The Road To North London Derby part 3: Allt du behöver veta inför morgondagens match

I North London Derby-triologin har jag avhandlat Fotbollens olika hem, jag har närmat mig lite av den rivalitet som finns mellan klubbarna och jag skall idag se över vad de olika lagen har på hand inför morgondagens möte på Emirates, The New Home of Football. För nu är det dags, nu är landslagsfotbollens mest onödiga inslag till ända och nu är det hög tid för Arsenal att visa vilka vi är. Det är dags för Wenger att visa att hans tid inte är över och det är läge för klubben att åter få andas ett visst mått av optimism.

Efter förra landslagsuppehållet tappade vi allt vad redligt spel hette och förlorade mot Norwich borta, Schalke 04 hemma och lyckades med nöd och näppe rädda avancemang mot ett formsvagt Reading efter att ha legat under med 4-0. Vi åkte upp till Manchester och lät dem leka barmhärtiga samariten med oss, vi åkte till Gelsenkirchen och tappade både en tvåmålsledning och förmågan att styra en fotbollsmatch och vi tog emot Fulham genom att även då tappa en tvåmålsledning, för att sedan krydda anrättningen med att missa en oförtjänt straff.

Spurs har å sin sida förvisso vunnit borta mot Southampton med 2-1, men de har i ligan förlorat mot che£sky, shitty och hemma mot Wigan. Åkt ur deras egen kupp i och med en 2-1-förlust mot Norwich och ägnat sig åt europaspel genom att kryssa mot storheter som Lazio, Panathinaikos och Maribor. Nu lyckades de förvisso vinna senast mot Maribor, men totalbilden av spurs idag, med andraplatsen i sin Euro Leaguegrupp, respass ur ligakuppen och med sjundeplatsen i ligan är att de förvisso ligger före oss i ligan, men ändå är relativt crapp.

Guds Gåva till Fotbollen, André Villas-Boas, har förvisso fört någon form av progressivt grundspel och analytiskt tänkande till klubben, men resultaten är ändå inte riktigt de förväntade. Nu har också rykten börjat florera om att värvningarna han gjorde kanske ändå inte riktigt var hans, att de egentligen var ordförande Levys och att jättehärvan kring Joao Moutinhos uteblivna övergång var ett uttryck för den missmatch som råder inom klubben. Så här ställde spurs upp i senaste matchen, den de förlorade med 2-1 mot shitty:

Friedel
Walker – Gallas – Caulker – Vertonghen
Huddlestone – Sandro – Dempsey
Lennon – greadybastard – Bale

spurs började matchen med ganska taffligt passningsspel men med en stor rörelse och ett flexibelt positionsspel, där till och med gb verkade fått för sig att jobba för laget. Efter att Caulker givit dem ledningen sjönk de sedan ned i en nästan nyarsenalsk ovilja att ta kontroll över situationen och lät ett något märkligt dimensionerat shitty ta över matchen, gå ikapp och sedan också förbi.

En som verkligen lyste i matchen mot shitty var Mousa Dembele, med sin frånvaro. Som del av det belgiska fotbollsunderverket är han en synnerligen mångfasetterad bollspelare med både defensiv stabilitet, bra bolltempo och teknisk briljans. Men i mitten av oktober hamnade han åter i de höftbesvär han drogs med under tiden i Fulham och hans, enligt många källor, troliga frånvaro från morgondagens match är ljuv musik för oss att höra.

Så här bör man vara klädd vid ett North London Derbys. Artwork: Magical-Kaj. Arsenal Sweden.

Mot shitty var spurs mittfält tämligen anonymt. Sandro jobbade på väldigt bra i det tysta, Huddlestone bidrog med en hygglig högerfot och ett digert box-to-boxslit medan Dempsey var tämligen osynlig. Utan nämnde Dembele på mittfältet blir yttrar Bale och Lennons fart och fara något mindre hotande för oss. Vi måste dock se upp med spurs huvudspel vid fasta situationer, något som shitty, vilka precis som vi krampaktigt håller kvar vid det eländiga zonförsvaret inom boxen, stundtals hade stora problem med.

Förutom Dembeledramat dras spurs med skador på både Parker, Kaboul och Assou-Ekotto. Kyle Walker, Jermain Defoe och Aaron Lennon vilade samliga från landslagsuppdrag, men antas vara tillbaka lagom till ligaspel. Dessutom kommer vi, med största sannolikhet få möta Brad Friedel i målet, och inte den dyrt införskaffade Hugo Lioris, vilket måste anses vara synnerligen oskönt. Detta eftersom Friedel förvisso är något senior, men fortfarande en linjemålvakt i världsklass, har bra förmåga att läsa boxspelet och inte alls är den tvätthängare som hans franske kollega gjort sig känd som.

Vi vet alla hur Arsenal ställde upp och hanterade den senaste matchen mot Fulham. Den Bouldeffekt som det talades om i säsongens inledning är nu som bortblåst och Gibbs skadeproblem gör oss inte bara mindre farliga framåt och likt en schweizerost i defensiven, den har också skapat en synnerligen uppenbar obalans i backlinjen. Vi har tidigare varit inne på hur lättläst Arsenal är och avsaknaden av fungerande kantspel är en av ingredienserna i denna stinkande soppa.

