En tripp till Ashburton Grove
tis 13 dec 2011 kl 23:00
När jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg brukar jag alltid ha klart för mig vad jag ska skriva om, hur det ska se ut och vad det ska handla om. Idag är en sådan dag då jag bestämt mig för att sätta mig ner och skriva rakt från hjärtat, utan att ha någon aning om vad det här inlägget kommer att handla om.
Jag vill ju så gärna skriva om kärleken för klubben, men jag har gjort det så många gånger förr och ni själva vet hur mycket jag - och alla ni som läser det här - älskar Arsenal. Men just idag känns det ännu en gång som det är det jag vill framhäva, trots att ni troligtvis är trötta på att läsa sådana inlägg.
Igår förmiddag bestämde jag mig för att ta bussen ner till Emirates. Jag valde att stiga av vid Highbury Park, vandra ned mot Avenell Road och promenera in på Highbury Square, det som en gång i tiden var vårt andra hem - och för många fortfarande är.
Sedan gick jag ner längs Gillespie Road, vägen man alltid tar mot Ashburton Grove om man besöker någon pub längs Blackstock Road innan match. Tunnelbanestationen som Herbert Chapman en gång i tiden valde att namnge - rättare sagt ändra namn på - står fortfarande kvar, och lär göra det för alltid. Sedan går man mot det som idag heter Emirates Stadium. Ett maffigt bygge som trots dess minussidor klassas som en av världens finaste arenor.
En sak jag aldrig tagit mig tiden att göra är att läsa om alla legender som är avbildade längs arenans väggar. Något jag valde att göra för första gången igår. Lee Dixon, Cliff Bastin, Alex James, Thierry Henry, Ian Wright, Franck McLintock och allt vad de heter finns det både bilder att se på och fantastiska berättelser att läsa om.
Att sedan gå och se statyerna på centimeternära håll, klappa Tony Adams rygg, beskåda Chapmans imperium eller fingra Thierry Henrys dobbar i ett ögonblick som nu finns förevigat i brons framför Ashburton Grove är rörande. Vad som gjorde det hela ännu mer emotionellt var att Nike tillsammans med Arsenal valt ut ett tiotal berättelser (som fans kunnat skicka in) från Arsenal-supportrar världen över, som nu finns ingravade i stenblocken bara ett par meter från Henrys staty.
Där kunde man läsa om en kille från Pakistan som fick utegångsförbud i tre månader efter att ha väckt sin familj mitt i natten då han firat Henrys mål mot Real Madrid. Eller om tjejen som bosatte sig i New York 1999 och trodde hon var den enda som var intresserad av fotboll, bara för att dagen senare träffa en tjej som visade sig ha en Tottenham-tröja på sig under sin jacka. Eller så kan man läsa om Jack Wilshere som beskriver Arsenal som sitt andra hem. Eller OS-guldmedaljören Mo Farah som aldrig missar en match, var han än i världen befinner sig.
Det är inte ofta jag erkänner sådant, men jag fick tårar i ögonen. Där satt jag, en kille från Sverige, blickandes mot Thierry Henrys staty - till vackert solsken och en klarblå himmel - och grät. Fan, det är ju så jä-la patetiskt egentligen, men vad kan man göra åt saken? Är man besatt så är man.
Klubben utgörs dock av supportrarna. Alla de fantastiska supportrarna. Trevliga, älskvärda, fantastiska, roliga och annorlunda. Genom åren har jag träffat många bloggläsare, både från Sverige, England och andra länder i Europa. De flesta har jag sedan innan aldrig träffat, men ändå känns det som vänner man haft i åratal. Och alla fantastiska komplimang man fått under åren är någonting som värmer hjärtat, någonting som man kommer att minnas tills döden skiljer oss åt.
Den här trailern har ingenting med Arsenal att göra, men den är ändå så sann. What else are you gonna do on a saturday? Tottenham away hellre än en familjemiddag. Ett flyg till någon öststat (för att se Champions League) med ett flygbolag som ingen någonsin hört talas om är riskfyllt, men ändå någonting man hellre gör än att sitta hemma för att ha en filmkväll med polarna. En hemmamatch mot något bottenlag i Premier League må verka oglamoröst, men hellre det än att jobba på en helg.
Det må kosta tiotusentals kronor att följa Arsenal land och rike runt, det må vara påfrestande att vakna upp bakfull vecka in och vecka ut, det må vara smärtsamt att förlora mot din ärkerival, det må vara tröttsamt att sitta på ett tåg, i en buss eller i en bil i fem-sex timmar, men när det kommer till Arsenal kan ingenting stoppa en. Det är en drog, men det är en underbar drog.
Det räcker nu. Nog för idag. På söndag bilar jag upp till Manchester. Etihad Stadium. Manchester City. torsdag night, Channel Five. Jag kommer sjunga tills jag stupar. Och oavsett om vi förlorar med 10-0 eller vinner med 1-0 är jag Arsenal Til' I Die. Det lär smärta vid en förlust, men det är smällar man är tvungen att ta, eller som det kända ordspråket säger: You win some, you lose some.
Forever forward, Arsenal.