Häck väck våt fläck

Är du född före eller i början av sjuttiotalet så är du redan hemma, men är du det inte behöver du dig en nödvändig uppdatering. Tänk då på slutet av ett svartvitt sjuttiotal som just är till att gå över i ett neonfärgat åttiotal, tänk juletider 1979 och tänk den fröjd som bara en julkalender, i välsignade tider av TV-monopol, kunde sprida. Tänk Trolltider och tänk luciaaftonens avsnitt, där den onda häxan Mara och fen Dorabella, var igång och blandade trolldryckssaft för att trolla bort lilla trollet Gloria och genom det häva den sammanblandningen dem emellan, som lilla Gloria i all välmening legat bakom. Hör hur de rundade av sin formel med orden ”häck väck våt fläck”. ”Häck väck våt fläck, häck väck våt fläck”.

Och precis det skall vi göra idag. Eller i varje fall gå igenom några av de spelare som, inför nästa säsong, måste trollas bort för att ge plats för andra mer nödvändiga, alternativt användbara, spelare. Vi skall ta ett första farväl och tyst för oss själva, i kontorslandskapet, på verkstadsgolvet eller på den överfulla vårdavdelningen, mässa trollformeln. Vi skall göra inleda trolldrycksblandningen genom att lista de spelare som av olika anledningar skall schasas iväg från klubben.

Sju spelare har redan fått lämna klubben, av vilka främst Manuell Almunia med sitt dryga hundratal matcher för klubben, utmärker sig. Det före detta storlöftet Gavin Hoyte, som tillsammans med storebror Justine en gång i tiden ansågs vara landets snabbaste försvarare i vardande, fick även han lämna klubben.

Visst är det härligt när förändringens vindar blåser ut all unkenhet av misslyckade satsningar och överbetalda medelmåttor. Men denna första utrensning var bara första steget och på grund av spelarnas utgående kontrakt, det enkla steget. Nu väntar den svårare utmaningen, att göra spelare som anses för dåliga för klubben attraktiva för andra klubbar. Detta samtidigt som de flesta av dessa spelare sitter på löner som är långt över rimlig nivå.

Jag har delat upp aktuella spelare i tre olika grupper och skall sedan redogöra dels vad orsaken till min önskan om avskeppning är för att sedan runda av med graden av trolighet att vi vill göra oss av, samt lyckas bli av med dem. Självklart kan jag ha fel i mina ståndpunkter, men som så ofta förr, är inte heller nu så fallet.

De Självklara:
Sebastian Squillaci: Togs till klubben för att, med landskamper och spel på europeisk toppnivå, bidra med rutin och lugn, men har spridit allt annat än lugn med sina otimade brytningsförsök, misslyckade luftspel och drällande med bollen. Spelade knappt alls i år, men hade en förstasäsong i klubben som med all tydlighet visade att han inte är någonting för klubben. Som fotbollskonsumerande arsenalist så satt man med ständiga magsmärtor toppade med rent illamående när han stod med i startelvan.

Wenger slog på stora trumman, gav killen en lön på nästan 60 000 pund i veckan, och talade om en stabil förstärkning till en trupp som behövde soliditeras. Till slut insåg även Wenger sitt misstag och lät Squillacis speltid, med ett par ynka CC-undantag, endast bestå av spel i reservlaget. Squillacis höga lön och tidigare klubbpreferenser gör honom svårsåld, men jag hoppas att, exempelvis, något mittenlag i franska ligan kan bjuda honom en fristad, om än med markant sänkt lön.

Det senaste jag läste om honom var att våra vänner i Leeds United, ledda av den inte helt okände Ken Bates, kunde tänka sig låna honom nästa år och faktiskt kunde tänka sig att stå för merparten av lönen. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 70-75 %.

