Liverpool away
sön 4 mar 2012 kl 15:32
....can someone step up to the plate and win it? Could make such a difference to the season of either club if they do. Tomas Rosicky. Alex Song. Looking for van Persie, flag stays down and HE SCORES - Robin van Persie for Arsenal! - Steve Wilson.
Charmen med fotboll. En minut, en sekund, en passning, att ett mål kan förändra exakt allting. Alan Hansen hade för en gångs skull rätt när han i Match of The Day-studion sade: "when you've got Robin van Persie up top, you've always got a chance". Och det var exakt vad Arsenal hade. Robin van Persie. Hjälten. Trotjänaren. Superstjärnan. Han behövde bara två chanser. Det small bägge gångerna. 0-1 blev 1-1. 1-1 blev 2-1. På tilläggstid. Mot Liverpool. På Anfield. Helt jävla otroligt.
Men precis som vanligt tar vi det hela från början. Fredag. Kväll. En av mina bästa vänner fyllde år och hade bokat ett par bord på Electricity Showrooms i Hoxton. Om det inte varit för honom hade jag aldrig begett mig ut, mest på grund av att tåget mot Liverpool skulle avgå 07.48 på lördagen.
Det blev ett par drinkar, shots och öl på Electricity Showrooms innan jag bestämde mig för att lämna för hemfärd. Klockan var visserligen bara elva, men eftersom jag var tvungen att gå upp tidigt fanns det inga direkta alternativ. Jag ville verkligen inte missa Anfield, vilket jag mycket väl hade kunnat gjort om jag stannat där in på småtimmarna.
Vaknade sex på morgonen. Duschade. Märkte att jag inte hade någon slags frukost i kylen. Sket i det. Klädde på mig och lämnade. På vägen mot tunnelbanestationen gick jag in på Tesco. Köpte frukost (en baguette), men spetsade till det med en flaska Jack Daniels och ett par plastmuggar. Och en flaska cider för omväxlingens skull. Runt halv sju tog jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street och Euston Square.
När jag väl nådde Euston Square och tog den korta promenaden in till självaste stationen märkte jag att jag kanske var lite för tidigt ute. Klockan hade nämligen inte ens hunnit slå sju. Åt min frukost, väntade, drack lite Cola, väntade, fortsatte att äta, väntade, stirrade på människor, väntade, kollade nya tweets, väntade... tills sällskapet äntligen började komma en efter en. Efter att ha samlat var det dags att ge sig av. Vi gick på tåget och började redan knäppa upp öl, cider och allt vad folk hade med sig. Jag rivstartade med whiskey innan klockan hade slagit åtta.
Timmarna gick och vi diskuterade precis som vanligt allt mellan himmel och jord - och Arsenal så klart. Vad som överraskade mig - och många andra - var att tåget var fullt av Liverpool-supportrar. Jag förstod ingenting. Ni som hänger med i svängarna vet att vi ofta brukar reta Manchester United-supportrar eftersom så himla många bor i London, men jag har då aldrig sett så många scousers i London.
I väntan på tåget. Foto: KE.
Hur som helst kom vi så småningom fram till Stafford där vi fick byta tåg (direkttåg var alldeles för dyrt när vi bokade biljetterna). Vid det här laget var alla glada, exalterade och hoppfulla. Vi sjöng ett par ramsor, skrattade, snackade och hade helt enkelt riktigt roligt, som man alltid har på bortaresor. En timma senare skulle tåget anlända i Liverpool.
Efter att ha väntat på ett par vänner i tio minuter var det dags att bege sig av mot Anfield (vi hann tyvärr inte med att gå in på någon pub). Turligtvis hade vi med oss en person som tidigare hade bott i Liverpool, som visste hur man tog sig till Anfield. Problemet är ju att de, likt Aston Villa, placerat arenan hundratals mil från tågstationen. Antingen fick man ta tåg, byta till buss och sedan gå (= krångligt) eller så fick man stå i världens längsta busskö. Valet föll på det senare.
Halvvägs i kön fick jag någonting som endast kan kallas akutläge. Min blåsa höll på att spricka. Det fanns inget hörn, inget träd, ingenstans jag kunde springa iväg för att lätta på trycket. Turligt nog bar jag fortfarande med mig ett par plastmuggar som jag hade haft med på tåget. Vid det här laget förstår ni nog alla hur det här slutade. Ur ingenstans dök det upp en soptunna mitt i kön(!). Jag ställde mig bredvid den, höll muggen i ena handen och låtsades prata i mobilen med andra. Problem solved.
Efter att äntligen ha kommit in i bussen tog den oss till Anfield. Med tanke på de senaste månadernas oroligheter på Anfield var det inte många som hade någonting gott att säga om Liverpool. Man märkte tydligt att polispådraget var större än vanligtvis, mest på grund av en viss Luis Suarez. You know what you are, you know what you are, Luis Suarez, you know what you are ekade det i bortasektionen av arenan.
Precis innan matchen började det ösregna, vilket gjorde det hela lite mer häftigt. Där stod man, mitt i regnet, med tretusen andra Arsenal-supportrar och sjöng Arsenal-ramsor på högsta möjliga volym. Grymt!
Anfield före match. Foto: KE.
Matchen då? Den var allt det som Arsenal - Tottenham inte var veckan före. Liverpool dominerade. Arsenal såg sega, lojja och uttråkade ut. Att de rödklädda skulle dominera matchbilden under större delen av matchen hade vi nog alla räknat med, men att Arsenal skulle vara så dåliga som de var under den första halvtimman var det få som förväntade sig. När Luis Suarez gick ner i straffområdet - i mitt tycke ännu en filmning - och domaren pekade på straffpunkten räknade jag med att Dirk Kuyt skulle slå in 1-0.
