Sunderland away
sön 12 feb 2012 kl 18:17
Sedan jag började skriva om alla mina äventyr på bortamatcher är det många som velat att jag skriver en rapport från alla bortamatcher jag åker på. Eftersom jag åker på i princip varenda bortamatch är det svårt att skriva om varenda en, men då och då väljer jag att sätta mig vid datorn och skicka iväg ett blogginlägg om en tripp jag gjort.
När man nu sitter här på söndagen och återhämtar sig från en väldigt lång resa till Sunderland kan man ju trots allt passa på och skriva om ännu en typisk bortamatch som Arsenal-supporter. Inte bara blev det ett matchvinnande mål i sista minuten, utan ett fantastiskt farväl (i Premier League) av en spelare som för alltid kommer att ha en speciell plats i fansens hjärta.
Det hela började dock dagen innan matchen, på fredagen. Eftersom vi hade bokat in oss på ett tåg från King's Cross vid 07:48 frågade man sig själv om det var värt att gå ut och ta ett par pints dagen innan. Efter många turer fram och tillbaka blev suget på ett par drinkar och sällskap för stort att motstå.
När man ger sig ut i mörkret på en fredag kväll har man ingen aning om hur natten kommer att sluta. Den här gången slutade det på Angel & Crown i Covent Garden, klockan ett på natten. Där träffade man bl.a. på en kvinna som påstod att hennes företag ägde Hammarby i Sverige. Jag har ingen aning om vem/vilka som äger Hammarby, men det var stort nog att hon ens visste vad Hammarby var. Och nej, jag håller inte på Hammarby!
När man sedan vaknade upp vid sextiden med en skalle som fortfarande snurrade förstod man att det nog inte var rätt beslut att bege sig ut dagen innan en bortamatch, något jag sällan annars gör. Efter att ha genomfört de triviala morgonvanorna (dusch, frukost m.m) var det dags att bege sig mot King's Cross och möta upp resten av gänget som skulle med, bl.a. en svensk som nyss bosatt sig i London och fått min extrabiljett.
Tåget som avgick vid sjutiden på lördag morgon var helt fullpackat och långt ifrån alla var Arsenal-supportrar. Vilka åker egentligen upp till Sunderland sju på en lördag?! Nåja, vi intog sätena och började knäppa upp allt från öl till whiskey. Londons förorter och snölagda städer passerade utanför tågfönstret och det var en väldigt mysig stämning. Snacket gick kring allt från hur många miltal man rest som mest för att se en Arsenal-match till världsmästerskapen i mastrubation. En ganska salig blandning, det vill säga.
Tågresan upp till de nordvästra hörnen av England tog cirka fyra timmar. Den sista halvtimman blev den roligaste med massor av skämt, roliga diskussionsämnen och lite sång. När klockan höll på att slå elva anlände vi äntligen och gick på jakt efter ett matställe. Eftersom vi hittade ett närliggande Wetherspoons blev det att gå in där för att ladda upp inför matchen. En lunch och massor av pints senare var det dags att bege sig mot arenan.
Medan många städer har pubar som endast är till för gästande supportrar finns det andra städer - såsom Sunderland - som inte har någon specifik pub, utan där alla hittas på olika ställen. Just därför var det ingen klassisk uppladdning med mycket sång, galenskaper och ett röd-vitt hav just den här gången. Men det gjorde inte dagen sämre precis.
Det lilla man hann se av stadskärnan var det ingenting fel på och det såg ut som ett mycket trevligare ställe än till exempel Blackburn och Bolton. Den andre svensken som var med jämförde Sunderland med Uppsala, men det var ganska off-limit i mitt eget tycke! Hur som helst blev det en tjugo minuter lång promenad mot Stadium of Light, som var mycket större än jag förväntade mig.
Stadium of Light. Foto: KE.
Som fullsatt kan arenan ta in hela 48,707 personer, men det var ganska långt ifrån fullsatt igår eftermiddag. Det som var fascinerande var att man klart och tydligt såg att det inte skulle till några stora bekymmer för att lägga till två upper tier-delar. Nu hade bara ena långsidan och ena kortsidan en övre del, men det skulle vara enkelt att lägga till det på de andra två sidorna också. Jag fick senare veta att Stadium of Light var en av arenorna som hade funnits med i den lista över arenor där det skulle spelas fotboll ifall England hade blivit tilldelade VM 2018 istället för Ryssland. Om man dessutom byggde ut arenan skulle den rymma lite mer än 65,000 personer - mer än Emirates!
Innan matchen blev det en klassisk uppladdning i hallarna (vad kallar man området inne på arenan där man kan köpa öl/paj/smörgås/burgare?) med mycket sång, mycket hopp och mycket "let's go fucking mental". Det skulle sluta med att jag fick öl hälld över hela mitt år samtidigt som alla gick "fucking mental". Men det skulle visa sig vara värt det.
Precis innan matchen träffade jag även en person som kände igen mig från Twitter. Efter att ha snackat med honom ett litet tag blev det att hitta platserna och invänta matchstart. Flera ramsor betades naturligtvis av och både hemma- och bortasupporten var bra. Inte den bästa bortamatchen rent atmostfärmässigt, men långt ifrån dålig.
Matchen började väldigt tafatt och det var knappast en match där målchanserna löste av varandra. Sunderland spelade väldigt tillbakadraget och defensivt, troligtvis för att spara på krafterna då de hade spelat 120 minuter bara ett par dagar innan. Arsenal höll ständigt i taktpinnen, men lyckades knappt att skapa någonting farligt alls. Dessutom slarvades det mycket på mittfältet där Alex Song inte hade en av sina bättre dagar. Att vi således gick till pausvila med 0-0 var knappast en överraskning.