Något vi dock kan glädja oss över är att både Podolski och Giroud gjorde mål mot Fulham, samt att TW14 kom ifrån matchen med äran i behåll. Resten är nog inte så mycket att skriva om och oförmågan att behålla initiativet och stänga matchen är varken ett nytt problem eller raketforskning. Som vanligt när det gäller det nymoderna Arsenal, så måste effektiviteten bli högre och tempot, med och utan boll, likaså. Jag har lite olika varianter på startelvor, men jag väljer att föreslå följande elva spelare:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Sagna
Arteta – Wilshere – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Back Five: Är Szczesny frisk, vilket han nu verkar vara, så skall han spela, alla dagar i veckan. Detsamma gäller med Gibbs. Inför mötet med Norwich uppgav Wenger att Gibbs skulle vara tillbaka till QPR-matchen, men vi såg ju alla hur det gick med den saken, varför osäkerhetens dimma ännu vilar över Familjen Gibbs i övrigt välskötta bakgård. Denna dimma blev, under gårdagen, till en läckande septiktank då Wenger inte bara talade om Gibbs skada som en ”long-term” utan även likställde honom, eller hans skada, med Diaby och Rosicky. Därför är rockaden Sagna – Jenkinson självklar på lördag.

Sagna blir ett helt okej alternativ på vänsterbacken och Landslagsman Jenkinson är en bra mycket bättre högerback än vad både Santos och Vermaelen är vänsterbackar. Dessutom är Jenkinson Arsenalfan sedan födseln och detta är ett North London Derby. Resten får du räkna ut själv. Jag vet att Vermaelen är lagkapten och således kommer att spela, men jag unnar honom en match’s vila till förmån för kombon BFG – Koscielny. Dessutom kan Vermaelens inträde på vänsterbacken, hur mycket vi än ber om motsatsen, inte anses ha löst vårt defensiva problem då vi släppt in fem mål på de två matcher han vikarierat där.

Ah… en iskall Cazorla friskar alltid upp. Bild: D&M

Mittfältet: Nu är Wilshere tillbaka varför vi får anta att Arteta höjer sig ett snäpp gentemot insatsen mot Fulham. Cazorla har spelat samtliga liga- och CL-matcher, men matchens art i relation till total brist på truppalternativ, gör att även han är självklar. Eventuell jetlag kastar jag bara smått nedlåtande över axeln och rätt ned i random papperskorg. This is F-cking North London Derby.

Anfallet: De båda målskyttarna senast är självklara och de får gärna ha sällskap av Walcott. Själv anser jag att AOC är en bättre spelare än Walcott, men med tanke på den förstnämndes ganska nyliga comeback från skada, Wengers feeling för stelopererad peckingorder och den sistnämndes insats mot Fulham, så bör anfallskedjan se ut som ovan.

North London Derby Gameplan: Som vanligt så måste vi se till att göra någonting nyttigt av Cazorlas passningsfötter. I nuläget har de inte förvaltats till en enda assisterande målpassning på de senaste elva matcherna och detta är ett enormt resursslöseri. Aktuell resursoptimering görs dels genom att ge understöd och skydda Cazorla och Arteta från motståndares punktmarkering, men framför allt för genom att de andra spelarna gör sig själva användbara. Till kidsen lär man ut att de alltid skall kunna se bollen, och därigenom lämna passningsskuggan och bli spelbar, och kanske är det dags att Wenger knycker den lika enkla som självklara instruktionen.

Mot shitty var spursen bra och kompakta när de hade tid att mobilisera men oerhört sårbara vid snabba omställningar. Ni vet vad jag tycker om possessionsfotbolls jada-jada kontra Va-Va-Vooms dödlighet, så ni kan säkert lista ut vad jag anser är bästa sättet att skjuta hål i den liljevita geggamojan: Ett lägre försvarsspel, snabba omställningar och ett direkt förvaltande av den långa passningen. Inga uppbromsningar längs med sidlinjerna, inga livslustkvävande tillbakavändningar och så få tillslag per avlagd meter som bara är möjligt. För spurs har, trots Kabouls frånvaro, ett bra centralt försvarsspel och både Sandro och Huddlestone kan screena bort goda försök till anfallsspel. Så vi måste locka upp de små förvirrade liven, överrumpla dem med hastigt omslag och knäcka dem genom att de får jaga hem i både brådrask och blindo.

Min bedömning i nuläget är att herrar Bale och Lennon kommer inneha de offensiva kantpositionerna, understödda av Vertonghen och Walker, vilket innebär bra speed framåt men, i tre fall av fyra, en viss ovilja att vända hem. Ställer vi upp med Jenkinson och Sagna, med defensivt stöd av Arteta och Wilshere, har stora möjligheter att vända kantspelet till vår fördel. Dock måste då yttrarna vara våga utmana, våga söka central yta och våga röra om i den stinkande spursgrytan. För här är de sårbara, oavsett vilka två av Caulker, Gallas och Dawson som spelar, så är den oväntade, ologiska och yviga löpningen det stora hotet för dessa gentlemän.

Sedan skall vi slå bollen på anfallarens/anfallarnas fötter, inte rakt in i mittbackarnas kontor, nickhöjden. Enligt Giroud så har det varit en svårighet för honom att ställa om till det arsenalska anfallsspelet mycket beroende på att bollarna han fått att jobba med var i huvudhöjd. Och han som endast gjorde ett av alla i sina fjolårsmål i franska ligan med huvudet, och resten med fötterna. Så håll bollen där stora försvarare är dåliga och tekniska anfallare är bra. På marken, eller två till tre decimetrar ovan den. För då blir vi farliga, utmanande och till och med dödliga, för de små kusinerna från landet.

Så kom igen nu Gunners. Se nu till att vinna i morgon. Hit’em where it hurts.