Plastlaget vann och Spurs är borta

I förra inlägget ville jag ge ett perspektiv på Arsenals säsong. Jag påstod att vi de sista 31 matcherna inte var alltför långt ifrån samma mästarform som gav City titeln. Problemet var de första sju omgångarna och de interna problem vi hade med försäljningarna av Nasri och Fabregas.

När det var som värst så hördes det ganska höga rop om att Wenger skulle sparkas. Det skulle till och med ordnas protester mot klubben och det fanns även en del önskemål om att vi skulle söka utländska investerare.

Den önskan såg jag återigen idag. Här önskar Arsenal Action att Usmanov tillåts investera pengar i klubben så att vi kan slåss på samma villkor som City och Chelsea. Citys ligatitel och Chelseas CL-titel tas som intäkt för att det är så fotbollen kommer att se ut i framtiden och att vi bör göra som dem för att konkurrera.

Det händer att det finns sådana åsikter inom den här föreningen också och det är kanske en naturlig konsekvens av vår pokaltorka. Några supportrar är supportrar just för att de vill se framgång till varje pris, andra är som jag och vill se framgång födas ur den verksamhet klubben bedriver.

Idealistiskt är det oerhörd skillnad på att bygga klubben från grunden och att få pengarna tilldelade av någon stormrik person. Det är inte cancerforskning vi pratar om utan idrott. Tar man en spruta med ett prestationsökande medel så är det doping, och om man helt plötsligt har resurser man inte hade tidigare bara för att någon välbeställd typ känner att pengarna bränner i fickan, så är det ekonomisk doping.

Det är inte idrott, det är inte konkurrens på lika villkor där den som förbereder sig bäst och tar tillvara sina resurser bäst också är den som har störst chans att nå framgång. Tvärtom, här lönar det sig att inte sköta sin klubb ordentligt, bara man tar pokaler.

Det vanligaste argumentet är att "alla andra" gör det. Samma argument som tonåringar slänger ur sig för att de ska få vara ute till klockan ett med kompisarna och samma argument som fotbollsdödarna vill använda för att försvara filmningar. De kallas då "förstärkningar".

Det är fusk och ingenting jag vill förknippas med. Det kan vara att jag förblir den siste naive idealisten. Det är säkerligen också så att Arsenal inte är den mönsterklubb i alla avseenden som jag inbillar mig, men sett i ljuset av Barcelona, Madrid, Chelsea och City så är jag rätt nöjd med hur vi drivs.

Allt detta leder mig till Chelseas seger igår. Plastlaget lyckades med en storartad bedrift och har verkligen vält alla fördomar vi hade om dem på ända, rent spelmässigt. Jag kan se en tjusning i grisfotboll och är inte lika upprörd som många andra när det gäller att inte spela bländande anfallsfotboll och ändå vinna pokaler. Till syvende och sidst så är det motståndarnas jobb att bryta ner spelidén och lyckas man inte med det så förlorar man. Barcelona huffade och puffade, men nådde inte resultat, Bayern huffade inte riktigt lika mycket, och gick också på en nit.

Jag är inte glad för att ett engelskt lag vann, jag är absolut inte glad å Coles vägnar. Drömscenariot hade nog ändå varit att Chelsea förlorade och att Twatsen åkte ur i kvalet i höst. Fördelen nu är att de aldrig kommer få chansen till CL-spel och det är rätt åt våra "noisy neighbours", om man nu vågar använda det epitetet utan att det kommer tillbaka och biter en i svansen.

Tyst som i graven kring van Persie. Hujedamig. Dags att börja titta på fler anfallsförstärkningar?

Tyst som i graven kring Arsenal Swedens sommarfest, var är surret, spänningen och lagen? Kom igen nu Sverige!