Himmel och helvete

En pub i norra London. Ett ölglas i handen. En spridande nervositet. Tottenham på besök. Förlust med 4-0 mot Milan. Förlust med 2-0 mot Sunderland. Knäckta i Champions League. Uttåg ur FA-cupen. Skulle Sp*rs göra det hela värre? Vi hade ingen aning.

Ett halvår tidigare hade jag befunnit mig på Twelve Pins. Försökt bota en taskig bakfylla. Ett par pints senare hade jag lyckats. Tottenham away. Det skulle bli en upplevelse jag aldrig skulle komma att glömma.

Medan vi lugnt drack och snackade om matchen såg vi piketbussar åka förbi var femte minut. Poliserna stod uppradade. Det märktes att det här inte var något vanligt ligamöte. Tottenham. Ärkerivaler. Hat. Kärlek. Känslor. Ett pågående maktskifte, enligt många. Vi hade ingen aning.

När polismännen omringade Twelve Pins blev vi beordrade att slänga allt vi hade i handen och bege oss mot stationen. Vi blev eskorterade dit. Solen lyste. Det var en vacker dag. Väldigt varmt, trots att det var höst. Sången ekade mot väggarna inuti stationen. Någon började röka i väntandes på tunnelbanan. Någon drack. Förbjudet, men ingen brydde sig. Vi skulle till platsen som Gud glömde - Seven Sisters Road.

Klockan började närma sig 13.30. Kick-off. Vi drack upp det vi hade kvar och begav oss mot Blackstock Road för att möta upp ett par vänner. Molnfritt. Vårväder. Småkyligt. Fullpackade pubar. Det var redo för fest. Medan vi snabbt rundade Gunners Pub började vi bege oss mot Emirates Stadium. Och som så många gånger förr såg vi Highbury passera i bakgrunden. Folk var laddade. Tottenham. Ett gäng idioter på besök.

Tunnelbaneresan till Seven Sisters blev någonting jag aldrig någonsin kommer att glömma. Folk hoppade. Folk klättrade. Folk rökte. Folk sjöng. Några tog av sig tröjorna. Några slog mot både fönster och tak för att skapa stämning. Det var kaos. Men det var ett kaos som gav gåshud. Vi skulle erövra Tottenham, erövra White Hart Lane. Arsenal was coming to town.

Promenerandes ner på Gillespie Road skapar alltid en speciell känsla. Det är rött och vitt vart du än vänder dig. Det är folk som strömmar ut ur tunnelbanan. Det är massor av matstånd. Det är halsdukar. Det är hamburgare. Det är öl. Det är atmosfärikt. Det är ett derby på G. Det är Tottenham på besök.

Jag hade aldrig någonsin varit med om någonting liknande. Det gick att ta på stämningen. Medan det är få saker jag sett med egna ögon är det få saker man idag missar om man surfar runt dagligen på sin mobil, dator eller laptop. Jag har sett grymma tifon från Turkiet. Jag har sett pyroteknik-showerna i Argentina. Jag har sett ett Stockholms-derby urarta. Och trots att resan mot White Hart Lane inte kan tyckas komma i närheten av dessa tre exempel var det ändå sjukt på sina sätt. Det var mäktigt, häftigt, bedårande. Någonting speciellt. Någonting stort.

När man går runt hörnet vid Gillespie Road tittar man per automatik alltid upp. Där står nämligen skrytbygget. Emirates Stadium in all its pride and glory. Vårt andra hem. Vår kyrka. Vårt Arsenal. När man går upp för trapporna och kommer närmre arenan närmar det sig. Den där känslan som kryper fram i kroppen precis innan ett derby mot sina ärkerivaler. En förlust går inte att bortförklara - oavsett vad som händer i matchen.