Abou Diaby: Den eviga historien om näste Vieira, innehåller ett kapitel om den gode Diaby. Och som så många andra före honom så blev det inte någon Vieira av honom heller. Dels för att han inte alls i spelstil påminner om den gamle Arsenallegenden, utan mest har fått epitetet på grund av sin utseendemässiga likhet, men framför allt för att han aldrig blev bättre än lovande.

Självklart har Diaby ständigt straffats för att en gång i livet ha tvingats möta Dan Smith som under sin tid som Sunderlandspelare, då denne i maj –06, tämligen massakrerade den du unge och lovande Diaby. Efter detta trauma blev Diaby sig aldrig lik och fick en än mer omöjlig uppgift att leva upp till förväntningarna. Ständiga skador hämmade honom och när han väl var spelbar så brukade han ha en högst fluktuerande lägstanivå. Hans största merit som Arsenalspelare torde därför bli att ha totalknockat häradsbetäckare Terry i Carling Cupfinalen –07.

Vi kan tycka vad vi vill om att sälja av en spelare med sådan potential och eventuella högstanivå som många anser Diaby har, men vi kan inte försvara en plats i truppen för en spelare som inte bara har en förkärlek för dumma röda kort, bolldrällande och allmänt temposänkande, utan även spenderar, i princip all, sin tid i rehabrummet. Diabys storhet har blivit Arsenals Jesus, då måna talar om den men oerhört få har sett den.

Många rykten har talat om att vi försökte sälja honom förra sommaren, men hans höga lön, stundtals något osköna lynne adderad med den närmast groteska skadebenägenheten, gör att det är svårt att finna adekvata intressenter. Behov av att sälja: 85 %. Möjlighet till det: 40-50 %.

Denilson Neves: När han, sommaren –06, kom till Arsenal så beskrevs han av Wenger som en korsning mellan Rosicky och Gilberto Silva. Han hade då varit lagkapten för samtliga de brasilianska ungdomslandslag han spelat i och ansågs som en oerhört speciell talang med sin stora tvåvägskompetens och uttalade ledarskapsförmåga.

Vi vet ju alla hur det gick. Han började lite sådär avvaktande men blommade, säsongen 08-09, ut till en synnerligen spännande del av vårt, på den tiden, oerhört spännande centrala mittfält. En hästaspark på Goodison Park, ett nytt femårskontrakt och en elak ryggskada blev sedan början till slutet för unge Denilson. Under hans skadefrånvaro fick Alexander Song sitt genombrott och Denilson fick därefter sikta in sig på att konkurrera med det stora stjärnskottet på Arsenals himmel, Jack Wilshere, vilket väl gick lite sådär.

När Denilson väl fick spela så hade han tappat allt vad box-to-box och passningstempo hette, och uppehöll sig mest med att passa i sedled eller allmänt alibijoggande. Då ingen köpare gick att finna, sommaren –11, så lånades han ut till sin gamla klubb, São Paulo, där han mestadels stökade runt och gjorde sig ovän med allt och alla.

Precis som i fallet Diaby sitter Denilson på ett dyrt kontrakt, men i stället för Diabys skade-cv sitter Denilson på en självbild och klubbpreferenser som kanske inte riktigt matchar verkligheten. Att han inte ens längre har ett tröjnummer i Arsenal får nog anses tala ganska högt om hur mycket framtid han har i den, ingen alls. Hade det inte varit för den lite skeva självbilden så skulle han absolut kunna fungera i någon botten- eller mittenklubb i såväl La Liga, Serie A som EPL och hade han varit engelsman så hade han redan bott i Liverpools röda rotvälta. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 60-70 %.

Här stänger vi transfersnacksbutiken för idag och hälsar oss alla välkomna till en ny sittning i nästa inlägg. Då skall vi lämna självklarheterna bakom oss för att istället redogöra för de spelare som kanske, eventuellt eller förhoppningsvis skall lämna oss för nya utmaningar och lämna härliga luckor att fylla med kvalitativa nyförvärv. På återseende.