Oväntat, överraskande, välkomnande

Ännu en månad. Ännu en match. Ännu ett insläppt mål. Många var vi som redan började fila på domedagskrönikorna när Morten Gamst Pedersen - ni minns väl honom? - satte 1-1 på en fantastisk frispark som förde tillbaka tankarna till Sebastian Larssons kanon i början av säsongen.

Men istället för att börja sucka, gräva ett djupare hål och bli bitter svarade Arsenal för en gångs skull med en jävlaranamma och vilja som jag inte sett sedan vi spelade mot Chelsea på Stamford Bridge för ett par månader sedan. Vanligtvis brukar det ta ett tag innan vi ger igen med ett mål när vi släppt in ett, i vissa fall händer det inte alls. Men efter att Blackburn satt 1-1 skulle det bli en ensidig historia som skulle sluta med fantastiska 7-1.

Arsenal spelade ut motståndarna efter noter. Anfallen var lika vackra som de brukade vara för ett par säsonger sedan och efter att van Persie satte 2-1 och Oxlade-Chamberlain ökade på resultatet med 3-1 fanns det inte längre någon oro för att vi skulle tappa det. När Givet sedan fick ett givet rött kort var det över för The Rovers.

Istället för att försöka passa runt bollen i tio minuter för att komma till avslut kunde vi för en gångs skull vara kliniska. Det kom skott överallt och ingestans. Arteta sköt in 4-1, Chamberlain utökade sin målskörd och sköt in 5-1 efter fint förarbete av Theo Walcott. 6-1 gav van Persie ett hat-trick och 7-1 av Thierry Henry var strösslet på glassen, grädden på moset, huvudet på spiken ... ja, ni förstår.

Äntligen lossnade målskyttet! Foto: Bildbyrån.

För ett par veckor sedan satt jag och ett par vänner och diskuterade en intressant sak. Nämligen var vi lite fundersamma över hur få matcher vi spelat på hemmaplan i år som varit solklara. Som inneburit att man inte behövt sitta som på nålar ända tills sista matchminuten.

Vi har haft det besvärligt mot alla möjliga låg, både i ligan och i cuper. Medan vi förra året tangerade ett Champions League-rekord när vi utklassade våra motstånd med tennissiffror (på hemmaplan) blev resultaten i år ynka 2-1, 0-0 och 2-1 igen. I FA-cupen har det knappast gått bättre med 1-0 mot Leeds och en nära-döden-upplevelse mot Aston Villa. I ligan är de enda solklara vinsterna man kommer ihåg de mot West Bromwich och Bolton.

Att vi således lyckades trycka dit ett lag med hela 7-1 - trots att det handlade om ett bottenlag - var både oväntat, överraskande och välkomnande. Inte bara höjde det självförtroendet bland spelare och hela truppen, utan gav även supportrarna något att känna glädje över efter veckor av misär. Det här var trots allt den första ligavinsten under 2012!

Att spelare som Theo Walcott (han är den ytter som gjort näst flest assist sedan säsongen 87/88), Alex Oxlade-Chamberlain (kommande superstjärna) och Robin van Persie (vem annars?) utmärkte sig bådar gott inför de kommande veckorna. Vissa skall fortfarande kritiseras (Walcott måste t.ex. bli mycket mer konsistent) medan vissa är för bra för att kritiseras alls (Robin van Persie tog sig förbi en viss Dennis Bergkamp som en av klubbens meste målgörare genom tiderna).

Robin van Persie - fler mål än Dennis Bergkamp! Foto: Bildbyrån.

Trots att 7-1 var imponerande gäller det att sätta allt i ett sammanhang. Blackburn ligger där de ligger för att de helt enkelt är dåliga, trots att de spelat bättre på sistone och bland annat slog Manchester United på Old Trafford (någonting inte ens vi lyckats med på sistone!). Medan de fick en man utvisad i lite mer än en halvlek stod det fortfarande 3-1 och kunde lika gärna stått 5-1 om vi varit ännu mer kliniska. Det var helt enkelt en bra dag för Arsenal. En sådan dag som vi inte sett så ofta under den här säsongen.

Efter matchen mot Blackburn blev det naturligtvis att fira till det på Tollington. Bland annat träffade jag Sportbladets Marcus Leifby som befann sig i London för att göra ett reportage. Trevlig snubbe det, trots att han såg väldigt vilsen ut bland alla Arsenal-supportrar! Fram mot kvällen började det snöa, någonting som jag först inte trodde skulle ställa till några problem, men som skulle sluta med att man var tvungen att checka in på Ibis Euston (hotell) klockan fyra på morgonen eftersom det var omöjligt att ta sig hem, trots att jag bara bor ett par kilometer därifrån!

Bakgrundshistorian till det var att vi begav oss ut i Camden för att festa samtidigt som det snöade non-stop och skulle göra i nästan elva timmar framåt. När klubbarna således stängde ner vid treslaget var det rena "Day After Tomorrow" utomhus. Bussar kom inte, taxibilar sågs inte till och efter att ha stått i en timma i dyngblöta skor/strumpor (som att trampa i iskallt vatten) och trott att man skulle dö av köldskador lyckades man till slut ta sig in mer centralt, till Euston. Där så bestämde jag och två vänner att vi troligtvis inte skulle överleva om vi försökt ta oss hem till mig, så vi blev tvungna att boka in oss på ett Ibis mitt i natten. Värt det? Varenda öre.

Ett lamslaget London. Foto: K.E.

Efter veckor av ny misär ser det äntligen lite bättre ut. Och trots att vi ständigt lever på en tunn tråd (ni vet själva hur 'fucked' vi skulle vara om en viss RvP .. ni vet vad) kan vi äntligen blicka framåt med en gnutta optimism. Tre poäng bakom Chelsea på fjärdeplatsen. Två FA-cupmatcher från semifinal på Wembley. Åttondelsfinal mot Milan. Med lite mer självförtroende, lite mer tur och mer kliniska avslut som mot Blackburn har vi chansen att rädda vår säsong. Om vi gör det? Oddsen är höga, men som vi alla vet kan exakt vad som helst hända i sporten vi alla älskar - fotboll.