Det goda året. The Year of The Gubbe

Det var i år det återigen skulle ha varit i ropet att vara gruppens goda ålderman eller rent av gubbe. Gärna närma dig de trettio och gärna ha blivit förgylld med gråglimrande tinningar. Du skulle ha klätt dig i en Harrington, bytt ut dina fräsigt fräcka sneakers mot de stilistiskt striktare Chelseabootsen och ditt dyra salongsvax mot klassisk Pomada.

Det skulle plötsligt ha blivit helrätt att öppet, publikt och ohämmat värna om din vackra fru och dina barns fortsatta acklimatiserande i ett annat land än det du föddes i. Att ha talat om vikten av trygg hemvist och den goda utbildningen, samt verkligen understryka faktumet att du älskar staden som du har bott i de senaste åtta åren.

I år skulle det ha varit inne med sunda värderingar. Nämnda familjevurm och att sätta trygghet och bevarande av goda relationer framför ett tre gånger så tjockt lönekuvert någon annan stans. I år skulle det ha varit helt rätt att vara trogen sin nuvarande arbetsgivare istället för att slampa runt som ungdomar Ashley, Samir och Emmanuel tidigare gjorde till någon form av tonårsrevolt. För att inte tala om de smått promiskuösa killarna Eden och Jan som verkligen skulle ha blivit otäckt omoderna. Nej, i år skulle du istället ha stått kvar, haft rötterna nedåt och grävt där du stod. För det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som negativa trender skulle ha förbytts till goda, året då självupptagenhet skulle ha bytts ut mot tanken om sin egna lilla del i det stora maskineriet och egots grandiosa singularis skulle ha bytts ut mot styrkan i det fungerande kollektivet. Det var i år du inte bara skulle ha ropat efter vad alla andra borde göra för dig, utan främst funderat på vad du kunde göra för de andra.

Siktade du mot nordväst redan då, Robin? Bild från Flickr.com: ”toksuede"

Det var i år de goda och ansvarstagande valen skulle ha gjorts före de äventyrligt spännande. I år som människor skulle ha börjat tacka bilister som stannar framför övergångsställen, börjat hålla för munnen när de hostar och säga ”prosit” när främlingen bredvid i bussen nyser. Det var denna sommar som människor skulle ha börjat hålla upp dörren för andra på väg in i gallerian, börjat kommunicera i trafiken och gjort en vana av att visa hänsyn till andra. Det var denna sommar som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som uppstudsigt himmelsblått skulle bli urblekt bäbisblått och då småstadsstyrande manchesterrött bara skulle ha blivit något obärbart skotskrutigt till köksbordet. Det var i år som vita ärmar skulle ha blivit det vackraste som folk kan tänka sig, året då rött alltid var rätt och då marinblått faktiskt kunde gjort sig som detalj på en fotbollströja.

Det var i år som folk skulle börjat röka fredlig pipa istället för att skjuta medmänniskor eller knark, då folk skulle börjat resa sig upp för äldre i den kollektiva trafiken och börjat sätta nästes bästa framför egen profit. I år som världen skulle ha häpnats över en 62-årig ungdom som överbevisade jordens alla sockerpappor om de goda värdenas konstans. Det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

För detta skulle ha blivit det goda året. The Year of The Good Guy. The Year of The Goe Gubbe. Nu blev det inte så. Robin van Persie bedyrade inte sin trohet till de goda värdenas konstans, utan bestämde sig för att distansera sig från sin barndomskärlek, kasta sig ut i den moderna toppfotbollens allt mer promiskuösa narcissism och flytta till Staden Som Betalar Bäst.

Visst har Arsenal handlat ersättare och till och med ersatt Cesc Fabregas. Visst ryktas det om en del riktigt lovande spelare på väg in och visst kan det hela bli bra till slut. Men ändå blev detta inte den goda sommaren, inte det goda året och Robin van Persie visade sig inte heller vara den goda mannen, inte den gode gubben. Inte det heller.