The Road To North London Derby del 1: The Homes of Football

Livet i Woolwich och Plumstead
Som ni vet så bildades Arsenal som förening 1886 och levde sina första år nere i Woolwich i sydöstra London. Initialt hette laget Dial Square men döpte kort efter bildandet om sig till The Royal Arsenal, efter fabriken spelarna arbetade på. I december 1886 spelade klubben sin första match och skådeplatsen var ett fält på The Isle of Dogs, vid Themsens norra sida.  Efter några års kringkuskande på åkrar och öppna gräsytor i Plumstead, ett område något öster om Woolwich, flyttade klubben till Manor Ground i Plumstead, där de i mars 1888 debuterade genom att besegra Millwall Rovers med 3-0. Manor Ground var på den tiden av synnerligen enkelt slag och läktaren bestod av ett par kärror som klubben, vid matcherna, lånade in från fabriken.

1890 lockades de över till Invicta Ground, fortfarande i Plumstead, som hade både sitt-, ståplatsläktare och omklädningsrum, vilket inte var något Arsenalspelarna var bortskämda med. Under sina tre på Invicta bytte de namn till Woolwich Arsenal och blev professionella men betalade också hutlöst med hyra till girigbuken till ägare. Den hutlösa hyran på Invecta Ground gjorde att klubben sedan köpte loss gamla Manor Ground, byggde en läktare och ett hus för klädombyte och flyttade tillbaka lagom till säsongsstarten 1893-94.

På Manor Ground stannade klubben ända fram till 26 april, 1913, då de avslutade sin tid där genom att spela 1-1 mot Middlesbrough. Under sina tjugo år på Manor Ground hann klubben inte bara lämna den lokala ligan och kravla sig upp i den nationella förstaligan, gå smått bankrutt för att i sista stund räddas av kommunalpolitikern och tillika businessmannen Henry Norris. Manor Ground hann också bevittna ett stort antal bråk- och publikincidenter och klubben fick ett allt mer skamfilat rykte, mycket beroende på fansskarans aggressiva agerande i förhållande till både motståndarfans, domare och det polisiära inslaget i ett relativt nedgånget område.

Klubbens skamfilade rykte adderat med dess geografiska avlägsenhet, från allt vad redligt storstadsliv hette, ledde till allt mer svikande publikintresse varefter den lätt intrikate Henry Norris började snegla på sina kollegors stora åskådarantal. Efter att klubben återigen åkt ned till division två, våren 1913 började Norris så smått söka andra marker att omlokalisera klubben till.

The Home of Football
Norris sökte med ljus och lykta och fann i norra London en liten gräsplätt tillhörande St John’s College of Divinity, vilken Norris, mot löfte om att inga matcher skulle spelas på vilodagen och inga alkoholhatiga drycker skulle saluföras, lyckades få hyra. Snabbt som tusan hystade, klubben sommaren 1913, ihop en arena med täckt sittplatsläktare på östra sidan och ståplatsterrasser på de tre övriga. För designen stod den på den tiden store arenabyggaren, skotten Archibald Leitch och arbetarna hann på bara några månader med nöd och näppe bli färdiga till invigningsmatchen som spelades mot Leicester 6:e september.

Arsenal Stadiums East Stand en tidig söndagsmorgon i oktober. Bild: Manu-Mats

Arsenal Stadium, i folkmun ofta benämnd som Highbury efter dess geografiska belägenhet men också det självklart evidensbaserade The Home of Football, blev snabbt den inbjudande och välmotagande hem Norris sett den sakna nere i Woolwich/Plumstead. Arenan renoverades och upphottades också kontinuerligt vid ett flertal tillfällen. Den mest kända är när långsidesläktarna, West Stand 1932 och East Stand 1936, fick sina Art Deco-inspirerade utseenden, av designers Claude Waterlow Ferrier och William Binnie, men THoF var även första arenan i England att ha en klocka, vilken 1936 sattes upp på den södra kortsidan som därefter gavs namnet The Clock End.

Under efterkrigstiden fräschades arenan ånyo upp men den, efter Taylorrapportens förbjudande av ståplats, följande renoveringen gick det möjliga åskådarantalet ned till 38 419, att jämföra med de ungefärligen 73 000 som arenan som mest kunde inrymma när ståplatserna var i majoritet.

Under sin tid på Arsenal Stadium/Highbury/THoF hann klubben uppleva ett antal storhetsperioder. Den initiala etableringstiden där grannarna uppe i N17 gjorde vad de kunde för att misslyckas med att förskjuta AFC, följdes av klubbens fantastiska 30-talslag, till vilken klubben några år tidigare hade tagit Herbert Chapman för att helt revolutionera dåtidens fotboll och vars dynasti krävdes ett världskrig för att avsluta.

