Gott nytt år alla svenska Gooners Bonusmaterial: D&M ger nyårslöften

Nu skall året 2011 snart läggas till handlingarna och vilket år det har varit. Eller som somliga skulle uttrycka det ”vilket j-la skitår det har varit”. För det inleddes ganska övertygande, sedan kom Carling Cup-finalen och därefter gick det mesta åt skogen. Szczesnys skada mot det där spanska laget i randigt gjorde att vi återföll i Almunia-syndrome, Squillaci fick speltid och därefter var det bara att försöka hålla näsan ovanför ytan. Vi tappade kontakten med ligatoppen, åkte ur i de kvarvarande kupperna, men lyckades i varje fall knipa 4:e platsen i ligan.

Därefter kom sommaren och ni minns säkerligen allihop hur Fabregas DNA lades under lupp av ett stort antal högst osköna individer i den nepotistiska lilla spanska enklaven. De som samtidigt som de förklarade att de inte alls hade några stora pengar just spred sina Qatar-pesetas över världen och till slut även några ynka över Islington. I Islington satt även en liten olycklig fransman som förutom sitt smått lyteskomiska överbett, även satt på ett snart utgående kontrakt, stora ambitioner om framtida vinster samt en enorm lidelse för de riktigt grova pengarna.

Mr Wenger tog till de stora orden och hävdade att vi inte kunde anses vara ett storlag om vi lät de båda gå vilket var just precis det vi gjorde. Na$ri fick stå över ett CL-kval där vi med nöd och näppe avvisade Udinese, men deltog i en ligainledning som lovade allt annat än gott. Gott var däremot de dryga £ 25 miljonerna shitty kände för att betala för den lille pellejönsen till blivande bänkvärmare innan vi, efter sju sorger och 8-2 bedrövelser, till slut inhandlade några av de spelare vi så desperat behövde.

In kom Santos, Benayoun, Arteta, Mertesacker och någon superhemlig snubbe, under kodnamnet Chu Young Park, som vi aldrig tycks få se. Och med dessa kom också en långsam process av resning igång. Skutan styrd av den självklare lagkaptenen Robin van Persie som gjorde mål, inte bara när han själv ville det, utan när vi så desperat behövde det.

En derbyförlust mot De Debila från N17 och en olycklig grekisk fadäs där vår ende vänsterback försvann, men annars började senhösten vinkla sig riktigt positivt. Vi hade hunnit se Mr John Terry inte bara kasta en massa okvädesord på allt och alla utan även sig själv på marken, innan vi blev bortdömda hos Willy Wonka på United Stadium. Därefter studsade vi tillbaka genom att vinna fult mot Villa. Mot Wolves blev det ett magplask tillbaka till den gamla ineffektiviteten och i eftermiddag tar vi emot nykomlingen QPR som bland annat innehåller galenpannan Barton, gamla semiättlingen Shaun Wright-Phillips, före detta spursrejectet Taarabt och en himla massa andra suspekta individer.

En nyårsbakelse till Dig från D&M. Bild: Flickr.com: "totcupcake"

Och vi får hoppas att Arsenal-året slutar väl och vi får hoppas att Robin van Persie inte bara håller sig skadefri, utan även får göra det där tre målen som gör att han passerar Shearer när det gäller gjorda mål på ett kalenderår. Man undrar ju lite vem som har rekordet för månaderna januari-mars, vem som har gjort mest mål under vecka 48 genom åren eller vem med storlek 43 på skorna som har rekordet i snabbast snörknytning. Men det är en annan historia.

Inför nästa år hoppas jag Wenger inte bara lovar oss, utan även infriar löftet om de stora segrarna. Att han använder vår fungerande ekonomi inte bara till att safa med Henry-comeback som bröd och skådespel till det högljutt klagande småfolket, utan även att knyta till sig killar som Vertonghen och Podolski. Gärna också någon virvlande kantspringar som kan göra det Gervinho kan, fast på vänster sida, för det är något vi saknar.

För egen del funderar jag på det där med nyårslöften. Det blir ju lätt det gamla vanliga. Att dricka mindre och träna mer. Att vara mer tillgänglig för familjen och hänga mindre framför EPL-fotboll. Och ni vet ju själva hur det brukar går med den saken, eller hur!

Därför vill jag, som bloggskribent här på Arsenal Sweden ge följande löften:
-Att skriva minst en text/månad utan att skriva om mig själv i tredje person. No D&M´s in D&M.
-Att fortsätta skriva spelarbetyg under alkoholens inflytande över det bättre vetandet.
-Att skriva en text som endast består av adjektiv.
-Att fortsätta tro, hoppas och fortfarande utgå ifrån att fotbollsvärlden inte, för alltid, är ond.
-Att skriva minst en text om den lille mannen med den enorma rösten, Ronnie James Dio, som tragiskt lämnade oss för ett och ett halvt år sedan.
-Att skriva minst en text om den lille, jättelille mannen med den lika enorma rösten, Magnus Carlsson i Weeping Willows, som så logiskt tröstar oss med all sin inomboende smärta.
-Att fortsätta vara naivt blåögd och tänka att lag som inte ägnar sig åt ekonomisk dopning kan vinna.
-Att skriva någon snäll text om Samir Nasri, Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och klubben FC Barcelona. Eller vad f-n skriver jag för smörja. Det där löftet vore svårare, för att inte säga än mer omöjligt, att uppfylla än det där om att träna mer och dricka mindre. Så de släpper vi.

Så gott nytt år och stort tack för att ni varit med mig under mitt första halvår som bloggare här på Arsenal Sweden. Jag önskar er all lycka på alla plan. Up you Gunners, nu och för alltid!