Frasse Fransman och Fröken Vikaries Yppiga…

Eftersom jag skriver under pseudonym behöver jag varken vara rädd för att vara hur privat och själutlämnande som helst, inte heller för att framstå som mer primitiv, korkad eller rent imbecill än vad jag redan gör. Av den anledningen vill jag ta vara på det tillfälle som, i och med att vi i morgon onsdag tar emot våra franska gruppmotståndare Montpellier, härmed ges.

För min väg fram till den relativt normalfungerande föräldrafadern jag idag ändå är, är inte direkt kantad av frankofaga vittnesmål. Jag har aldrig spenderat någon sommar i random småmysig vänort vid Atlantkusten, aldrig jobbat i ljusskygg import/export-business med suspekta franska sjömän och heller aldrig haft ett ansvarsbefriat studieår vid universitetet i Aix-en-Provence. Jag har alltid varit rakt igenom anglofil, föredrog som ung grisrosa-lönfet-kombon framför den distanserat stilfulla fransyskan och prioriterade brassröksdimmiga marknader i Londons utkanter före tjusiga parker och pittoreska kaféer med rödrutiga dukar i Paris. Så jag vet att jag borde vara tyst, att jag borde låta bli och att jag borde lämna scenen till de som vet bättre.

Men jag har faktiskt en fransk relation som sitter kvar, som jag har med mig. Eller kanske inte relationen i sig utan mer dess ramverk, dess kuriöst svävande kringstory och dess birollsinnehavare som lika logiskt som självklart var predestinerad att bli huvudrollsinnehavare. Den härstammar från tider långt före samlarbilderna, före hopsättandet av topplistor och från den tiden det fortfarande var okej att vara upp över öronen förälskad i en kvinna som var minst tjugo år äldre än jag själv.

Det måste ha varit i lågstadiet och vår ordinarie fröken hade skadat höften och tillfälligt ersatts av en vikarie som inte bara var nyexaminerad och oerhört ambitiös, utan även var oerhört vacker. Vi kan kalla henne för ”A” och hon var ständigt leende, ständigt tillgängligt nära och ständigt inbjudande. Solbränd, med håret i tofs och med en generöst tilltagen barm. Och mitt upp i all denna generösa yppighet hade hon bestämt sig för att, på ett högst pedagogiskt sätt, lära oss små kravallknott om geografi, vilket egentligen aldrig hann bli om så mycket mer än sitt favoritland Frankrike. Och till sin hjälp hade hon bestämt sig för att ta, och håll i er nu för här kommer min något påvra frankofila referens, Frasse Fransman.

Frasse Fransman var en handdocka som skulle berätta för oss om sitt hemland. Han hade svart basker, röd skarf och en sån där sjömatroströja med vita och blåa tvärgående ränder. Jag tror att Frasse Fransman hade svarta byxor, men har egentligen ingen aning. Och om vad han berättade, om alla dessa viktiga saker vi kunde lära oss om hans hemland Frankrike, det har jag heller ingen som helst aning. Ingen alls.

Frasse Fransmans livsfarliga possé? Bild: Flickr.com ”sukiefoto”

För allt jag såg var A’s blonda uppsatta hår, allt jag hörde var förförelsens melodi och allt jag kunde förnimma var lukten av Timotejschampo. Och försökte jag slita blicken från hennes vänt brunbrända ansikte så hamnade den rakt ned i ett dekolletage som ingen långstadiepojke i världen hade kunnat förväntas förhålla sig till, utan att bli helt varm inombord, från bröstet och nedåt minus under knäna.

Så nu när vi i morgon skall få franskt besök på Emirates, så vet jag inte riktigt vad jag skall tycka, tänka och tro. Inte vad jag skall känna och inte vart mitt fokus skall vara riktat. För så fort jag tänker ”franskt”, så tänker jag på Frasse Fransman. Och så fort Frasse dyker upp så hamnar han i bakgrunden av den välsignade vikarien A med sitt blonda, uppsatta hår, sitt soliga leende och sina absorberande yppiga former.

Så va f-n, vem påstod att libido inte styrde en redan som ung? Och vem påstod att man inte fick stå sitt kast resterande liv? Hade jag behållit fokus på vad Frasse Fransman hade att säga, och inte låtit mig falla offer för en prunkande kvinnlig generositet, så hade jag haft något att bidra med till dagens diskussion om morgondagens gäster och dess kulturella, demografiska och politiska förutsättningar.

Vilken mat stoppar de helst i sig en onsdagskväll? Åt vilket håll blåser vindarna i Paris sydvästra förorter och vilka kulturella särdrag går att skönja hos gemene fransman? Sådant hade jag kunnat berätta för er läraktiga och på kunskap suktande läsare. Nu blev det inte så. Snusk och fotboll var det enda man fick med sig från den tiden och utifrån det har man formats. Vem påstår att Den Svenska Skolan inte skall bli en valfråga 2014?

Så utifrån det har jag bara följande att säga: Szczesny, Jenkinson, BFG, Koscielny och Sagna. Wilshere, Coquelin och Cazorla följt av Walcott, Giroud och Podolski. Jag vill inte hänga Arteta, men de senaste tidernas något ranka insatser indikerar behov av att få vila. Och trots att jag gärna sett AOC från start så är Walcotts mustasch är det närmsta Frasse Fransmans vi kommer, varför startplatsen går till honom. Cazorla hade gärna fått vila till förmån för Arsjavin, men Wenger lyssnar ju aldrig på det örat.

Något annat än seger, mot det avknoppade Montpellier, är helt uteslutet. Förvisso har de en teoretisk chans att spela till sig en Europa Leagueplats, man i övrigt är det över för deras del. Vår krampaktigt tagna bortapoäng mot Schalke 04 gör att vi ligger på 7 poäng i förhållande till deras 8 och Olympiakos’ 6, detta samtidigt som tyskarna tar emot grekerna i Gelsenkirchen.

I sista omgången åker vi till Grekland för att antingen slåss för gruppsegern, eller mer troligt försöka rädda vidare avancemang och få barca i åttondelen. Oavsett vilket så är en seger i morgon en förutsättning för avancemang. Men Arsenal är Arsenal och då kan allting hända. Det har jag, Vikarie A’s anatomiska förutsättningar till trots, ändå snappat upp, och sedan får Frasse Fransman och hans ligavinnare säga vad de vill!

Up You Gunners and Up You Supply Teacher A, wherever you are!