Aston Villa home & QPR away

Ouch. Det är här dagens blogg - eller krönika om ni så vill - börjar och egentligen redan kan sluta. Det har varit två helgalna veckor som man lika gärna skulle kunna skriva en bok om. Kramar med en full Ray Parlour, en helvaken natt på grund av ett onödigt Red Bull-intag, en grov minnesförlust efter en utekväll och en resa genom ett London vars baksidor utmärkt sig mer än framsidorna. Lägg där till en stabil vinst mot Aston Villa på Emirates och en oväntad förlust mot QPR på Lofus Road - och ni har min vecka sammanfattad med ett par meningar.

Det hela började för en och en halv vecka sedan då Arsenal Swedens tionde(?) medlemsresa ägde rum. Uppemot tjugo svenska gooners fanns på plats och levde livet under ett par dagar i ett väldigt soligt London. Det var i hotellbaren på Jury's Inn i Islington som vi möttes upp på fredagen. På schemat stod en kväll i The Armoury samt en middag med Ray Parlour på Antonio's Ristorante.

En salig blanding mellan yngre och äldre Arsenal-supportrar fanns på plats då vi efter ett par öl på hotellet beslutade oss för att ta en taxi ner till Emirates Stadium. Väl framme möttes vi av gratis champagne, rabattkuponger och tre legendarer på scen framför kassorna. Ray Parlour, Nigel Winterburn, Sammy Nelson och Bob Wilson var alla på plats för att dela med sig av sina åsikter om dagens Arsenal.

Legends Night at The Armoury. Foto: Richard.

Trots att jag sällan tar till plånboken och köper kläder på The Armoury kunde jag inte motstå en 20%-ig rabatt som innebar att jag köpte mig en träningsjacka, lite strumpor och andra vardagliga saker. Efteråt gällde det att hitta sin väg till Antonio's på Upper Street där alla förutom Jocke Lander, Axel Asplund och Mats Wilner samlades. Vad dem hade för sig kan ni läsa i nästa nummer av Kanonmagasinet.

Efter att ha väntat i evigheter fick vi till slut både vår mat och Parlour. En fantastisk föreläsning, massor av frågor och en trevlig afton. Jag vill inte avslöja allt som hände (pga en kommande KM-artikel!), men vi kan säga så att Ray blev arg på mig, men ursäktade sig sedan med att krama mig flera gånger. Sedan köpte jag honom en öl innan han drog vidare. Surrealistiskt!

Ray Parlour & Kicken.

Dagen efteråt var det dags att möta Aston Villa. Som vanligt befann jag mig på Tollington där jag tyvärr blivit stammis. Det är inte längre bara alla bartenders som känner mig, utan nu är det allt från vakter, ägare och besökare jag aldrig mött på som vill få en kram, handslag eller någon historia från någon av säsongens alla bortamatcher. Kul, men lite skrämmande!

Uppladdningen var som vanligt bra och det hela toppades med en skön 3-0-vinst mot ett Aston Villa som spelade uruselt. Höjdpunkten var utan tvekan Mikel Artetas frispark och segerscenerna bara ett par meter framför mig på North Bank. Något säger mig även att André Santos kände igen mig efter att jag skrikit hans namn minst en miljon gånger i en reservlagsmatch på Underhill Stadium veckan före.

North Bank. Foto: Kicken.

Fotboll är en livsstil, men ibland måste man ställa sig framför spegeln och erkänna att man har en skruv lös i skallen. När man börjar besöka dammatcher, reservlagsmatcher, ungdomsmatcher och sitter bakom Twitter 24/7 för att läsa det senaste om Arsenal känner man sig relativt skadad. Men det är sådan jag är och alltid varit. Det är kul ... ända tills man förlorar, vilket var exakt det som hände förra veckan. Men på lördagnatten efter matchen mot Aston Villa trodde jag inte ens att jag skulle hinna leva till nästa lördag.

Anledningen var enkel. Jag hade gjort det riskfyllda och dumma misstaget att dricka fem burkar Red Bull på en kvart, bara för att piggna till efter hemmamatchen. Jag var nämligen bara sekunder från att sjunka ihop och somna under matchen, något som hände mig för första gången någonsin (och jag har ingen aning varför). För att piggna till gick jag förbi den lilla hörnkiosken på Hornsey Road där jag dumt nog gjorde misstaget.

När jag kom hem på natten trodde jag att somna skulle bli det enklaste som fanns i hela världen. Istället låg jag vaken tills sju på morgonen, trots att jag var hur trött som helst. Det var en av de värsta nätterna i hela mitt liv, och den enda anledningen varför jag skriver detta är för att varna andra att inte göra om det! Ni kommer att ångra det, rejält.

Söndagen efter var jag ändå med på medlemsresans quiz och åt en fantastisk middag på en tapasresturang, men jag fick nöja mig med att dricka vatten hela dagen. Det fungerade, åtminstone ett tag.

Vatten. Foto: kicken.

