The Road To North London Derby part 2: Rivaliteten

Relationen mellan fotbollsklubbarna Arsenal FC och Tottenham Hotspur är lika välkänd som laddad. Inför lördagens möte på TNHoF har jag valt att se över denna relation och delat in dess varaktighet i tre olika tidsepoker. Den första sträcker sig från Arsenals födelse fram till 1920-talet, den andra slutar någon stans kring Wengers instämplande på Highbury och den tredje som tar oss från vidare genom Wengers tid i Arsenal, samtidigt som killarna i spurs fulat runt med allsköns dynga på managerkontoret.

Geografi och politik
Vid Arsenals födelse 1886 hade en viss liten bollklubb redan funnits i fyra år. Tottenham Hotspur bildades 1882 för att pojkarna i The Hotspur Cricket Club även skulle få möjlighet att spela fotboll och klubben gjorde, passande nog, så vid sidan av ett kärr. Vid Arsenals födelse hade spurs redan helhjärtat släppt sina kricketslagträn för att satsa på fotbollen. Vad den där satsningen egentligen resulterat i, är dock fortfarande dolt i dunkel.

De båda lagen, Arsenal och spurs, möttes för första gången i en vänskapsmatch 1887, men det var först 1913, i och med Arsenals flytt till området Highbury som rivaliteten klubbarna emellan började växa. På ungefär sex kilometers avstånd, en promenad på ungefär en timme och en kvart i en storstad som London, blev relationen mellan klubbarnas följen som den mellan olika kvartersgäng vars huvudsakliga intresse är att försvara det egna, respektive bete sig som skitstövlar i den andres, territorium.

Denna omedelbara och geografiskt relaterade rivalitet, fick 1919 en spännande kryddning när ligans förstadivision skulle utökas från 20 till 22 lag. Spurs hade hamnat sist och skulle degraderas medan Arsenal hade tagit andradivisionens sjätteplats. Dramat började med att ligan bestämde att 19:e-placerade Chelsea skulle få en av utökningsplatserna medan den sista skulle gå till något av lagen Tottenham och Barnsley, som slutat trea i andradivisionen. Spursfantasterna satt kallt och räknade med minst 50 % ‘s chans, vilken nog, med tanke på divisionstillhörighet och ekonomiska förutsättningar, kan ha ansets ligga mellan 75-80 %.

Då dök plötsligt rivalerna Arsenal upp och, tillsammans med Hull, Wolverhampton, Nottingham och Birmingham, krävde att även de skulle få delta i omröstningen om den sista expansionsplatsen. Arsenals ordförande Henry Norris, som ni redan känner till som en streetsmart och vältalig herre, drog i några politiska trådar och kliade några ordföranderyggar och vips hade Arsenal fått arton röster i förhållande till spurs åtta, Barnsleys fem, Wolves fyra, Forest tre, BCFC två och Hull enda. Detta resulterade i att Arsenal tog det nätta steget från andradivisionens sjätteplats rakt upp i förstaligan och det gjordes inte helt utan på bekostnad av grannen från N17.

Huliganism och paradigmatiska särdrag
Detta lilla tåtramp, när vi klättrade upp och de snubblade ned, gjorde våra vänner i Middlesex, vilket var Tottenhams administrativa tillhörighet fram till The Greater London-reformen 1965, tämligen rosenrasande. Arsenal gick från att ha varit ett rivaliserande kvartersgäng bland många till den manliga delen av Tottenhampopulationens fiende nr 1 och de började alltmer markera distans genom att återinföra epitetet Woolwichklubben som benämning på världens vackraste lag. 

Så här skall en tunnelbanehållplats se ut. Bild: D&M

I och med att spurs spelade i andradivisionen mellan 1928 och 1933 samt mellan 1935 och 1950, kanske det mest brinnande känslorna svalnade något. Dock grundlades och odlades under denna period den bitterhet, självförnekelse och det lillebrorskomplex som ofta varit ett kännetecken för den tämligen framgångsfattige klubben och dess följe. En bitterhet som verkar ha gått i arv från far till son och sedan vidare rakt ned i det genetiska fördärvet.

