Destroy, Rebuilt, Repeat

Vad f-n är det som håller på att hända? Det här skulle ju vara den goda sommaren. Sommaren då vi vänt skutan, ändrat transferpolicy och tagit ett steg tillbaka till gamla tiders Arsenal och tillbaka till den nivå där Arsenal som fotbollsklubb skall befinna sig. Sommaren där Wenger skulle se än mer pillemarisk ut, flina lite distanserat till den svettande journalisthopen och dra fram ess efter ess ur ärmen. Sommaren där vi, tack vare det sista halmstråt, nådde räddningsplankan och utifrån den klättrade oss uppåt igen.

Sommaren då Arsenal återigen skulle bli Arsenal. Då Wengers svåra år skulle ta slut och avlösas av ett stort antal goda. Sommaren då vi följare skulle kunna klicka på internetikonen utan att behöva känna smärta i magsäcken eller spänningsverk i nacken. Sommaren då du skulle kunna säga att du är Arsenal, utan att mötas av medlidsamma blickar. Sommaren då din stolthet inte bara skulle vara en dåres, utan logisk följd av ett antal fullt logiska handlingar.

Och så händer det här. Nu. Fyra dagar efter transferfönstrets egentliga öppnande. Trots att vi redan före första juli hade gjort klart med två faktiskt ganska attraktiva spelare. Då händer det, då briserar bomben. Lagets kapten och stora, i mångas ögon enda, stjärna går på sin hemsida ut och tillkännager att han inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Att det inte handlar om pengar, utan att valet han efter mången fundering, gör är relaterat till att klubbens ambitioner inte matchar hans egna. Att hans högsta önskan är att vinna och att klubben han just nu är lagkapten för, inte har vad som krävs, eller ens gör vad den kan, för att matcha hans strävan att vinna.

I inlägget In The Hands of Darren Dein skrev jag tidigare om min rädsla för att van Persie skulle vandra den väg som så många arsenalspelare, senaste åren, vandrat. Men jag skall villigt erkänna att jag, mina farhågor till trots, alltid trott att han skulle förlänga med klubben. Att van Persie inte var som alla andra. Att han var annorlunda och högre stående. Att han, med sin något brokiga bakgrund, i Wengers händer kommit till rätta med saker och ting. Att han numera var en stabil familjeman med rötterna ned, mer än en flackande lycksökare med tentaklerna ständigt ute.

Att han, efter alla år i klubben som han redan som barn supportade, skulle visa den moderna fotbollens alla fula trynen, att det faktiskt finns ett uns skönhet kvar. Att han ville vara med och bygga någonting stort, vara en del av någonting gott och att hans holländska avighet skulle kunna kanaliseras på det allra vackraste av sätt. Att han inte var som alla andra. Att han var unik. Att han var vår och att vi var hans.

Att han genom alla sina mål inte bara räddade oss kvar i fotbollens finrum, utan även använde dessa mål för att pressa klubben att storsatsa. Att det ljuva ändamålet skulle helga det kanske inte vackraste av medel. Att han skulle ställa krav på klubben, att den skulle leverera och att han sedan skulle svära sin lojalitet gentemot klubben vi alla älskar.

Vad van Persies utspel egentligen kommer att ha för konsekvenser är ännu omöjliga att förutse. Antingen håller han faktiskt på att lämna oss och då gör han det på ett för klubben synnerligen oskönt sätt, då transferpengen utifrån hans utspel, är dömd att bli låg. Eller så är hans utspel bara ännu en desperat handling för att styra klubben tillbaka till den väg han själv vill vandra.

I all min bedrövelse, när jag fortfarande har hoppet är det detta alternativ jag ser. Att han gör en fuling, en Rooney, att han sågar klubben för att pressa den än mer. Inte för att, som i fallet Rooney, tillförskaffa sig en ännu högre lön, utan för att få igenom sina önskemål om förstärkningar.

Men jag vet inte. Mina argument för att han skall ändra sig, att klubben skalla storsatsa och matcha hans ambitioner på ett sådant sätt att han skriver på nytt, känns ju mer jag skriver, som en dåres sista hopp. Som en bedragen mans desperata vägran att inse att tiden är förbi. Att tåget redan har gått och att man står ensam kvar på perrongen, med en tom mössa i hand.

Jag vill tro att det inte är för sent. Jag vill tro att vi inte ännu en gång skall brytas ned och tvingas stå inför ännu en fas av återuppbyggnad. Att vi inte är fast i en ständig limbo som bara för oss längre och längre från den moderna toppfotbollens ädlaste delar. Att vi för varje dag som går inte hamnar längre och längre från troféernas smörgåsbord. Att vi faktiskt skulle kunna få njuta av denna sommar, utan rädslan, nedslagenheten och kapitulationen som förbiflackande synonymer.

Fast jag vet inte, jag. Nu känns det mest tomt. Och ont. Och vad f-n skall jag säga till lillpojken, denna gång? Vad f-n skall jag säga om den där smått gudomlige mannen som vi brukar sjunga om, han som gör mål när han vill? Vad f-n skall jag säga nu?

Vad f-n skall vi säga?