En första inblick i basal färgpsykologi

Vi tänker oss en lördag eftermiddag som övergår till tidig kväll och du är bortbjuden, kanske till några av din frus goda vänner på middag eller till någon arbetskamrat och dennes familj. Du står framför spegeln, gör garderoben tur och retur och börjar snart känna att det nu har uppkommit ett behov av den arla aftonens första busgrogg. Du står där och trevar, försöker och tvingas snart välja.

För du vet om att du bör vara klädd på ett visst sätt. Och trots att du, som det heter bara är man, så är du inte dummare än att du begripit att klädsel inte bara kommunicerar till omvärlden om dig och din person, utan även till dig själv och till din person. Trivs du med ditt yttre så är det lättare att trivas med ditt inre. Och trivs du i ditt inre, så trivs du i lägen du hamnar i. Känner du dig konform i det du bär så signalerar du harmoni med din omgivning till densamma, vilken således speglar dig med besvarad harmoni. Känner du dig tjusigt potent ser kvinnorna en social språngbräda komma vandrande i sin väg, varpå du plötsligt känner dig som en sådan. Sådant är livet. En av det mellanmänskliga samspelets mest basala regler.

Denna säsong har vi, Arsenal, liksom föregående, åter röda tröjor med vita ärmar. Vi ser ungefärligen ut som vi skall. Förvisso kunde reklamloggan gott vara generöst minimerad och det hade även varit rätt fräckt med en bara en liten kanon i stället för det nuvarande moderna klubbmärket. Men överlag så är vi rätt nöjda. Vi slipper se ut som Charlton eller för den delen som ett Middlesborough i fritt fall. Vi ser, mer eller mindre, ut som Arsenal skall se ut. Och det är gott.

När vi lämnar Emirates för att spela bortamatcher, när vi skall ta på oss våra gå-bort-kläder, hur ser vi då ut när vi skall presentera oss för personer som är ditsatta för att bekämpa oss? Vilka gå-bort-kläder har våra vänner på Nike tillsammans någon ledande klädvalsmogul i någon arsenalsk katakomb, valt åt oss? Låt se här nu… Enligt killarna på Nike och på vår egen estetikavdelning skall vi tydligen göra det iklädda: … någon form av pyjamas. Wow, där satt den.

Hej, välj mig till startelvan på lördag.

Tror du att det var en slump att Sir Alex Ferguson, säsongen 95-96, vägrade låta sina spelare beträda bortaplaner iförda deras då gråa andratröja? Och denna vägran, tror du den allena berodde på det faktum att spelarna inte såg varandra irrandes i den nordengelska dimman? Självklart spelade de dimmrelaterade svårigheterna in, men lika självklart är att Ferguson var smart nog att inse att den gråa färgen varken signalerade styrka, självförtroende eller kamp. Och lika självklart var han smart nog att inse den ovan nämnda dubbla effekten mellan klädernas signal till omgivningen och klädernas signal till bärarens inre. Han förstod att manu-spelarna inte kände sig något vidare tuffa och potenta när det såg ut som raka motsatsen och såg, blixtbums, till att de försvann.

För tror du det är en slump att målvaktströjor initialt alltid var i lugnet och harmonins mörkt gröna färg? Eller att många lag spelar i blått, vilket anses ha samma effekt adderat till hälsa? Att en herrans massa klubbar spelar i blodets, kampens och kärlekens röda, samtidigt som lag endast i undantagsfall gör det i ambivalensens, sjukdomens och sorgens violetta? Att svart är en ofta förekommande färg på lagens andraställ, då svart signalerar en annalkande fara och olycka för de som möter den? Tror ni att dessa val är slump?

Vilka signaler tror du Arsenals bortaställ säsongen 11-12 sänder ut? Hur känner sig Arsenals spelare när de exempelvis skall åka till The Stadium of Light iklädda ett ställ som mestadels liknar en femårings pyjamas? Hur tuffa känner sig våra spelare när de tvingas gå i strid i dessa kläder endast accepterade av småbarn?

Nu på lördag åker vi till Englands kanske hårdaste hörn. Där män går i kortärmat året runt och där hårda vindar från brusande hav endast har danande effekt för människorna som ryggar inför dem. Du behöver inte ägna dig åt matchning, men är Sunderland verkligen redo för pyjamasparty? För bus-mys i dagisets kuddrums gossehörna?

Grrrr för hela slanten. Föreställ dig den fruktan som sprider sig runt om i Sunderland by the Tyne and Wear, när laget får se ett gäng Tinky Winkys jogga in på planen. Du kan verkligen se leenden utplånas av den skräckinjagade respekt våra Arsenalkillar kommer att sprida den kustnära obygden runt. Och du kan se arsenalbröst höjas av stolthet och egenupplevd oövervinnelighet. Vad tror du själv..?

Bild från Flikckr.com av "The Land of

The Raspberry Rainbow"