Sex upp on a Super Sunday

Då var det dags för stormatch igen, eller som den för några år sedan, något amerikaniserat kallades för, The Clash of The Titans. Nu är väl Arsenal säsongen 11-12 inte att betrakta som någon Titan, och egentligen tyckte vi nog att epitetet lät ganska löjligt och svårmöblerat i den egna munnen redan då. Men nu skall vi möta Manchester United, eller manred, som det brukade heta i PES, och vi gör det i sällskap av en tämligen bedrövlig nutidshistoria.

Som den värsta Krösa-Majan sitter jag här och kraxar om olycka och kommande eländighet, och har så gjort ända sedan Fulham hemma. Jag har dock försökt dra mitt strå till stacken och bryta negativa trender genom att, exempelvis, byta mobilstrumpa från röd Arsenal till svart Arsenal. Men inte ens det, inte ens turskjortor eller val av lokal att se matcherna på har hjälpt. Så därför skall jag nu gå tillbaka till rötterna. Jag skall se matchen tillsammans med en manu-fantast, en toonsdito, en west ham och en fools-fan. Jag skall sitta på min favoritsportbar, har redan bokat det så kallade bästabordet och kommer att återinföra det tidigare rådande halsduksobligatoriet. För ont skall med ont fördrivas och svåra tider kräver drastiska metoder.

Supersöndag i Islington.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har valt att se på den här matchen på ett för mig väldigt olikt sätt. Jag brukar alltid vara skitnervös, sikta på seger och se varje eventuellt poängtapp som ett bedrövligt och bedrövande sådant. Så gör jag inte inför denna match. Självklart måste vi, om vi skall vara en framgångsrik klubb vinna alla hemmamatcher, men då det vid matchstart är nio dygn kvar till transferfönstret stänger, så väljer jag att tänka i följande banor:

Vinner vi så är det fantastiskt på alla sätt. Tar vi tre poäng så visar vi att vi faktiskt, oavsett vad sådana som jag kraxat om, är kvar bland de stora och fortfarande är något att räkna med. Då är vi dessutom med i kampen om fjärdeplatsen. Förlorar vi så är vi däremot långt borta, långt utanför toppstriden eller kampen om CL-platserna och då kommer även rubrikerna klä i svart och äska om allmänt domedagsmässande. Men om vi förlorar så kan det även ha samma effekt som 8-2 matchen i höstas hade, att vi gjorde en hastig utrensning och en ganska omfattande inköpsrunda.

Så matchmyntet har med all sin tydlighet två sidor. Vinst: Toppen, vi är fortfarande vingklippta men på väg tillbaka. Förlust: Förvisso kris, ris och eländeskrax, men också ett tydliggörande av de behov av spelarinköp många av oss redan påtalat och en kanske nödvändig katalysator.

Med samma dubbelsidighet går vi in i spekulationer kring startelvans utseende. För en mängd spelare uppges vara på gränsen till att äntligen vara redo för spel. Arteta kanske är hel till matchen, Vermaelen likaså och till och med herrar Gibbs (vem är det?) och Sagna ryktas stå i viss närhet till spelchans. Av denna anledning har jag valt att spekulera i två olika elvor. En svartsynt domedagsvariant och en sällsynt (okej: läs utopiskt) hoppfullt ”det här tar vi f-n i mig”-variant.

The Doomed United-11:an
Szczesny
Djourou – PM4 – Koscielny – Miquel
Song – Ramsey – Rosicky
AOC – Mr 50 % av alla mål – Arsjavin

The Jag ser ljuset, Jonatan-11:an
Szczesny
Sagna – Koscielny – PM4/TV5 – Gibbs/TV5
Song – Arteta – Rosicky
AOC – Mr Snart Skriver Jag På Nytt Kontrakt – Arsjavin
 

Som ni ser är det i backlinjen och på mittfältet vi har skillnader. Ni ser också att Ramsey i den senare versionen får vila till förmån för Rosicky, men även att AOC i båda versioner går före TW14. Vissa anser kanske att dessa rockader kräver en förklaring, jag gör det inte. Rapporter från Wenger och .com indikerar att det är den förstnämnda 11:an som vi kommer få se på söndag, men Wenger har mörkat och lurat oss förr. Och hoppet lär ju vara det sista som överger en.

Oavsett vilken start-11:a det blir, så måste söndagens gameplan vara att ta ett steg fram och visa oss jämlika. Är vi så vingklippta som det verkar, måste de som får spela göra det som ett lag och stödja varandra i försvarsarbetet. Jag skulle gärna se att vi ligger lågt, låter manu ha mycket boll första halvan av matchen och att vi inriktar oss på snabba omställningar. Vi måste tillåta oss vara cyniska och destruktiva för att möjliggöra de elaka omställningarna och de kliniska avsluten.

Och alla håller på hemmalaget.

Vi måste gå emot Lex PHW´s looseracklimatisering och ge oss f-sen på att vinna. Vi kanske inte kan ta in de sex mål upp som manu förnedrade oss med senast, men vi måste strida till sista man för att besegra dem. Vi måste visa att vi är med, att vi fortfarande är stora, stygga och farliga. Att vi fortfarande är ett hot, att vi fortfarande är The Arsenal. För det är inte mycket som talar för oss just nu, vi är dömda på förhand och ingen tippar oss ha någon chans. Så kanske är det just därför vi kommer att vinna, kanske är det just nu det är som mörkast innan tunnelns ljus skymtas och kanske är det just på söndag som säsongen vänder. När ingen väntar sig något av oss och alla tror att vi skall falla döda ned. Då blottläggs strupen och då hugger vi. På allt. På alla. En gång för alla.

Let ’em come, let ‘em come, let ‘em come. We only have to beat ‘em again.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com. Supersöndag i Islington av "danclarkephotography"
Alla håller på Arsenal av "TPMckelvey"