Coming home
ons 11 jan 2012 kl 11:21
...och där stod han, som om det vore 2004 igen, som om allt där emellan bara varit en enda stor mardröm, som om vi fortfarande var det Arsenal som vann titlar på löpande band. Där stod han, redo att bära Arsenal på sina axlar igen, redo att göra det han alltid hade gjort för oss - mål.
Innan matchen handlade nästan allting om en viss Thierry Daniel Henry. Tidningarna hade skrivit spaltmeter om fransmannen. Matchprogrammet handlade nästan enbart om honom. Snacket på puben gick om Henry skulle göra mål eller ej, hur bra var han och hur mycket alla älskade honom. Just på måndagen fanns det ingen Szczesny, ingen Ramsey, ingen Song. Då fanns bara en spelare - Thierry Henry. Alla visste om det - och accepterade det.
Vad Henry åstadkommit i den röd-vita tröjan vet en hel värld om, men inför hans återkomst var det många som ställde frågetecken kring hans beslut att komma tillbaka, även jag. Allt han behövde var tio minuter för att tysta alla som hade tvivlat. Sedan avslutade han på klassiskt Henry-maner i målvaktens vänstra hörn, precis som han gjort under hela sin karriär.
1-0, matchvinnande mål och hjälte. Det var sjukt. Det var underbart. Det var känslosamt. Emirates Stadium exploderade och det är få tillfällen det blivit lika högljutt som det blev både när legendaren byttes in och avgjorde matchen. Publiken välkomnade hem en hjälte som svarade med ett lika trevligt välkomnande.
Killen har en staty utanför arenan. Han hade 226 mål för klubben. Han hade vunnit nästan allt som går att vinna med Arsenal (resten vann han i andra lag samt landslaget). Nyss hemkommen från semester. Ingenting kvar att bevisa. Men när Arsène Wenger behövde hjälp kunde han inte göra annat än att svara ja. Ett beslut han tog enbart utav ren passion, vilja och kärlek.
Efter matchen betonade han att han nu vet hur det känns att göra mål "för det lag man själv är supporter till". Han har tidigare berättat hur han ofta vaknat tidigt på mornarna i New York för att följa Arsenal-matcher. Hur han levt med i spelet. Hur han likt vem som helst av oss hoppat och svurit till både vinster och förluster.
Nu var han tillbaka där han hör hemma. I norra London. På Ashburton Grove. I Arsenal. Och det kunde inte blivit en bättre återkomst än det blev. Visst, han var lite ringrostig, han var inte lika snabb som förr i tiden och visst hade han åldrats, men när det kommer till kritan är det fortfarande samma spelare vi alltid avgudat. Men inte ens i de vildaste drömmarna kunde nog någon drömma om det som hände på måndagkvällen. Det var klassiskt. Det var perfektion. Det var Thierry Henry.
Han har gett hela laget en boost och kommer fortsätta att göra det under resten av sin låneperiod. Han kommer inte att göra mål i varje match, men kommer bara med sin närvaro att ge laget den psykiska boost de behöver under den tuffa vinterperioden. Och när han behövs, då vet vi att vi kan lita på honom. Oavsett hur gammal, formsvag eller sliten han är vet vi att han fortfarande är redo att bära sitt Arsenal på sina axlar. Igen, och igen, och igen.
Form is temporary, class is permanent.