The New Number Two

-”We want information, information, information.”
-”Who are you?”
-”The new number two.”
-”Who is number one?”
-”You are number six.”
-”I am not a number, I'm a free man.”
-”Ha ha ha ha”.

Nej, detta är inte en förvirrad dialog mellan Diaby och Koscielny, inte heller en allmän diskussion om vad som händer på tröjfronten nu när Almunias kontrakt till sommaren går ut och inte heller ett galenskapens uttryck för hur den moderna toppfotbollen ser ut i dessa post Bosman tider. Orden är de vilka det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden 1982 valde att introducera låten ”The Prisoner” med och de är hämtade från den brittiska TV-serien med samma namn. Man kan tycka vad man vill om hårdrocksestetik, och om engelska sci-fi TV-serier från sent 60-tal med för den delen, men man kan inte annat än undra och slutligen väcka frågan: Who is the new number two?

Efter drygt 45 år i klubben tackar, Pat Rice för sig nu i maj. Han ägnade fjorton år som spelare i klubben och bröt endast av med fyra år i Watford, innan han 1984 klev in i Arsenals tränarstab. Först tränade han olika ungdomslag för att sedan klättra i klubbens hierarki och, från och med 1996 fungera som caretaker och/eller assisterande tränare till Wenger. Nu skall den 63-årige före detta högerbacken äntligen få njuta av livets frukter i form av vardagar utan yrkesverksamhet. Utan bollbärande, konutsättande och utan täta samarbeten med sovsäcksinslutna professorer. Vi unnar honom detta och hoppas på goda golfrundor, lättutvecklade drinkparaplyer samt på en överseende fru Rice.

I första startgrupp finner vi tre gentlemän vilka samtliga ingick i olika varianter av The Famous Four, eller The Famous Five som de lite mer generöst, kan kallas. Herrarna spann över lite olika epoker i klubbens historia men har också oerhört många likheter.

Tony Adams: En kille som är så arsenalsk så att få en kan med att försöka matcha. Kom till klubben som trettonåring och spelade över 600 matcher för klubbens representationslag innan han, sommaren -02, drog sig tillbaka. Hans historia är välkänd där hans alkoholsvårigheter, men även George Grahamskt drillade offsidefällor är, är väl omvittnade. Adams fick, under Wengers beskyddande vingar, till slut ordning på sitt förhållande till spriten och förlängde inte bara spelarkarriär och äktenskap, utan troligtvis även sitt liv avsevärt, mycket tack vare Wenger.

Ett lag, en ledare.

Under sin spelarkarriär var han inte bara extremt klubblojal utan även en stark ledare för gruppen. Hans relation till Wenger gick från att inledningsvis vara lite småknölig till extremt tight och i högsta grad lojal. Efter hans spelarkarriär studerade han sportvetenskap vid Brunel University innan han tog över som manager för Wycombe Wanderers. Detta gick, då de genast åkte ur League One, väll lite sådär, varefter Adams sade upp sig och flyttade till Rotterdam för att jobba som ungdomstränare i Feyenoord. En kortare sejour som assisterande tränare i Utrecht följdes upp av ett telefonsamtal från ’Appy ’Arry som, i juni –06, behövde en assisterande till det Portsmouth vars ekonomi han just då hade börjat köra skiten ur.

Hos Pompey fick Adams ansvar för försvarsspelet och detta gick alldeles utmärkt. Laget nådde, säsongen 06-07, en niondeplats och allt var guld och gröna skogar fram till Spurs rekryterade både Harry Redknapp, och sedan en mängd av klubbens bästa spelare så gott som gratis. Adams fick huvudansvaret för klubben vilket resulterade i bara tio poäng på sexton matcher och kicken för Adams. Han gjorde säsongen 10-11, en sväng i azerbaijanska Gabala FC, men står nu arbetslös. Enligt rykten skall han ha sök jobbet som boss i allsvenska Elfsborg, vilket dock gavs till den frejdigt fryntlige Jörgen Lennartsson.

Gemensamt för de olika delarna i Big Tonys managerkarriär är att han är tämligen medioker med huvudansvar, men framgångsrik som assisterande. Det du kanske inte alltid får av kreativa offensiva lösningar får du åter i ett gediget och välintegrerat försvarstänk a la Graham.