Det var en lång promenad. Trettio minuter, minst. Polisen blev tvungna att eskortera oss hela vägen. Annars hade vi inte kommit långt. "You live in a shithole, I wanna go home". Det är ingen fin stadsdel, N17. Det är affärer med vit dekoration. Det är smockfyllda pubar med vitklädda män och kvinnor. Det är ett gäng idioter. "You Gooner cunts", "Arsenal scum", "you're all wankers, twats, knobs". Det är allt man får höra i en halvtimma. Tills man når arenan. Det är en hotfull stämning. Men med en nästan hundra år lång rivalitet i ryggen förstår man. Man kan inte förvänta sig någonting annat. Och man lever med. Varenda minut. Varenda sekund.

Jag kliver in på Emirates Stadium. Tar ett snabbt toabesök. Sedan springer jag mot min plats. Längst ner. Första parkett. Rad ett. Blickar mot andra sidan. Yid army. Tottenham. Hela kroppen fylls av hat. Vi skall inte förlora. Vi får inte förlora. Vi kan inte förlora. En helikopter surrar över arenan. Emirates kokar. Den röd-vita massan välkomnar våra gäster inpå planen med högljudda burop.

White Hart Lane. En jävla skitarena. Köerna till att få en öl innan matchstart är svinlånga. Det finns inga vakter. Någon tar upp en Adebayor-tröja. Två andra tar upp tändare. Man försöker tända på tröjan. Misslyckas. Man kastar ner den på det iskalla golvet. Alla i närheten hoppar och trampar på den. Någon spottar. Någon kastar öl. Det är en bärsärk känsla. Det är hat. Det är människor som blivit övertagna av känslor. Det är ångest, nervositet och övertaggade supportrar. Det är North London Derby.

Förlust med 4-0 mot Milan. Förlust med 2-0 mot Sunderland. Knäckta i Champions League. Uttåg ur FA-cupen. En halvtimma senare 0-2 mot Tottenham. Jag vill försvinna. Jag vill gå iväg. Jag vill glömma skiten. Jag vill bara bort. Jag funderar på att göra någonting jag aldrig gjort tidigare. Men jag vägrar. Jag kan inte.

Hands. Det där äcklet målar igen. Rafael van der Vaart. Firar som om han avgjort ligan. Över 30 000 hemmasupportrar vänder sig om, pekar i din riktning och kallar dig för obskyra saker. Om man aldrig upplevt det innan går det inte att beskriva det i ord. Det är ... sjukt. Det känns som krig. Som om det handlar om liv och död.

Arsène Wenger står bara ett par meter ifrån mig. Han slår ut armarna. Förstår ingenting. Är arg. Frustrerad. Det är jag med. Det är även mina 57 000 kamrater. Det är över. Tror vi.

Halvlek. Äntligen. Femton minuter vila. Sedan går alla loss igen. För en sekund känns det som att det är vi som är spelarna och spelarna som är supportrarna. Andra halvlek. 1-1. Aaron Ramsey. Vilt jubel. Vi äger allt och alla. Vi kommer vinna. Vi är Arsenal.

När jag helst av allt vill vara hemma, ligga i min säng och somna slår Bacary Sagna till. 1-2. Match igen. Man får lite hopp. Men man tror inte på vinst. Det ska mycket till för att vända. Jag sätter mig ner, funderar på hur det här kan gå. Bortasupportrarna som hoppat och sjungit ända sedan 2-0 blir helt plötsligt knäpptysta.

Samma tysthet var det ett halvår tidigare. På White Hart Lane. Bland oss. Kyle Walker hade skjutit in 2-1. En kula i bröstet. Trots att det var mer än tio minuter kvar visste vi att det var över. Vi försökte sjunga, men det gick inte. Hela White Hart Lane slaktade oss. 33 000 mot 1 kändes det som. Hopplöst.

HAHAHAHA, YEEEEES, HAVE THAT WANKERS!! 2-2. Robin van Persie. He scores when he wants. Vad fan hände? Vah? 2-2? Vah! Nej, haha. Fuck min säng. 57 000 personer på Emirates hoppade upp i luften. 2-0 and you FUCKED IT UP! Sjunde himlen. Helikopterns surr gick inte att höra. Arsenal levde igen. Vi hade tagit oss tillbaka från de döda. De olika känslorna svepte omvarandra inuti och utanpå. Det kändes som första kyssen ute på skolgården i Karlskoga.