Under de senaste månaderna har jag inte haft mycket över för Wojciech Szczesny. Han har varit långt ifrån så bra som vissa Arsenal-supportrar påstått att han är, men igår eftermiddag var han allt annat än dålig. Straffräddningen var snygg, men det var räddningen på returen som imponerade exakt alla. Att han tar straffen, lyckas ta sig upp så fort som möjligt och rädda ett solklart ledningsmål kan inte beskrivas som någonting annat än sanslöst. Och bortaklacken firade det som ett Arsenal-mål.
Att Koscielny ett par minuter senare skulle sätta ledningsmålet för Liverpool kunde ingen göra någonting åt. Det var bara en tidsfråga innan Liverpool skulle ta ledningen. Vad som däremot var mer överraskande var vår respons. Arsenal som under inledningen av matchen sett ut som ett gäng från Allsvenskan började helt plötsligt spela fotboll, någonting som gav resultat nästan direkt. Bacary Sagna kom farandes fram på högerkanten och sopade in ett fantastiskt inlägg som van Persie kunde nicka in till 1-1.
Jag såg dock olyckligtvis varken inlägget eller målet eftersom jag stod och kollade på Andy Carroll som nyss hade börjat värma upp. Av någon anledning joggade han fram mot bortaklacken och började klappa. Uppenbarligen var det till den övre kortsidan (med Liverpool-supportrar), men det såg verkligen ut som om han kom fram och "tackade" oss. Jag började skratta bara för att sekunden senare byta fokus och se att nätet rasslade på andra sidan av planen. Och sedan exploderade det, precis som vanligt!
Innan halvleken var över skulle Liverpool träffa stolpen två gånger om. Arsenal hade tur som gick till halvtidsvila med 1-1. Till andra halvlek ändrades inte matchbilden. Liverpool fortsatte att ha övertaget medan Arsenal fick nöja sig med de få chanser man hade. När Kelly mer eller mindre missar öppet mål trodde många av oss att det var över, men turligt nog lyckades han inte förvalta sin målchans.
Alla - inklusive jag själv - var mer eller mindre säkra på att Liverpool skulle grejja det i slutändan, att de skulle sätta ett sent mål och ta alla tre poäng. Men fotboll är ingen vanlig sport, tack och lov. När hoppet såg ut att vara ute passade TomasRosicky till Alex Song som skickade iväg en fantastisk boll till Robin van Persie. Och när Robin van Persie får en boll inne i straffområdet skall det till någonting extra för att han skall missa målet.
Vi firade i solskenet. Foto: KE.
van Persie drog till på volley med vänsterfoten. Reina var chanslös (skottet var alldeles för hårt). Arsenal hade satt 2-1 på tilläggstid. Bortasupportrarna svävade på moln. Jag ställde mig upp på ryggstödet av min stol och vände mig mot hemmasupportrarna och firade som om det var det sista Arsenal-målet jag någonsin skulle få fira.
Det är någonting speciellt med sena matchavgöranden. Bara den här säsongen har vi fått uppleva fem stycken. 4-3 och 5-3 på Stamford Bridge, 1-0 på Stade Velodrome, 2-1 på Villa Park, 2-1 på Stadium of Light och nu 2-1 på Anfield. Jag har varit på plats alla gånger. Och varenda gång har det varit lika jävla magiskt. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det är. Bättre än pengar. Bättre än sex. Bättre än det mesta. Lika förjävligt är det när det sker mot en (som på Craven Cottage), men lika underbart är det när det är vi som gör dem.
Vi firade som om morgondagen inte fanns. Tågresan hem kan inte beskrivas med något annat ord än kaos. Folk hoppade, slog mot fönster, klättrade upp i bagagutrymmet, sjöng, drack, festade, sjöng ännu mer, sprang genom hela tåget och skapade minnen för livet.
Glädjescener på tåget! Foto: KE.
Min vän med Szczesnys målvaktshandske (Szczesny kom personligen fram till honom och gav den till honom!). Foto: KE.
När vi var på väg ut från Liverpool stannade tåget vid en station vars namn jag inte kommer ihåg. Jag tittar ut för att se var vi stannat, men ser istället Chamakh hålla på att packa sin ryggsäck i ett vänterum. I all extas som uppstod därefter kommer jag bara ihåg att Bacary Sagna kom fram till fönstret i väntrummet och började dansa framför oss. Fabianski bjöd på världens största smile medan Arsène Wenger vinkade till oss. Det var snudd på surrealistiskt.
Tågresan verkade aldrig ta slut, utan festligheterna fortsatte ända in i London där vi fortsatte festen. När jag till slut tog mig hem var jag så pass trött att jag bara ville sova, men det fanns någonting mycket viktigare än sömn. Jag ville se målen. Jag ville se van Persie. Jag ville se oss göra 2-1 på Anfield igen. Satte på datorn, tittade på målen minst tio gånger om, stängde datorn och gick till sängs med världens största leende på mina läppar.
Om jag kunde åka på varenda bortamatch i resten av mitt liv skulle jag göra det. Det är en helt annan värld jämfört med hemmamatcher. Och för alla er som aldrig någonsin åkt på en bortamatch så måste ni göra det innan ni dör. Innan jag avslutar inlägget är det dagar som gårdagen som gör mig stolt att vara Arsenal-supporter. Vi må inte vinna titlar, men vår klubb, våra spelare och framför allt våra supportrar tillhör en klass för sig. Pride. History. Class. Arsenal.