Steve Bould: Ännu en del i The Famous Four, ännu en försvarsrese och ännu en man som med åren blivit allt mer synonym med Arsenal. Född och uppvuxen i Stoke-On-Trent kom han till Arsenal som 25-åring från Stoke City och blev Arsenal trogen mellan åren -88 och -99, varefter han avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Sunderland innan han, i september -00, tackade för sig. Under sin tid i Arsenal bildade han ofta mittbackspar med nämnde Adams och drillades således i samma självklara anda av one-nil to the Arsenal. Hans spelstil var ofta tämligen kompromisslös för att inte säga tuff och han hade ett rykte om att aldrig vika ned sig eller tillåta sig spela under absolut maximum av sin förmåga.

Efter avslutad spelarkarriär tog han nästan omedelbart tränarlicens och har sedan juni -01 tränat olika Arsenallag på ungdomsnivå. Hans bristande rutin av att jobba med seniorfotboll kan ligga honom i fatet, men detta anses av många kompenseras genom att han haft stora framgångar med bland annat klubbens u 18-lag med vilka han vunnit Premier Academy League två gånger och FA Youth Cup en.

Bould anses som tränare vara tämligen tuff, direkt och krävande. Detta dock inte utan en förmåga att fungera i en klubb vars hela nutid genomsyras av den wengerska tanken om den goda fotbollen. Han uppges också vara väldigt omtyckt av de spelare i a-truppen som haft honom som tränare under sin tid i akademin.

Martin Keown: Anlände som fjortonåring till Arsenal och gick genom den dåvarande akademin upp i a-laget för att, efter en lånsejour i Brighton and Hove, göra debut för representationslaget i november 1985. Efter att han inte ansetts vara bra nog för klubben såldes han, i juni -87 till Villa och spenderade två säsonger i Astonlaget innan flyttlasset gick till staden Liverpool och dess blå del. Efter tre och ett halvt år i Toffies skrev han på för klubben i hans hjärta och blev åter Arsenal i januarifönstret –93.

Keown, här i blått, rensar upp bland skräpet.

Keown gjorde över 300 matcher för klubben och tog, tillsammans med Andy Linighan, upp kampen med Adams och Bould om de två ordinarie mittbacksplatserna. Keown spelade både mittback och defensiv mittfältare och fick liksom Adams och Bould vara med om den metamorfos som klubben genomgick under Wengers anländande till klubben. Han lämnade, som 37-åring, klubben efter unbeatensäsongen och avslutade med ett halvår var i Leicester och Reading.

Som spelare var Keown en aldrig sinande källa kraft och kamp. Ett bultande hjärta större än livet självt och en spelare som höll sig på ett precis lagom avstånd till galenskapen och till vad som egentligen kan anses vara gränsen för rätt uppförande för en fotbollsspelare. Han var en vital del i en generation Arsenal som vann, i princip, allt de ställde upp i.

Keown tog sin trängarlicens redan –05 och anslöt i samband med sin utbildning sig till coachstaben runt Wessex Leaguelaget AFC Newbury. Wessex League motsvarar division 9 och 10 i det engelska ligasystemet och ger, tillsammans med hans tid som deltidsarbetande coach för Oxford Universitys AFC, Keown inte allt för stora tränarmeriter. Däremot är Keown en ofta förekommande gäst i BBC’s expertsoffa, men har även jobbat för både irländska televisionen och för ESPN. Han bjuder ofta, inte bara på insiktsfulla kommentarer fyllda av självironi och ödmjukhet, utan även om en stor dos kunskap om konsten att försvara på en fotbollsplan. Så där du i fallet Keown förlorar i tränarerfarenhet det vinner du i vältalighet, försvarskunskap och den nästan sjukliga oviljan att förlora.

I nästa inlägg skall jag gå igenom startfältets andra del och därefter redogöra för hur jag hoppas, respektive tror, att klubben tänker agera när Pat Rices efterträdare utses. Jag tackar för din tid, hoppas du funnit läsningen intressant och på att du kommer åter till del 2 av The New Number Two.

 

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Adams i aktion ”blog-idman-yurdu”,

Bould statuerar exempel ”blue_rat”

och Keown välsignar i blått av ”Jim Malone”