Slutsignalen gick. Det var över. Vi hade förlorat. Andra gången på tre år. En halvtimma lång promenad till tunnelbanestationen väntade 3000 arga Arsenal-supportrar. Det här kunde inte sluta bra. Ingen eskort tillbaka. Massor av fans i vita kläder fortsatte att trakassera oss. "What are you waiting for?". Världens längsta promenad ville aldrig ta slut.

Halvlek. Jag ville inte lämna mitt säte. Jag ville stanna kvar. För evigt. Bara sjunka ner i det perfekta gräset, blicka upp mot den blåa himmelen och somna in. Men jag kunde inte. Vi hade en match att vinna. Det stod bara 2-2, trots allt. En kvart senare åkte karusellen vidare. Det tog bara fem minuter. JAAAAAAAAAAA hördes nog ända bort till Ryssland. 3-2. Tom. Bortasektionen blickade ut i det tomma intet.

Vi kom äntligen fram till stationen. Tog det första tåget till Finsbury Park. Dags att dränka sina sorger. Dags att glömma allt. Att vara Arsenal-supporter var det värsta som fanns. Man ville bara sjunka ner och dö.

Tio minuter senare. Robin van Persie. Briljant förarbete. En Theo Walcott med samma speed som höll på att skicka ut Liverpool ur Champions League fyra år tidigare. En passning. En delikat chipp. 4-2.

Att förlora mot Tottenham är bland det värsta som finns, speciellt om man bor i London. Det går inte att glömma i första taget. Jag halsade biran, körde en double JD & Coke. Tog bussen hem. Snubblade hem. Öppnade dörren. La mig i sängen. Försökte somna.

Fem minuter senare. Alex Song. Briljant förarbete. En Theo Walcott med samma vilja som han visade upp när han satte sitt första mål i Arsenal-tröjan. 5-2. Bortasektionen började tömmas. "We can see you sneaking out", era patetiska nollor! Jag hoppade i flera minuter. Folk runtom mig hoppade lika länge. Pensionärer hade för stunden glömt bort sin ålder och hoppade de med. Alla vände sig om mot bortasektionen och frågade sig - "Who are ya?!".

Det gick inte att somna. Det gick inte ett glömma. Det var ett helvete. Kudden var okomfortabel. Täcket var inte som det brukade vara. Huvudet snurrade. Fan, jobba ska jag också imorgon. Allt var ett helvete. Det var det sista jag hann tänka innan jag till slut somnade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Aldrig. Någonsin.

Slutsignalen gick. 5-2. Nästan en glädjetår. Applåder. Ett oförglömligt minne. Jag ville inte lämna arenan. Jag bara stod kvar och klappade. Efter allt skit vi gått igenom i år var det en av få saker att känna stor glädje över. Bort från alla problem. Alla frågetecken. Alla tvivel. All depression. Det var 5-2. Mot Tottenham. Maktskifte, hahaha, trodde ens någon på det? Efteråt blev det champagne, segersång och jubel på Tollington. Det kändes verkligen som om vi vunnit en titel. Och trots att det ibland kändes löjligt var det ingen som brydde sig. Vi njöt, oj vad vi njöt.

All smärta som vi går igenom vid förluster är självförvållad. Vi skulle ju bara kunna lägga av. Skita i allt. Men det gör vi inte. För när fotbollsgudarna har bestämt sig att le mot oss vet vi alla att det är värt alla pengar, alla resor och all möda vi går igenom för att se Arsenal. Det är därför vi älskar det här laget. De ger oss unika minnen, glädje, vänner och kärlek som ingenting annat i hela världen kan ge oss. Och när det sker, när det väl sker, känns det som en fest som aldrig någonsin vill ta slut. Jag älskar Arsenal, igår, idag, imorgon - för evigt.