Highbury fick därefter bevittna de tunga åren, endast avbrutna av ligavinsterna –48 och –53 samt dubbeln –71 men fick se ett avrundande i och med Up For Grabs-segern –89 i Liverpool, uppföljd av ligavinsten –91. En ytterligare om än kortare downperiod följdas upp med att klubben i oktober 1996 förde den, för det stora flertalet, då okände fransmannen Arsène Wenger till klubben. Wenger inledande tid som manager präglades av enorm innovation, både på och utanför planen. Han fick landet att ändra synen på ickebrittiska spelare, revolutionerade spelarnas kosthållning men lade också det offensiva spelet med boll som grundval för all träning.

Wenger ärvde ett av George Graham väldrillat försvar och av Bruce Rioch och David Dein en genialisk kreatör i Dennis Bergkamp, kryddade anrättningen med ovan nämnda ingredienser och skapade sedan stordåd efter stordåd. Plötsligt var Arsenal med och slogs i ligatoppen år efter år. Vi vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, inklusive dubbeln –02, och Wenger gjorde sig känd för att föra spelare till klubben, som antingen ansågs ha stannat i sin utveckling eller som ingen annan såg storheten i, och göra dem till stjärnor i den absoluta världstoppen. Wengers tid kan nog anses peaka i och med säsongen 03-04 då klubben, som första lag sedan Preston North End 1888-89, gick obesegrad genom ligaspelet. Sviten skrevs totalt till fantastiska 49 matcher utan förlust.

I takt med klubbens framgångar adderat med den moderna fotbollens inmarsch, höjdes också kraven på modernitet och större publikintäkter under slutet av 90-talet. Det talades om ännu en renovering och om tillbyggnad av West Stand och Clock End, om att flytta klubben till nya Wembley uppe i Brent, men klubben föll i stället för soptippen och industriområdet i Ashburton Grove, bara ett stenkast från Fotbollens Hem.

The New Home of Football
Efter 93 år på Highbury spelade Arsenal, den sjunde maj 2006, sin sista match på Highbury. De besegrade Wigan med 5-2, efter att legat under med 2-1 och därmed riskerat att tappa Champions Leagueplatsen till rivalerna spurs, men där en av Highburys allra största, Thierry Henry, säkrat balansen i norra London genom ett avslutande hattrick. Arsenal lämnade Highbury med flaggan i topp och med höga förväntningar på vad Ashburton Grove skulle bli när Emirates Stadium skulle följa klubben in i framtiden.

Efter Arsenaliseringen ser Emirates Stadiums nordöstra hörn ut så här. Bild: D&M

Emirates Stadium tar vid fotbollsmatcher 60 361 åskådare, är designad av firman HOK Sports (numera Populous) och tog inklusive röjningsarbetet av Ashburton Grove två år och fyra månader att bygga. Emirates är, efter Wembley, Old Trafford och Millennium Stadium i Cardiff, den fjärde största fotbollsstadium på de brittiska öarna och gav klubben möjlighet att öka matchdagsinkomsterna från £37.4miljoner/säsong på Highbury till över £90 m/säsong.

Premiärmatch Dennis Bergkamps testimonial mot Ajax, 22 juli –06, medan första ligamatchen spelades mot Aston Villa den 19 augusti samma år. Svenske Olof Mellberg blev förste ligamålskytt när han på hörna nickade in ledningsmålet för gästerna i en match som slutade 1-1. Det i början något östblocksgråa Emirates har sedan kryddats inte bara av röda skyltar med vita bilder på pokaler klubben vunnit, inne på arenan, utan även genom den arsenalisation som bland annat satt kända spelarryggar på de tidigare grå betongfundamenten och Highburys klocka åter på arenans insida.

Klubben har nu spelat på Emirates Stadium i snart sex och ett halvt år. Arenan är välkänd för sin komfort, sin modernitet och sin estetik, men även för att vara ganska tystlåten av sig, ha ett lite väl plant förstadäck men även för att den ännu inte bevittnat någon som helst trofé tas hem till dess prisskåp. Den kassako som arenan var ämnad att vara har den ännu inte riktigt blivit. Dels för att lägenheterna på gamla Highbury började säljas mitt under en tid av fastighetskris, dels för att klubben, för att över huvud taget möjliggöra bygget av Emirates, ansåg sig vara tvungna att teckna ett antal mindre förmånliga sponsorkontrakt. Men framför allt för att fotbollskartan, sedan arenan planerades och byggdes, helt har skrivits om i och med alla oligarker och shejkers inträde på scenen.

Vi kan bara hoppas att även Emirates får inhysa så mycket segrar och vinnarkultur som Highbyry fick göra mot slutet. Vi kan bara hoppas att klubbledningen inte sitter och väntar in UEFA’s Financial Fair Play, utan även ser över en möjlig morgondag utan den. För oavsett om FFP kickar in som vi hoppas på, eller om de bruna kuverten till Nyon stryper dess livnäring, så är arenan på Ashburton Grove byggt för att inhysa ett storlag. Och ett storlag är vad Arsenal åter måste bli. Varför inte börja klättringen tillbaka till toppen på lördag, i the North London Derby.

COYG. In The New Home of Football.

Källor: Arsenal.com, Wikipedia.com, populous.com

samt  boken ”Highbury: The Story of Arsenal in N5” av Jon Spurling.