Andra halvleken började likt den första, med den enda skillnaden att Arsenal verkade vilja dra upp tempot. Ändå ville det sig inte då Sunderland ständigt spelade någonting som såg ut som ett 4-6-0. Hemmalaget var dock inte helt ofarliga framåt. Helt ärligt var det dem som var närmast 1-0 med flera farliga skott både från inuti och utanför straffområdet. Turligtvis gjorde Wojciech Szczesny en av sina bättre matcher i Arsenal-målet och höll resultatet vid 0-0.
Trots polackens fina spela skulle det ändå bli Sunderland som sköt in ledningsmålet. Med bara tjugo minuter kvar ramlar Per Mertesacker ihop och rullar runt av smärta. Det tar inte McClean hänsyn till, utan stjäl bollen och sätter 1-0 med ett hårt skott till vänster om Szczesny. Trots hans fina spel borde han verkligen ha tagit bollen.
Arsène Wenger såg inte glad ut. Foto: Bildbyrån.
Det är absolut inte hans fel att det blir mål, men i mina ögon har han inte spelat bra nog de senaste veckorna (trots ett gedigen insats igår). Någonting jag knappast är ensam om att tycka. Däremot skyller jag inte någon för det insläppta målet. Det var ren och skär otur och sådant man inte kan ro på. Bittert. Men om det aldrig blivit mål hade vi inte fått vara med om den fantastiska avslutningen.
Fem minuter senare skulle kvitteringen komma. Aaron Ramsey - som verkligen behövde ett mål - sköt direkt efter att Artetas skott sekunden tidigare blivit blockerat. Stolpe-stolpe-in, någonting man inte ser ofta, men som var fallet igår. Plötsligt var det kvitterat och match igen!
Sunderland såg länge ut att spela för lika och det såg man rejält under matchens slutskede då hela laget verkade vistas i eget straffområde. Termen "att parkera bussen" har nog aldrig varit tydligare. Arsenal försökte, försökte och försökte, men det ville sig inte. Men den stora matchvinnaren skulle inte bli någon spelare, utan Arsène Wenger.
Han placerade Song - som spelat väldigt dåligt - på mittbacken, bytte in Ramsey på mittfältet (som gjorde mål). Sedan bytte han formation till 4-4-2, tog ut rätt spelare, bytte in Thierry Henry och pressade längs kanterna där de visat sig vara svaga. Med fem minuter kvar av matchen bytte han in den ständigt kritiserade Andrey Arshavin.
När tilläggstiden började ticka var det få som trodde vi skulle lyckas göra ett mål, men plötsligt får Arshavin bollen på vänsterkanten. Han dribblar lite, men väljer att skjuta ett inlägg istället för att försöka ta sig förbi sin man. Inlägget är perfekt in i minsta detalj - och vem står inte i mitten och väntar på ett inlägg om inte Thierry Henry. Han hoppar upp, vinklar kroppen och sätter matchavgörande 2-1. Kaos. Jubel. Glädje. Eufori. Hopp. Ännu mer kaos.
Thierry Henry. Legend. Foto: Bildbyrån.
Jublet visste inga gränser. Inte bara hade Arsenal gjort 2-1. Thierry Henry, kungen, legenden, guden, kalla-han-vad-man-än-vill hade gjort 2-1. Mannen som under sin tid på planen som mest hade haft tre eller fyra bollkontakter klev fram när Arsenal behövde honom som mest. Som han alltid gjort. Varenda säsong. Varenda match. Varenda gång. Ända sedan 1999.
Så fort slutsignalen gick blev vi tvungna att springa ut ur arenan, eftersom vårt tåg lämnade bara en halvtimma efteråt. Trots det studsade vi runt som om vi var tillbaka i lågstadiet igen. Jag sprang ut ur arenan, gled ner på knä (på asfalt) och sträckte ut min rygg baklänges så att huvudet nuddade marken. Samtidigt skrek jag ut min glädje. Det slutade med att en polis kom fram till mig för att säga åt mig att tagga ner. Men jag brydde mig inte. Mina jeans hade nu två stora hål vid knäområdet. Men jag brydde mig inte. Mina knän gjorde ont som fan. Men jag brydde mig inte ett skit! Vi hade vunnit. 2-1. I sista minuten. Målskytt: Thierry Henry.
Nu blev det att springa av mot tågstationen, men innan det gjort vi en snabb visit på Tesco där både Jack Daniels och Budweiser inhandlades. Hela tiden sjungandes på den gamla klassiska Henry-ramsan. Det var som om man hade åkt tidsmaskin och det varit år 2004 all over again.
Johan skrek ut sin glädje. Foto: Bildbyrån.
Väl på tåget fortsatte firandet. Vi hoppade runt, slog i tak och fönster, sjöng som om morgondagen inte fanns och segerdrack rejält. Det var roligt, underhållande och en underbar hemresa. Precis som det skall vara. På tåget till Sunderland hade vi pratat om hur frustrerande det egentligen är att vara fotbollssupporter. Hur mycket ilska, irritation, nervositet och depression det egentligen bringar. Men sedan finns dem där 5 procenten som gör exakt allting värt det. Dem fem procenten är värda allting. Det är anledningen varför vi kan stå ut med de 95 % som inte gör det värt det. Igår kväll fick vi njuta 100 % av 5 %, om inte än mer.
Väl framme i London blev det ett snabbt pubesök i norra London innan jag tog nattbussen hem och somnade till tonerna av "went down the pub, the other night...". Och om någon om 20 år skulle fråga mig ifall jag minns den där resan till Sunderland, när Thierry Henry tog sitt slutgiltiga farväl av Premier League, kommer jag nog minnas varenda detalj. Det var en speciell kväll. För oss, för mig, för er - för alla.