Tillbaka till framtiden

Att slå Aston Villa i FA-cupen är väl inte mycket att jubla över? Det är sådant vi borde göra vecka in och vecka ut, men eftersom vi är Arsenal post-Invincibles så gör vi ingenting enkelt för oss. Vi har tre förluster på raken, inga ytterbackar friska nog att bära bollpåsen och ett par spelare som gjort fler grodor i offentligheten än Håkan Juholt.

Ändå tar Arsenal oss tillbaka till framtiden idag. Vi gör en match fylld av energi (åtmisntone efter de första tjugo minuterna), idéer och målmedvetenhet. Vi spelar ut Aston Villa efter noter, producerar chanser på löpande band. AOC är briljant, Kos är stjärnan i en backlinje som gör vad den ska och van Persie hjälper till att fördela bollarna dit de ska. Rosicky visar att han fortfarande har fart, skott och klass och Walcott tystade en och annan kritiker genom att inte bara springa i en rak linje längs kanten.

Trots all vår briljans så gör Aston Villa två mål på oss i första halvlek och vi sitter förbluffade och vet inte vad vi ska tro. Två mål, två halvchanser. Naturligtvis sitter det första målet på en fast situation där Coquelin och Vermaelen - som lämnat stolparna - springer ihop sig och backar bort från faran. Det andra målet är en kontring där Fabianski räddar det första skottet, men inte bättre än att Bent får tillbaka bollen och elegant smeker in den i bortre hörnet. Vi kan klaga över att vi ger bort de målen, men med normal effektivitet hade vi lett den halvleken med två bollar istället för tvärtom.

Wenger snackade upp laget och bad de höja tempot ytterligare och när väl de första chanserna kom för oss måste Alex McLeish ha skitit på sig. Vi var fantastiskt bra. Arsenals sista sjuttio minuter i matchen var anfallsmässigt en fröjd att titta på och ett bevis på att det här laget har alla ingredienser att spela finfin fotboll. När vi sätter igång benen på det här sättet så behöver vi inga nyförvärv, inga pengar eller en ny manager.

Spelarna gav klara besked om att kvalitén finns i laget och i spelet. Då återstår frågan om varför det inte alltid ser ut så här? Jag vet inte, det övergår mitt förstånd att vi inte bara trycker på mot de "sämre" lagen och kör över dem. Det ser ofta ut så här också sista kvarten i matcherna då vi försöker rädda en poäng, men varför, varför inte spela så från start. Aston Villa blev väldigt skakade när vi höjde trycket, de backade och kom ur positioner och började göra huvudlösa grejer vilket var anledningen till att vi fick två straffar med oss.

Den här matchen höjer förhoppningarna om en vår med fina resultat. Alla matcher kan vara början på en ny Invincibles även om man inte tror det. Vi vill bara ha några vinster i rad här nu för att bygga upp självförtroendet till matcherna mot Milan. Nu tar vi den här karamellen och suger på den ett tag.