När spurs sedan återkom till den engelska fotbollens finrum blev mötena fler vilket fick känslostormar att åter komma till ytan. I takt med att det fotbollsrelaterade våldet inte bara bredde ut sig utan även, på sjuttio och åttiotalet, blev allt mer mediabelyst, började de båda klubbarnas stökiga följe att allt mer profilera sig genom våldsrelaterade yttringar. North London Derbys var ju självklart inte skonade från sådan aktivitet och mötena blev tidigt all-ticked, där samtliga besökare var tvungna att säkerställa biljetter genom förköp

Arsenals våldsamma fansfölje har aldrig varit så sammansatt och centrerat som många andra klubbars. Arsenals stökfölje kallade sig The Herd men även det allmänna The Gooners har, något vidare, använts. Bröderna Brimson kallar Arsenals fans för The Invisible Mobb och beskriver dem som ett löst sammansatt nätverk vilka endast gav/ger sig till känna vid speciella tillfällen. Och ett av dessa tillfällen var North London Derby.

Eftersom området Tottenhams demografiska prägling vilat vid en stor population med judisk härkomst, fick sprusfansen under denna period allt mer antisemitiska skällsord kastade mot sig från motståndarfans. Spursfansens svar på detta blev att annektera begreppen varefter deras huliganfirma tog namnet Yid Army.

Då The Herd, precis som områdena Highbury och Islington, hade en oerhört heterogen sammansättning hade konfrontationerna mellan Arsenals och spurs fans aldrig de antisemitiska eller etniska undertoner som ofta var förekommande under denna mörka period i den engelska fotbollen. Dock var North London Derby synonymt med en extremt hög grad av polisbevakning, en enorm risk för sammanstötningar runt om i Norra London och med en vana att bjuda på slagsmål på i princip varenda en av Highburys fyra läkare.

I den något mindre våldsamma delen av relationen försökte spurs under många år profilera sig som någon form av lirarnas lag, som den progressiva klubben och som laget som spelade en estetiskt tilltalande fotboll där tekniska spelares kompetens hyllades. Detta skall sättas i bjärt kontrast till den stenhårda och i många lägen tämligen fula fotboll Arsenal under denna period stod för. Då spurs spelade lysande vacker fotboll men förlorade med 4-3, där spelade Arsenal primitivt, hårt och elakt men tog hem segern med ”one-nil”.

Dessa fotbollsparadigmatiska olikheter förstärkte ytterligare de båda följenas särdrag, varpå kontroverserna dem emellan befästes än mer. Det offensivt frejdiga, innovativa och attraktiva Lilywhites kontra laget med offsidefällorna, laget med en extra försvarsspelare och laget som bara vann genom tur. Den då relativt bemedlade medelklassens lag mot punkarna, mot de uppkäftiga, mot uppviglarna. Det av neutrala åskådare populära Hotspur vs. Booring, booring Arsenal som egentligen ingen tyckte om. Mot The Gooners.

Vi vinner och de förlorar
Spurs har alltid varit något av ett kupplag och de har endast lyckats skrapa ihop två ligasegrar varav den senaste kanske inte går att härleda från juraperioden, men väl från säsongen 1960-61. De FA-kuppvinster de, ungefär vart tionde år, brukat hämta hem, har av någon orsak inte lyckats tvätta bort den solitt inpräntade förlorarstämpeln som klubben Hotspur släpar omkring på. De hade förvisso ett par vändor i Europa men efter katastrofen på Heyselstadion stängdes engelska klubbar av från europaspel vilket gjorde att spurs inte fick de stora vinster av framgångarna i de inhemska kupperna som de hade önskat.

