Varje Dag Är Som Söndag

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.