Phil Dowd: Certifierad barnmorska

Under högstadiet hängde jag med en tjej, låt oss kalla henne L, som redan då visste att hon i vuxen ålder skulle bli barnmorska. Idag är hon just barnmorska och förestår en mödra- och barnavårdscentral i en liten mellansvensk stad. Jag tror att hon har det rätt bra i livet och jag tror att hon faktiskt kan vara just rätt person på rätt plats.

Under en lektion, kan tänkas någon gång under våren i årskurs 9, hade L´s klass vikarie. Denna vikare var i L´s ögon i fertil ålder och med L´s redan då barnaglada sinnelag, kunde hon till slut inte låta bli att gå fram och lägga handen på det hon trodde var vikariens växande bäbismage. Nu var så inte fallet. Vikarien var inte alls i välsignat tillstånd utan bara välsignad med en viss välväxtlighet, vilken lurade L´s ögon och bäbisvurm.

Stämningen mellan L och vikarien blev väl lite sådär, men detta hindrade inte L att fortsätta sin lyckliga vandring ut i livet. Men denna lilla magberöringsincident visar med tydlighet att saker och ting inte alltid är som man tror de är. Vikarier i fertil ålder är inte alltid gravida utan ibland bara lönnfeta. Fotbollsdomare i EPL är inte alltid kompetenta rättskipare utan ibland bara små taffliga troll.

Brrr.... det där kommer inte att sluta bra.

Nu tror jag, trots den omfångsrika buken, inte att Phil Dowd är gravid. Jag tror inte heller att han är en något vidare kompetent domare utan mer en medelmåtta som med FA´s goda minne fått fortsätta släntra på i gamla hjulspår. Jag tror inte heller att denna Dowd använde sina eventuella kognitiva resurser optimalt, när han gav Alexander Song ett högst tvivelaktigt gult kort i söndagsmatchen mot shitty, lika lite som han brukar upplevas som speciellt välmöblerad, i områden ovanför hängbuken.

Dock framstår han, efter hans lilla nyck att rycka upp ett gult i nyllet på Song, som en sorts fotbollens jordemoder. Konsekvensen av Songs gula är nämligen att han är avstängd i kväll mot Villa, vilket öppnar dörren för någon av de små ynglen Frimpong och Coquelin. Så utan att förstå det och utan att vara varse om det så blev hans handling en förlösande krystvärk, en varsam ackuschörskas hand och ut ploppade en ypperlig möjlighet för de små juniorerna Frimpong och Coquelin att få i sig lite nyttigt EPL-syre.

Vem av dessa två som Wenger väljer kan väl ingen veta, men jag tror att det lutar åt Frimpong. Dels eftersom han satt på bänken senast och dels för att han tidigare känts som före Coquelin i peckin-ordern. Dock har Coquelin varit lysande i sina CC-framträdande och en av få godkända på Old Trafford, varför båda torde ligga bra till för spel i kväll. Eller varför inte båda? Vi går in i ett tätt matchande och en förutsättning för att lyckas med sådana är en välavvägd trupprotation. Kanske behöver Ramsey eller Arteta vila? Kanske är västlig vind, en decemberkväll på Villa Park, ett perfekt läge för att få se två tredjedelar av framtidens centrala mittfält.

För på samma sätt som en högstadietids vikare ibland bara är lite rundnätt, en högst begränsad domare just bara en restprodukt av FA´s slappa hand, så kan klåparens misstag förbytas till möjlighet. Möjlighet för Frimpong/Coquelin att visa att de är redo, en möjlighet för Wenger att våga se just detta eller för oss misströstande arsenalister att se ljus i decembermörkret.

Ikväll vinner vi, ikväll studsar vi tillbaka och i kväll bjussar vi Alex McLeish, och hans små nissar från Aston, på en resa de sent kommer att glömma. C’mon you Gunners, Frimpong them where it hurts.

Bild: Flickr.com av ”eightbelles”.