Headmaster Ritual: Smurf Krimmelon

Under lång tid har jag haft, i varje fall, ett visst herravälde över bilens stereo och den därifrån utkommande musiken. Utan fru i bilen pratar vi Iron Maiden, Black Sabbath, eller kanske Tiger Lou, Bon Iver eller Loosegoats, men med fru medföljande har endast de tre sistnämnda tillsammans med någon sorts Vuxen Girl Power, vilken jag uppenbarligen är totalt oförmögen att förstå tjusningen med, varit aktuella.

I takt med ungarnas tillväxt har även deras musikaliska preferenser fått större utrymmer och den för stunden rådande bilåkarhusguden heter Michael Jackson. I mitt stilla sinne avhandlar jag alternativen såsom Hitz for Kidz, Justin Bieber, Linda Bengtzing eller Eric Saade och nöjer mig med min ringa lott i livet. Favoritlåt just nu är ”Smooth Criminal” från skivan ”Bad”, men då ungarna i vissa fall brås på sin till stora delar helt obegåvade fader, så heter den, i barnamun ”Smurf Krimmelon”.

Detta namn, ”Smurf Krimmelon”, är förvisso högst felaktigt och helt ogrammatiskt men är ändå, ur ett armt föräldraperspektiv, väldigt, väldigt rätt. Det är lite småfyndigt, roligt och oerhört charmigt. Det väcker värme inombord, ett smått överseende leende men också en stor respekt för den uppfinnelserikedom och mod att dana nya stigar genom livets oändliga snårskog.

Och precis så var det också med dagens möte med våra retarderade små inavlade kusiner från landet N17. Det var förvisso varken i alla lägen rätt eller snyggt, men slutresultatet gav oss en känsla av glädje, av skratt och segern lade sig som ett småtokigt lapptäcke runt hela lördagskänslan. Alla spelare gjorde kanske inte rätt i alla lägen, och gud vet att det både borde finnas mer att hämta och åtskilligt mer att önska av somliga arsenalspelare, men du betänker alternativen, nöjer dig med din ringa lott i livet och gläds åt den varma känslan som endast en seger, with a little help from me friend, i North London Derby kan skänka dig.

Jag vet att man bör jämföra en sju och ett halvtårings charmiga försök att vacklar vidare på lingvistiskt obruten mark, med vuxna bolltrillares lyckosamma nedläggande av dum, ful och felaktig fotbollsmotståndare, lika lite som man skall sätta sin kärlek till sina barn i samma blogginlägg som kärleken till ens fotbollslag. Men för mig är det, trots att detta rent objektivt skulle anses vara sjukt, oansvarigt och ickevärdigt föräldraskap, fullt logiskt och helt sammanhängande. För Arsenals insats idag väckte ungefär samma känsla av glädje och ohämmad kärlek som den till ungarna, samma känsla av att framtiden ändå ser ut att ljusna och samma upplevelse av att vara helt rätt. Sedan väckte matchen en herrans massa andra känslor också. Men de skall vi inte gå in på i detta, kidsrelaterande, sammanhang.

Ni såg själva matchen. Ni insåg att jag jinxade in Lloris i startelvan och ni såg att jag inte hade förutsett AVB's 4-4-2-val vilket ställde Vermaelen mot Lennon, men ni såg inte att jag var hur säker som helst på att greadybastard, förvisso kanske skulle göra mål, men som den idiot han är ändå ge bort matchen till oss. Jag vill passa på att skicka ett stort tack till den engelska fotbollens blindtarm som återigen visade varför bara spurs vill ha honom. Stort tack, mr gready aka dumbom.

För matchen började inte bra. spurs rullade ut oss, vi verkade passiva och redan efter ungefär noll sekunder så räddades vi av att en annan knasboll var offside och fick ett mål bortdömt. Som om inte vi lärt oss av läget, så släppte BFG (och var det Arteta, eller Wilshere) loss en vinthundslöpande Defoe som löpte på, drog i väg ett skott vilket Szczesny halvräddade rakt fram till gb som gjorde 1-0.