Efter en tung arbetsvecka då exakt alla Arsenal-supportrar sett fram till lördagen kände man en enda stor lättnad när väckarklockan ringde på morgonen. Vanligtvis hatar man det där grinet från klockan, men när det vankas bortamatcher är det den mest ljuvliga melodin man kan höra. Jag brukar sällan göra någon form av plan inför matcher, men den här gången hade jag faktiskt planerat hela dagen i detalj!

Det började med en tubresa till Shakespear's Head i Holborn där jag mötte upp tre vänner. Vid tioslaget åt vi en traditionell engelsk frukost till smaken av ett par cider. En och en halv timma senare blev jag dock tvungen att överge dem för att träffa upp ett par andra vänner i Tollington. Tunnelbaneresan till Holloway Road kändes som världens kortaste.

Även där hann man med ett par uppfriskande drinker, sköna samtal och många skratt innan det vid ettiden var dags att bege sig ner till Shepherd's Bush. Först till King's Cross för att byta till Hammersmith & City Line. Bara ett par stopp innan vi skulle kliva av hörde en kvinna i bakgrunden vårt samtal om att träffa resten av gänget vid Wetherspoons utanför Westfield. Hon gav sig in i samtalet och sade att vi istället skulle gå av vid Wood Lane, någonting vi mer eller mer blev tvingade att göra då hon ständigt repeterade att vi måste gå av vid nästa station.

Väl nere insåg vi att hon hade lurat oss. Måste ha hållit på Tottenham. Måste. Istället fick vi gå igenom hela Westfields - som är Europas största shoppingcentrum för er som inte känner till det - vilket bara det tog en kvart. Inte hjälpte det att man var salongsberusad och försökte hitta vägen fram till Shepherd's Bush genom alla tusentals gånger.

Väl framme kände man igen väldigt många ansikten från andra bortamatcher man varit på. Det är lätt hänt när man åker på i princip varenda match, men det känns väldigt kul att träffa likasinnade och prata om allt som har med Arsenal att göra - och lite till. Vi hann tyvärr inte förfriska oss länge innan det var dags att ta den femton minuter långa promenaden till Loftus Road.

Loftus Road. Foto: kicken.

Väl framme trodde jag det skulle bli skönt att uppleva ännu en klassisk engelsk arena, men det var allt annat än det. Man fick i princip mörda folk för att kunna röra sig framåt i gångarna. Vyn från både Lower Tier och Upper Tier var usel. Toaletterna var allt annat än fräscha. Allt var mer eller mindre uselt. Stämningen var okej, men bättre än så blev det inte. Lägg där till en förlust och en usel prestation och ni alla förstår att man lika gärna hade kunnat stanna hemma.

Om det inte varit för att en väldigt god vän fyllde år - och hans blivande fästmö hade ordnat en överasskningsfest - hade man lika gärna kunnat svälja ett par bira och åkt hemåt. Men istället samlade vi ihop alla efter matchen och begav oss till Ladybird på Upper Street. Vi kom dit 19.00. Jag snubblade hem 04.58. Vad som hände under dessa nio timmar skulle jag mycket gärna vilja veta, men det senaste jag kommer ihåg är att jag stod på knä framför en tjej vid tvåtiden. Sedan är det mer eller mindre blankt.

Visserligen är jag ung, gillar att festa och gillar att titta på fotboll, men det är ytterst få gånger det går så långt att jag drabbas utav rena minnesförluster. Det var tyvärr exakt det som hände i lördags. När jag vaknade på söndagen var det hela som ett pussel av bilder man försökta sätta ihop. Jag tror de flesta känner igen sig, då det hänt de flesta i min ålder ett par gånger.

En av de tusentals bilder man hittar dagen efter, utan förklaring. Foto:?

Nu sitter jag här på tisdagen, fortfarande deprimerad efter förlusten och fortfarande som ett stort frågetecken efter den där födelsedagsfesten. Ändå är det enda jag kan tänka på nästa match. På söndag. Mot Manchester City. Det är sådant livet är. Det finns alltid en nästa match. Det finns alltid tre nya poäng att jaga. Det finns alltid en ny dag.

London lever sitt vanliga liv och man får nu försöka hitta tillbaka till det snabba och stressade storstadslivet. En vinst hade gjort allting bättre, men ibland får man ta och bita i det sura äpplet och gå vidare. Efter sju raka ligavinster är det svårt att börja klaga då man skulle komma att tappa poäng förr eller senare. Men visst känns det surt att göra det mot ett uselt QPR.

Det är livet som hängiven Arsenal-supporter. Livet som en ung själ förlorad i en stad där änglar dejtar demoner. Arsenal och London. Två av de saker jag hatar att älska, älskar att hata, hatar att hata, älskar att älska. En cirkel som aldrig sluts, men likväl kommer jag stå där på nästa hemmamatch, nästa bortamatch, nästa krog, nästa nattklubb, nästa tunnelbanestation och hoppas på tre nya poäng, en bra resa och en bra fest. Det gäller att njuta av varenda sekund när man fått den här chansen. Och njuta, det är exakt vad jag tänker göra.