Medlemmar: 8387 st.
Visa menyn

Ove Tobiassonsyndromet

Davidsson och Mannen
mån 6 feb 2012 kl 14:08

När jag var liten gick det lokala fotbollslaget igenom en riktig storhetstid, en riktig dynasti. Förutom alla svenska mästerskap så innehöll dynastin även en härligt gräddig europeisk fil. Först den inledande delen med de två vinsterna –82 och -87 i UEFA-kuppen och sedan den rejäla Champions League-svängen under 90-talets första halva. Under klubbens första period av europeisk storhet, var i princip hela skolgården knökfull med lagets fans och det gick liksom inte att vara något annat, när inget annat fotbollslag i våra ögon, egentligen existerade. Förvisso fanns det sådana som Yours Truly, som även småfulade med ett engelskt lag lite vid sidan om, men på det stora hela så var hela västra Sverige, ja kanske ett än större område, så gott som blåvittrandigt rakt över.

I målet hos detta dåtida storlag, gick att finna den inte helt okände Thomas Wernersson. Han var, enligt expertisen väldigt bra och stod endast i skuggan av sin namne Ravelli, och tjaaa kanske den just då nyblivne fotbollspensionären Dino Zoff eller något liknande. Dock var det varken Thomasarna, eller för den delen Dinon, som var mest på tapeten och busbänkens snackis. Nej, det stora intresset, från alla oss nummerologiskt cederade föradolescenter, tilldrog sig mannen bakom Thomas Wernersson, lagets andremålvakt Ove Tobiasson.

Denne Ove, eller Bullen som han också kallades, matchades tämligen sparsamt klubbens europeiska äventyr igenom. Jag har för mig att han fick någon match mot något baltiskt gärdsgårdsgäng men i övrigt spenderade han sin tid sittandes på bänken. Alltid redo att hoppa in men också ständigt redo att stå över. Det var således, egentligen, ingen som hade sett Ove spela fotboll och haft någon möjlighet att skapa sig en uppfattning med verkligheten som referens. Men trots detta så hade alla på skolgården någon form av uppfattning om honom.

Några ansåg att Ove nog var en högst medioker målvakt och att det var tur att Wernersson hade den fysiken som han, på den tiden, hade. Andra tyckte nog att den där Ove Tobiasson han kunde säkert bli någonting med tiden, medan ytterligare andra var tvärsäkra på att Ove Tobiasson var Guds gåva till fotbollen, bara tränaren gav honom chansen, bara Wernersson kunde bli skadad eller flyttas på någon gång då. De absoluta sanningarna i frågan stod lika tätt som dess självklara riktighet. För oavsett vad vi tyckte, eller trodde oss tycka, så visste vi att Oves kompetens var precis i den storleksordningen som vi själva bedömde.

ove_i_hndelsernas_centrum.jpg

En något åldrad Tobiasson i händelsernas centrum. Bild från Bildbyrån.

Efter några långrasters battlande var hela skolgårdens samlade braintrust tämligen övertygade: om att Ove Tobiasson var en stormålvakt i vardande. Att ingen hade sett honom tappa in några billiga mål, eftersom ingen sett honom spela, var bevis så gott som något, för att så faktiskt var fallet. Han måste ju bara vara fantastiskt bra den där killen. Yngre än Wernersson, lovande som bara den och med dokumenterad känsla för våra hjärtans idrottsförening.

Inte helt olik skolgårdens sanningskreatörer är vi Arsenalfantaster anno 2005 och framåt. Vi har stöpts i samma form av statistiskt nörderi, av ickesexuell libidoutpysning och av samma dröm om bättre tider. ”Bara jag fyller 12, då, då minsann, då får jag se Stjärnornas Krig, helt själv” har förbytts till ”bara Sagna och Wilshere blir friska, då j-klar har vi ligans bästa startelva”. Och ”bara storebrorsan kan fixa snus tills på fredag så, så, så kommer Linda att tycka att jag är tuff nog att hångla med” har förbytts till ”bara Wenger, eller styrelsen, eller Kroenke, eller vem f-n som helst gör vad f-n som helst.”

Ett annat exempel på Ove Tobiassonsyndromet är hur vi tenderar att förhålla oss till unga spelare som nästa frälsare att rädda oss från det onda. Den senaste i denna rad av potentiella Y-korsningar är inte helt oväntat Oxlade-Chamberlain, som kanske många ansåg vara något för dyr när han i somras kom till oss, men som nu talas om som den som, tillsammans med RvP, skall rädda vår säsong och göra oss till ett Champions League-lag även till hösten.

Och jag måste erkänna en sak. Jag tycker han är rakt igenom grym. Jag är helt såld på honom och totalt stensäker på att han är the real deal. Att han inte bara har farten, utan även finterna, skotten och spelfördelarhuvudet. Han är liksom redan bäst. I världen. I hela. Lika bred som skitungen Messi är lång och lika självklart leende som världens bästa zlatan, minus personlighetsstörning och psykopatagent. Man blir bara helt till sig. Man får bara hopp. Det känns som liv, det luktar vår.

Och jag hoppas så evinnerligt att jag inte fallit offer för Lex Tobiasson. För Bullen var säkert en bra kille, men näste svenske stormålvakt, det blev han då inte. Och jag hoppas att AOC inte skall trilla dit på samma sätt som vi tvärsäkra ungar på den förpubertala skolgården, gjorde. Att han inte stannar upp och blir offer för hypen som baseras på vår icketillfredsställda längtan, på vår Den Vuxne Mannens Hormonella Dropkick och på det underskott av framgångssagor vi försmäktar i.

För på varje Wilshere går det hundratals av Justin Hoytes, på varje van Persie går det tusentals Aliadières och på varje Szczesny går det näst intill miljontals Taylors. Säkert sköna snubbar och jättesnälla alla dagar i veckan. Men AOC skall bli någonting mer, någonting riktigt, någonting bäst. Han skall bli störst. Och han skall rädda oss ifrån förfallet ned i ligans mittenträsk eller ännu värre det där som mutkolvarna haft den klart osköna smaken att skapa och sedan döpa till UEFA Euro League.  Bara Alex Oxlade-Chamberlain…