På återseende

Det är snart fyra år sedan jag satte mig ner framför datorn i Eskilstuna och skrev detta blogginlägg. Egentligen var det inte ens meningen att jag skulle börja blogga. Någon vecka tidigare hade jag uppmärksammat en nystartad fotbollsblogg om de europeiska toppligorna. De skrev att de sökte skribenter som ville skriva om olika topplag i Europa och det tog inte lång tid innan jag skickade iväg ett mail till dem. Någon dag senare fick jag ett positivt svar som talade om för mig att jag skulle börja skriva om Arsenal "fr.o.m. nästa vecka".

Veckorna gick och jag fick inga mail, inga instruktioner, ingenting. Jag försökte ta kontakt med de som skötte bloggen, men fick inte ett enda svar. Ni kan nog då ana hur förvånad jag blev när jag surfade in på denna blogg och såg att någon annan hade börjat skriva om Arsenal. "Men hallå, ni lovade att jag skulle få börja skriva" var nog min exakta reaktion. Dessutom var skribenten usel, men det kan vi ta en annan gång. I all min ilska och frustration satte jag mig morgonen därefter och skrev det första inlägget på en vanlig .blogg.se-blogg.

Att den bloggen skulle växa sig till den största Arsenal-bloggen i Sverige och därefter öka något lavinartat i och med övergången till Arsenal.se hade jag inte ens kunnat drömma om i mina vildaste fantasier. Nåja, jag hoppades nog på det, men det krävs någonting extra för att man skall kunna realisera en dröm.

När Axel Asplund kontaktade mig en kall höstdag för ca. tre år sedan och frågade mig ifall jag ville komma över till Arsenal.se kändes det som om jag spelade för Degerfors och fick ett samtal av Arsène Wenger. Sedan dess har allting gått väldigt fort. Jag har träffat massor av fantastiska människor via supporterföreningen, fått intervjua Arsenal-stjärnor, varit med på flera medlemsresor och fått utökat ansvar i Arsenal Sweden.

Inte nog med det var det ju den absolut största anledningen varför jag flyttade till London. Arsenal. Alltid detta Arsenal. Vid tidpunkten kände inte min mor till mitt stora fotbollsintresse, men jag kunde ju inte direkt säga att "jag flyttar till London på grund av Arsenal". Då hade jag nog fått packa upp alla väskor där och då.

Tiden i London har jag skrivit om otaligt många gånger här på bloggen. Det är den absolut bästa tiden i mitt liv och det tror jag att jag fortfarande kommer att tycka om tio, tjugo och trettio år framåt i tiden, men äventyret har inte tagit slut, utan fortsätter än idag.

Att tänka sig att allt startade med orden "Välkommen till ännu en ny Arsenalblogg. Jag vet att de flesta här redan är trötta på ännu en ny blogg om ännu ett engelsk klubblag, men jag ska försöka göra allting för att göra denna bloggen attraktiv och intressant". Det blir nästan lite emotionellt att skriva om det.

Livet ser idag annorlunda ut än vad det gjorde för ett par år sedan. Fram tills förra hösten var jag extremt strikt och skrev alltid ett blogginlägg per dag. Oavsett tid, rum och plats satte jag mig dagligen framför datorn och filade ihop ett blogginlägg. Och det är så det egentligen skall vara. Jag har lovat att göra comeback, jag har lovat att börja skriva mer, jag har lovat dittan och dattan, men i slutändan har det slutat likadant - med ingenting.

En av de största anledningarna till varför jag för stunden lägger bloggen på is (jag lägger alltså inte ner den!) är eftersom jag idag har så mycket mer än en blogg att sköta i Arsenal Sweden. I somras blev jag invald i styrelsen och har därefter blivit webredaktör för hemsidan. Lägg där till veckoliga podcasts, material i Kanonmagasinet och ständiga möten och ni förstår snart att bloggen hamnat i skymundan av naturliga skäl. Att jag dessvärre tappat motivationen för just bloggskrivande har inte hjälpt till på något sätt.

Bloggen kommer att komma tillbaka en vacker dag i framtiden, men när det blir vågar jag inte säga. Att jag är dålig att hålla löften vet ni vid det här laget, så det blir bäst att jag inte lovar någonting. Jag kommer inte att försvinna, utan fortfarande finnas kvar. Podcasts, rapporter, styrelsearbete, nya hemsidan, krönikor och mycket mer finns att ta tag i för tillfället. Bloggen är inte död, men jag lägger den på is och tackar för den här fantastiska tiden. Utan er hade jag inte varit någonting. På återseende.