Vid bollbanans högsta punkt

För några månader sedan visade SVT en rakt igenom underbar dokumentär om när pingislandslaget 1989, som Staffan Lindeborg uttryckte det ”rev den kinesiska muren”. Dokumentären ”Bragden” beskrev hur bland andra J-O, Äpplet och Jörgen Person under tio års tid drillades till att slå det kinesiska landslaget, som fram till då varit helt omöjliga att besegra.

I dokumentären fick vi bland annat följa deras initiala närmande gentemot Kinas övervinnelighet men också följa deras ständigt pågående försök att finna orsakerna till den kinesiska överlägsenheten. I en scen kläcker förbundskaptenen och hans medanalytiker koden för varför kineserna ständigt pressade svenskarna allt längre från bordet och i och med det ständigt fick övertag på dem.

Hemligheten visade sig vara att kineserna, till skillnad från alla andra länders pingisutövare som slog till bollen vid bollbanans dalande, slog till den vid banans högsta punkt. Därmed vann de vid varje bollkontakt en fördel både i fart, höjd och framför allt i tid, gentemot sin motståndare som de sakta men säkert lyckades vika ned. Självklart fanns det enormt många fler orsaker till kinesernas överlägsenhet, men med svenskarnas insikt om tillslagspunkten kom också möjligheten att dels försvara sig mot den, men framför allt bekämpa deras överlägsenhet med samma aggressiva och offensiva medel.

Att slå till bollen vid banans absolut högsta punkt är också analytiska nyckeln för dagens Arsenal. För översatt till en fotbollsplan blir racketens bollträff Cazorlas förmåga att så fort han fått den föra den framåt. Det blir Artetas frigörande långpassning och det blir en ytter som får bollen i dj-kla hög fart. Det blir högt tempo, att ständigt vara på tårna och att aldrig någonsin sluta kämpa för sitt lag.

I och med ett offrande av sidledsspelet och duttandet till förmån för strävan framåt, erövrar man samma överläge på motståndarna som pingiskineserna när de pressade européerna från bordet. I och med ett högt bolltempo och ett löpande utan boll skall helgens motståndare, Queens Park Rangers, tvingas allt längre från bordet och slutligen till kapitulation.

Mr Staffan, alltid steget före. Bild från Bildbyrån.

Utifrån rådande skadeläge bör vi ställa upp med följande startelva:

Den Italienska Tredjemålvakten
Jenkinson – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Coquelin – Cazorla
Gnabry – Giroud – Podolski

Back Five: I och med Szczesnys skada står vi fortfarande med brallorna nere och snett framför sig till vänster så kommer dessa brallor, kanske, förhoppningsvis och om vi har tur, ha en comebackande Gibbs. Är så inte fallet, är jag snart redo att låta Vermaelen ta ett steg ut till vänster och sätta in Koscielny bredvid BFG.  Eller så blir detta matchen då Santos vaknar till liv igen?

Mittfältet: Om evighetsmaskinerna Arteta och Cazorla kan spela så skall de, med tanke på bristande alternativ i truppen, spela mot QPR. Där skall även Coquelin, som var ett av få ljus i onsdags, spela. Jag hoppas Wilshere får hoppa in ett tjugotal minuter på slutet och att han under denna stund gör en såväl strålande som bejublad comeback.

Anfallet: Jag är en av de som inte är så där galet brydd över Girouds ringa målproduktion, för den är lika logisk som den är självklar. Visst har han missat en hel del chanser, men i många lägen har han varit helt isolerad där uppe utan varken stöd från yttrar i hög fart eller isärdragna ytor att manövrera in sig på. Han skall gå in och ersätta den flyktade skyttekungen och för att kunna göra det behöver han såväl understöd som tid på sig.

Podolski var, precis som merparten av spelarna, tämligen usel i onsdags, men är trots det ett självklart val på vänsterkanten. På höger sätter jag in lillkillen Gnabry, som på knappa tio minuter skapade mer än Gervinho och Ramsey tillsammans gjorde på 76 respektive 90 mot Schalke i veckan. AOC kan vara aktuell för en plats på bänken vilken, i nuläget, skulle kännas som en ynnest att få se skjutas ut, som en raket, i 67:e minuten. Frågor på det?

The QPR at Home Gameplan: Det wengerska Arsenal måste inse den enorma fördel som ett högt bolltempo i djupled, i förhållande till den barcelonska bollinnehavsfotboll som vi försökt efterhärma i så många år, har. För bollinnehavsfotbollen är det gediget uthålliga bollplockandet från en position långt bak i pingishagen. Somliga anser det vackert, andra tror till och med att det är det som är fotboll och vissa enstaka lag lyckas till och med nå framgång med den metoden. Uppenbarligen är inte Arsenal ett av dessa.

Därför måste det förkastliga 4-6-0 brutalt kastas på sophögen så att duttandet, plottrandet och sidledsspelet får ett slut. Där de svenska pingislegenderna lärde sig hugga till vid högsta punkten, där skall våra spelare lära sig det ständiga strävandet framåt’s absoluta fördelar gentemot det stationära och långsamt nedsövande sölandet.

För jag är så förbannat trött på olé, trött på runtrullningar och trött på innehav utan resultat. Jag vill ha Va-Va-Voom åter, spelomställningar och en tydlig målbild i form av avlagda passningsmetrar i djupled. Make yourself useful and hit them Hoops where it hurts. Och det, min vän, det är vid bollbanans högsta punkt.