Nej, vi skall inte komma närmare, bara tänka på avståndet. Bild: Manu-Mats

I och med den engelska lagstiftnings omfattande förändringar, polisens utökade underrättelseverksamhet och det allt större införandet av CCTV kyldes några av de mest våldsamma elementen inom engelsk terrasskultur av. Slagsmålen försvann från arenorna, konfrontationerna inför och efter matcherna blev färre och mindre och rivaliteten gick över till att på det stora hela bara ta sig verbala uttryck.

Efter att Arsenal anställde en viss Arsène Wenger som manager, fick klubben inte bara ett spelmässigt uppsving, vilket torde irritera många spursfantaster då vi började inskränka på deras monopol av estetik, utan blev också ett mer frekvent vinnarlag. Våra placeringar i ligans mittenskikt, med tre ligavinster på förti år, övergick till ständiga placeringar i ligans toppskikt. Och samtidigt som Arsenal vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, tog en dubbel och gick obesegrad genom en hel ligasäsong, lyckades spurs ro hem hela två vinster i Ligakuppen.

Så vi var grymma och de var kassa. Vi vann saker och ting vareviga dag, de knappt något någon gång. Och som inte illa vore nog för de stackars spursarna, så lyckades de på något sätt ständigt misslyckas, även när de för stunden råkade vara bättre än vi. Vem minns inte säsongen 05-06 då vi, förvisso förlorade finalen i Champions League och var kassa nästan hela ligasäsongen men ändå, lyckades rädda CL-spel under säsongens sista omgång. Detta genom ett hattrick av Henry i sista matchen på Highbury samtidigt som spurs åt lasagne och blev matförgiftade, förlorade med 2-1 mot West Ham och tappade fjärdeplatsen till just oss.

Eller varför inte ta föregående säsong? Vi hade just tappat Fabregas, Nasri och Clichy, de hade visat musklerna och fått Modric att stanna kvar hos sig. Vi var crapp rakt igenom starten, de var uppe i toppen och det andades nya friska vindar upp i N17. Vad hände då, vad hände sen? I matchen på Emirates gav tränare Redknapp helt bort mittfältet genom att bänka en formstark van der Vaart, köra 4-4-2 och låta oss äta upp tvåmålsunderläget, helt vända på steken och avgå med en smått förnedrande 5-2-seger.

Detta följde spurs upp med att, trots att Arsenal under ligaavslutningen gjorde precis allt vi någonsin kunde för att inte ta den europaspelssäkrande tredjeplatsen, gå rakt in i paltkomaväggen och kryssa mot Sunderland, che£sky, Stoke och Villa samt förlora mot manu, Everton, Norwich, och QPR. Gibbs räddade säker mark och tredjeplatsen i säsongens sista glidtackling, medan spurs satte sig i fjärdeplatsens karantän, vilket slutade med att che£sky, genom segern i München, straffade bort dem från Champions League och där stod spursfansen med sina tvättade halsar.

Den spurska bitterheten har fått en än djupare innebörd, trögheten kring arenafrågan har bara förstärkt mindervärdeskomplexet och det där ytterligare steget upp har klubben ännu inte riktigt lyckats ta. De har varit på väg att gå om oss, men har till fantasternas stora förtret, aldrig riktigt lyckats. Och där står de nog nu, där vi är bra är de dåliga. Och när vi är kassa så är de om möjligt ännu sämre. Som Arsenal tror man nästan inte att det kan hända, men även när de är bra, när de faktiskt är bättre än vi, så drattar de ändå på ändan och låter oss slinka förbi. Som i våras, som 1919, som under slutet av åttio- och början av nittiotalet och precis som våren –06. Igår, i dag, i morgon och för alltid. Klart att de är bittra, klart att de är arga, klart att de vill få oss att stå för allt vad ondska är. För deras plats är under oss, vi är deras öde, deras Waterloo och i vår skugga kommer de alltid att tvingas stå. Forever In Our Shadow You Will Be.

Källor: wikipedia.com,  arsenal.com, tottenhamhotspur.com 

och böckerna ”Capital punishment: London’s violent football following”

 av Dougie och Eddy Brimson samt “Fever Pitch” av Nick Hornby.