Där och då kände man att det skulle gå käpprätt åt h-vette. -Om man inte visste bättre. Det gjorde Eder Käraste som bara satt och väntade på att stolpskottet från Togo skulle göra bort sig. Och som han gjorde. Tjoff så höll Cazorlas ben på att ryka. De klarade sig, men inte ens Webb kunde låta bli att visa ut N17's Snurre Sprätt från Emirates. Resten är historia, vi spelade ut, fick de ytor vi är så beroende av och lyckades plötsligt framstå som ett riktigt kapabelt EPL-lag. Skit samma om vinsten är avhänd det röda kortet eller inte, vi vann, de förlorade. Vi är kungar över Norra London medan de fortfarande är det de alltid har varit. Ingenting. Eller något ljusskyggt som kravlar längs med vår skugga. Grymt skönt!

Szczesny: 2/5. Hade i princip ingenting att göra förutom att släppa in ett par bollar, dribbla lite och vara coola killen när matchen skulle spelas av. Inte jättelyckad vid spurs första mål där han släppte en lite väl enkel retur, men på det stora hela måste han hälsas välkommen tillbaka. Vår nr 1.

Sagna: 3,5/5. Höll Bale tight och var överlag oerhört förtroendeingivande. Trygg, säker med boll och oerhört placeringssäker. När han missad och blev kvar i offensiv del, som i 73:e, jobbade han tillbaka och löste liksom själv situationen.

BFG: 3/5. Fågel, fisk och ingenting där emellan. Gick bort sig totalt på spursens första mål och man fick tunga fealings över ens axlar, men sedan gör han, genom sitt första mål för klubben 1-1 och allt är förlåtet. Var sedan som han brukade, lite mer mittemellan, med bra bollkontroll och ett ständigt spridande av lugn. 

Koscielny: 3,5/5. Ett mycket välansat mellanregister. Var förvisso lite passiv på spurs 1-0-mål, men var annars synnerligen välplacerad under resterande eftermiddag. Bra med bollen, brytsäker och vältimad i sina uppstick, såväl de defensiva som de offensiva.

Vermaelen: 2,5/5. Inga vidare inlägg och inte superbra i försvarsarbetet heller. Han är väl ungefär den gyllene medelväg som Wenger, i dagsläget, kan förhandla fram mellan försvarsarbete och Santos.

Arteta: 2,5/5. Drog på sig fler frisparkar än vad vi är vana vid att se honom göra och var inte helt klockren i sitt positionsspel. Men hade god relation till bollen och slog ett antal öppnande passningar, främst under matchens första timme.

Wilshere: 3,5/5. Fick stå ut med en herrans massa otrevligheter från en Sandro som borde blivit varnad långt mycket tidigare än i 66:e minuten. Stod upp mot ärkefjanten Bale och högg tillbaka med lite egna tjuvnyp när tillfälle gavs, rena poesin ibland. Underbara långpassningar och stundtals en fröjd att se när han förde bollen framåt som om han levde helt i en annan värld och körde i en helt annan omkörningsfil än de andra såg möjlig.

Cazorla: 4,5/5. Så gott som osynlig inledningsvis, men steg sedan fram och tog över matchen helt. Sökte ytor på kanten, tog skott centralt och skapade rena konstverk, bland annat i förarbetet till Podolskis 3-1-mål. Fick även göra 4-1-målet och var överlag fruktansvärt bra denna dag.

Walknott: 4/5. Full pott för moppemuschen, fantastiskt initiativ och kanske en av de bästa matcherna han givit oss rent spelmässigt. Började med att vara ”snabb men ovän med bollen”, men blev sedan allt mer vänligt sinnad till arbetsredskapet. Mår uppenbarligen inte bra av att få för mycket tid för tankar, då  han bara fepplar bort saker om tid ges. Jag tyckte först att han försvann något när han fick spela centralt, något han gav rejält svar på tal genom sitt 5-2-mål.

