Une belle journée de printemps

Den korta promenaden upp till Emirates Stadium brukar alltid kännas lång, alltid längre än man föreställt sig, trots att man gått samma väg om och om igen varenda vecka i snart två år. Det var därför jag överraskades något när jag på söndag eftermiddag stegade mot arenan, utan någon skräck, nervositet eller ångest. Det bara kändes rätt.

Två timmar senare stegade jag ut ur arenan som ett litet barn, fortfarande glad och fylld av eufori efter Mikel Aretatas 1-0 i den 87nde minuten. Det må låta konstigt, som om jag ljuger, men jag var inte det minsta orolig under en enda stund under matchen. Inte ens när Manchester City fick en farlig frisparksmöjlighet i matchens sista minut. Segern var vår - och det hade den varit hela matchen lång.

Vanligtvis brukar våra vårperioder vara fylld av just ångest, skräck, nervositet, depression och ilska. Så har det ju sett ut nästan varenda vår sedan vi sist vann en ligatitel. Medan det fortfarande finns mycket negativt att diskutera känns Arsenal friskare än någonsin. Det har varit en frisk fläkt att se alla nyförvärv - många som imponerat stort - tillsammans med yngre förmågor spela fotboll så som den bör spelas.

När vi dessutom slipper ha tio spelare skadade vecka in och vecka ut och kan spela med någorlunda samma startelva om och om igen syns det tydligt att Arsenal inte är lika dåliga som många försökt antyda att vi är. Det har varit en käftsmäll för alla journalister, fotbollstyckare och experter att vi nu placerat oss på en tredjeplats istället för att kämpa om en sjätte- eller sjundeplats som de flesta trodde på i början av säsongen.

De hade dock all rätt att göra det, speciellt med tanke på vad vi gick igenom under förra sommaren, som Arsène Wenger senare sade att han skulle kunna skriva en hel bok om. Många har menat att den här säsongen kan räknas som en av Wengers största bedrifter någonsin. Att ta ett lag från en 17:e-plats i ligan - efter sex spelade matcher - till en tredjeplats på lite mer än tjugo omgångar. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men lika mycket kritik som Wenger fått tidigare under säsongen (även från mig), lika mycket lovord bör han få nu.

Det har varit en osannolik resa som tagit oss från himmel till helvete och sedan tillbaka upp mot den blå skyn och de vita molnen. Vi har ju mer eller mindre varit nere på alla fyra, sjungit på den sista versen, redo att bli begravda vid flera tillfällen under säsongens gång. När di Natale skulle kliva upp och ta straffen i Udinese vid ställningen 1-1 hette hjälten Wojciech Szczesny. När Manchester United förnedrade oss på Old Trafford blev hjälpen fem nyförvärv. När Tottenham ledde med 2-0 på Emirates hade vi fått nog med hjältar och hjälp, då klev hela laget fram och visade att det var droppen.

Nu står vi här, efter ett par fantastiska veckor, och glädjer oss åt ett lag som äntligen hittat formen. Vissa ser redan fram emot nästa säsong, men först gäller det ju trots allt att spela klart den nuvarande säsongen. Det är ju långt ifrån över, hur gärna vi än vill låtsas att den där viktiga Champions League-platsen är spikad.

Medan Arsenal inte är tillbaka i det absoluta finrummet har vi bevisat att vi åtminstone har någonting där att göra. Och medan drömmarna lär lyfta lite för högt inför framtiden har man all rätt att njuta för stunden. Det är ju trots allt vi som är Englands näst bästa lag för tillfället, trots att Manchester City ligger en plats före i tabellen.

Sex matcher kvar. Wolves, Wigan, Chelsea, Stoke, Norwich och West Brom. Medan det inte lär bli sex raka segrar ligger allt i våra egna händer. Det vore skönt att avsluta säsongen lika vackert som vi spelat under hela våren. På onsdag far jag iväg till Wolverhampton, via Birmingham, för att för första gången besöka Molineux. Om jag kommer vara lika säker som jag var inför matchen igår återstår att se, men ni kan ge er f-n på att jag kommer stå där, sjunga mig hes och ignorera ösregnet som kommer göra det till en kall och våt afton.

Vad är drömmar gjorda av? Jag vet inte. Du vet inte. Ingen vet. Men kanske finns det någonting där. En början. En start. Någonting vi i framtiden kommer att se tillbaka på, peka på ett datum, en månad eller en säsong och säga att det var där allt började. Kanske, kanske.

**

Et Samir Nasri, non, je n'ai pas oublie, tu est un grosse salope.