richard som var pigg och glad. Vi tog M5 upp mot Wigan via Manchester där vi parkerade och började bege oss mot arenan. Något pubbesök hann jag inte med innan, men det skulle duga gott och väl att bara vara med efteråt.

DW Stadium är egentligen en heltrevlig arena, speciellt med tanke på att de flesta bortasupportrarna får upp till 4500 biljetter jämfört med 3000 och ibland ännu mindre. Hallarna i arenan är dock trånga som bara den och om man vill beställa en pint eller paj i halvtid är man rätt så körd om man inte går ett par minuter innan.

Självaste matchen var ganska seg och bortasupporten var ganska lam under första halvlek. Tack vare mål av Mikel Arteta och Thomas Vermaelen kunde vi dock slappna av lite och bjuda på skönsång, men det viktigaste var att vi ledde. En ledning i Wigan hade dock de två tidigare säsongerna resulterat i förlust eller lika, så man var fortfarande oroad.

Mikel Arteta - Arsenal's number 8! Foto: Bildbyrån.

Andra halvlek blev dock en enda skön resa mot tre poäng. Vi alla visste att 3-0 skulle punktera matchen helt och hållet, vilket även var anledningen varför jublet blev som störst när Gervinho avslutade ett anfall som innehöll 33 passningar och som alla i laget utom Andre Santos var delaktig i. När Robin van Persie sedan satte 4-0 fick han äntligen en ramsa värd sin status och inte det vanliga "Robin van Persie - klapp klapp - Robin van Persie". Om ni vill höra hur det lät kan ni checka in den här videon.

Efter matchen blev det att besöka en pub vid namn Red Robin. Ett rätt så trevligt hak för att vara placerat i Wigan. Där gick vi alla loss totalt och stämningen var obeskrivlig. Det var non-stop singing två timmar i rad och alla klassiska ramsor betades av. Naturligtvis hade förfriskningarna varit en bidragande faktor, men det var bara bra.

Precis innan vi skulle ta en taxi till tågstationen gick jag på toa där jag sedan fick för mig att stoppa fingret upp i en trasig handtork. Det resulterade i ett jävligt djupt - och öppet - sår på pekfingret som inte ville sluta blöda. Innan vi klev på tåget köpte vi lite mat ("mat" = hamburgare och kebab) och roligt nog träffade jag en svensk på Wigans tågstation, av alla ställen i världen.

Eftersom många av mina vänner kallar mig "Sweden" reagerade han och gick fram till mig och frågade om jag var svensk. Det kom fram att han hette Patrik, följde mig på Twitter och arbetade som biträdande jurist i London. Vi finns överallt!

Tågresan hem blev lika kaotisk som vanligt och jag känner i efterhand synd om medresenärerna som stod ut med oss i två och en halv timma. Efter diverse galenheter som jag inte har tid att lista i det här blogginlägget kom vi fram till London Euston där vi small av "Robin van Persie - he scores when he wants" så att alla på tågstationen kunde höra oss klart och tydligt.

Tunnelbana hem, slockna så fort man kommit innanför dörren och vakna upp lika illamående som vanligt på söndag morgon. Precis lika illa som jag mår i skrivande stund. Det är följderna av sådana resor, men följder man gärna tar så länge Arsenal vinner.

Thierry Henry

Efter att på onsdagen ha besökt Tollington för att närvara på Arseblogs bokrelease (So Paddy Got Up) - som var en mycket trevlig afton - var det på fredagen dags att närvara när Arsenal skulle avslöja vilka tre män som gjort sig förtjänta av statyer utanför Emirates. Redan dagarna innan hade vi fått klart för oss att det skulle bli Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry som skulle bli till brons.

Herbert Chapman är tyvärr avliden sedan länge och Tony Adams kunde inte komma på grund av ett viktigt möte, men Thierry Henry och Arsène Wenger kunde närvara - två legender som förvandlade mig till någonting som mer kan liknas en 14-årig fangirl som avgudar Justin Bieber än en ung kille i sina bästa år.

På sådana här bilder får man själv se exakt hur dålig ut som helst. Det är ögonblicket som räknas. Foto: K.E.

Att komma såhär nära dessa personer är det inte ofta man gör. Att sedan ropa till sig Thierry Henry och skaka hand med honom samtidigt som han kollar en i ögonen var ingenting annat än surrealistiskt. Så mycket som man avgudat honom, så mycket som han betytt för Arsenal och ens egna supporterliv. Att då stå och krama om hans lena hand fick mig att smälta inom- och utombords. Det må låta löjligt, men man är i ett annat känslotillstånd när man kommer så nära en legend som Henry.

Även Arsène Wenger närvarade och det roliga var att han hann just gå förbi mig innan jag ropade "Arsène" och sträckte ut min hand. Han sträckte ut den också, men hade gått lite för långt ifrån mig. Det slutade med att vi bägge sträckte ut händerna men inte nådde varandra (haha!) varpå han istället gav mig en vinkning. Det gjorde dock inte så mycket då jag fick skaka hand och ta bilder av honom efteråt. En underbar fredag!

Arsène Wenger! Foto: K.E.

Lördag

Gårdagen. Fantastisk. Igen. Vaknade upp redan vid niotiden för att duscha och göra mig klar. Sedan far det av till Tollington, men det skulle inte bli enda stället jag skulle komma att besöka under dagen. Roligt nog var jag så pass tidig att jag kom innan ens puben hade öppnat!

Det blev att börja direkt med ett par pints och en god lunch beståendes av fish & chips tillsammans med trevligt umgänge. Roligt nog hörde jag många svenskar i lokalen, även några jag hälsade på (och några som kände igen mig!). Martin, Gabriel och Tobias ville komma med i det här blogginlägget och de gjorde de sig förtjänta av. Hoppas att flyget från Stansted klockan fem på morgonen gick smort!

Efter förfriskningar, sång och taggning var det då dags för match. Den var riktigt fint inramad och jag kommer nog vara stolt för evigt att ha närvarat vid ett sådant här speciellt tillfälle. Turligt nog klev även rätt man fram på jubileumsdagen och det var inte mer än passande att det var Robin van Persie som avgjorde tillställningen med matchens enda mål.

Holländaren blir allt mer lik Thierry Henry - som passande nog var på plats tillsammans med många andra legendarer - i sitt sätt att avgöra matcher. Henry hade en förmåga att dyka upp när man minst anade, även när han gjorde plattmatcher. Minns bara det här målet mot Liverpool då han hade varit osynlig under nästan hela matchen, bara för att ta saken i egna händer när laget behövde honom som mest.

Robin van Persie - he scores when he wants! Foto: Bildbyrån.

Robin van Persie gjorde inte mycket väsen av sig igår. Tills han beslutade sig för att dra till på volley och avgöra matchen på äkta Henry-maner. Ett otroligt avslut (vet ni hur svårt det är att få det avslutet?!) av en otrolig spelare. Fantastisk. Det finns inget bättre ord att beskriva honom med.

Efter matchen blev det besök på flera olika pubar med trevligt sällskap och kanonsköna personer. Det blev pints, diskussioner, sång, fest och hela faderuttan under kvällens gång. Nattbussen hem blev en mindre trevlig resa, men det var ingenting jämfört med hur man mådde för ett par timmar sedan. Men det är smällar man tar för Arsenal. Och jag gör det gärna igen, och igen, och igen... hur många gånger som helst.