Giroud: 4/5. Grym i luften både i anfallsspelet och i försvaret. Var precis överallt och var väldigt följsam i spelet med bollen. Väldigt skönt att se honom göra sitt 3-1-mål, inte bara för att det stängde matchen, utan även för att han fick göra det med foten. Väldigt bra match, tycker jag.

Podolski: 4/5. Började matchen med att slita lungorna ur sig och pressade spursarnas uppspel och bollägande till smått genans. Sedan kändes det som att allt hans arbete skulle ha gått ut över anfallandet och så plötsligt, BOOM, så stod det 4-1 och han var den härförare vi hoppats på.

Wenger: 3,5/5. Med Wenger och matchdagar så är det som det är, och du vet precis vad du får: Ungefär lika chockartad coachning som det är att se en konservburk öppnas med sådan där gammaldags väggfast konservöppnare. Du vet, jättespännande första gången, när man är ungefär 5 år gammal, sedan lika förutsägbart som sövande. Ibland skojar Wenger, inte konservöppnaren, till det genom att fösa in en ytter på centerplatsen och ibland går han bananas genom att flytta ut en central mittfältare på högerytterplatsen.

Det är craaazy för hela slanten, klackarna i taket och ett ständigt svingande från farmors gamla kristallkrona rakt ned i hörnsoffans mottagningskommitté så att både chips och dipp flyger åt alla håll. Eller kanske inte. Idag gav han oss en förväntad startelva och förväntade byten, men höll också på att göra nervvrak av oss när han bytte in både Ramsey, som han både dra ned tempot, alibijogga och passa bort bollen åtskilligt, och Santos, som väl mest såg stinn ut, inom loppet av 9 minuter. Puh där, Wenger.

AVB: 5/5. Guds Gåva till Den Moderna Fotbollen, gav inte bara bort mittfältet. Han lät dessutom en dokumenterat blindgalen klubbruntkn-llare starta mot sin förra arbetsgivare, vilket vi alla redan på förhand visste hur det skulle sluta, och toppade det hela med att peta en av EPL's säkraste målvakt och sätta in en TV-räddningsvideojugge, förlåt, -fransman i målet. Förra året gav 'Appy 'Arry oss 5-2-vinten, denna gång gav AVB, i skön samklang med han den där adebayor, oss samma siffror. Och kanske samma förlösande och säsongsvändande effekt, vem vet?

D&M: 4/5. Rent utförandemässigt en slätstruken 2:a, men strategiskt och uppläggsmässigt en klar 4:a. Öppnade dagen hårt med en timmes träning i sällskap av Manu-Mats, vilken tack vara en vecka med The Road To North London Derby part 1-3, var så gott som Arsenal denna dag. Detta följde jag upp med att, städa hemmanet som en galning samt i rent profylaktiskt syfte, knalla ned i källaren och rota fram mina och ungarnas skridskor för att kunna möjliggöra att Fru D&M får ett par timmars barn- och karlfritt under morgondagen. Ett bra upplägg som jag vet kommer genera gott med framtida piiiiip-poäng för Herr Bloggskribent.

Vidare hade lördagen inte bara boostats med att det var derbyfotboll, utan även med att vi denna dag skulle äta pizza till middag. Inget stort tänker du, men våra ungar lever i en annan värld och tämligen ääälskar känslan av att få bära hem en pizza som ”inte är hemmagjord”. I sällskap med köpepizzan kom även påsen med inköpt lördagsgodis, varför jag nu sitter lugnt och ledigt här med hela internet att tillgå samtidigt ungarna spelar DS, har post-pizza-spärrbukar men gör allt de bara förmår för att knö ned några lördagsgodisar. Bra jobbat D&M!

Och bra jobbat, Arsenal. Oerhört viktiga poäng och så evinnerligt skönt att hålla avskummet stången, bakom oss och kvar i vår skugga. Allt är inte guld och gröna skogar, vi är fortfarande på tok för långt från täten, men matchen var skön. Resultatet skönt och sättet vi tog de tre poängen synnerligen smakfullt. F-n vad gott det kan kännas ibland!