Headmaster Ritual: I huvudet på John McEnroe

Ingen som är född på 60- eller 70-talet, kan väl ha missat den amerikanske tennisspelaren John McEnroe och dennes storhetstid från slutet av 70- till mitten av 80-talet. Ingen kan väl ha glömt alla nasty battles han hade med det svenska tennisundret genom åren. Och ingen har väl lyckats förtränga McEnroes, skall vi säga, fallenhet för mäkta vredesutbrott.

Det alla dock inte har helt koll på är att Mr McEnroe, trots att han är tysklandsfödd och trots att han bor i New York, är en through and through Evertonian. Enligt uppgift går han upp i den amerikanska ottan för att få se sitt lag på TV, varendaste gång de spelar. Och idag, när The Toffees tog emot The Gunners på den europeiska kvällskvisten, var det en perfekt lunchsittning att bryta av timmarna med Lunkan och grabbarna nere i replokalen, med.

Och någon stans satt man och hoppades. Inte för att jag ogillar McEnroe, snarare tvärtom, utan för att jag älskar hans favoritlags motståndare. Man satt och hoppades på att få se ytan skrapas och krackelera, de inlärda socialaccepterade beteendet plockas ned och till slut ge vika och få honom så där härligt rosenrasande förbannad.

Som i Davis Cupfinalen i Scandinavium för en herrans massa år sedan, när han slog drickamuggarna och hinken med Gatoradeflaskorna all världens väg och, högröd i nyllet, skrek åt domaren att ”answer my question, jerk”! Så härligt förbannad ville man se både han och hans evertoniankollegor en onsdagskväll som denna. Och just detta, så typiskt McEnroeanska, uttrycket för obönhörlig ilska, frustration och för en inre konflikt som är omöjlig att lösa, vill man ju att Arsenal skall ligga bakom och vara orsak till.

När startelvan kom så kändes det lite sådär med Vermaelen i stället för Gibbs och Ramsey in i stället för Podolski. Att TW14 ersatte AOC kändes okej och oerhört underbart var det att se Rosickys namn på bänken, äntligen. Sedan började matchen, Walcott fick göra mål och Koscielny gick sönder. Matchen spelades i ett tokhögt tempo vilket visade att visa spelare hade förmåga att hantera det och andra inte.

Evertons kvitteringsmål hängde i luften under lång tid och när det kom så var det lika logiskt som rättvist. Arsenal hängde inte alls med, men fick upp flåset i andra. Ett böljande spel fram och tillbaka där chanserna avlöste varandra. Arsenal hade möjligheter att avgöra, Everton likaså. Men som ni såg, inga lyckades och kvällen räddades endast till viss del av att West Brom torskade, av att Fulham lyckades knipa en poäng på Stamford Bridge och av att Senderos slapp sin Drogba.

Arsenal tappade återigen på täten, inklusive fjärdeplatsen. Poängen i sig var väl, efter omständigheterna okej, men vi fortsätter tröska runt i gungflyn runt Euro Leagueplatser. Vi släpper spurs förbi oss och var återigen inga spelförare, inga vinnare och inga utmanare.

Szczesny: 2,5/5. Trots att han var skymd av Vermaelen, borde han absolut tagit kvitteringsmålet. Gjorde dock ett antal fina räddningar och var överlag bra i kväll. 

Sagna: 2/5. Hade ett tufft i The Battle with Baines och rejält snårigt mot Fellaini. Var väl inte helt lyckad vid Evertons kvitteringsmål, där han inte löste tidsnöden utan sålde ut Arteta. Stod dock upp bra så länge mittbackarna stod kvar, men stack en av dem fram, så såg han lite ovant svajigt ut. 

BFG: 3/5. Synkade inte riktigt med TV5 inledningsvis, men stred stort mot Fellaini och Jalavic. Brytsäker, lugn och ett stort plus för trixandet i 61:e minuten. Teknikens under i storbild.

Vermaelen: 3,5/5. Började sin match som vänsterback, men blev mittback bara efter några minuter och såg inte helt vältimad ut inledningsvis. Spelade sedan upp sig enormt och gav oss en bra andra halvlek där han såg så där vilt Vermaelensk ut.

Gibbs: 3,5/5. Bra match av inhopparen som stod för ett stort försvarsarbete matchen igenom. Kryddade med sina frigörande löpningar längs med kanten och visade hur den moderna ytterbacken skall agera.

Arteta: 2/5. Underbar brytning i 64:e där han lurade Pienaar på både straff och klar målchans. Var dock lite passiv, lite anonym och jag är (oups) benägen att hålla med studio-Bosses analys av en Arteta som inte utnyttjar sin potential utan gömmer sig i en cementerad DM-roll.

Wilshere: 3/5. Lite trögstartad, men var flink med fötterna och med hög energinivå. Var i andra halvlek mycket bättre med sitt ständiga sökande framåt i banan, kämpade och stred till det bittra slutet.

Cazorla: 2/5. Försökte och försökte men fick liksom inte till det idag. Fick stryk, men borde ha gjort mycket mer av det bollinnehav han hade. Såg stundtals trött och hängig ut.

Ramsey: 1,5/5. Fin assist till Walcotts mål och var bättre på vänster sida än på högerflanken. Tappade dock oerhört många bollar och gav Everton kontringschanser gång på gång. Fortsatte sin enormt osköna ovan att slå passningarna bakom medspelarna eller allt för kort och satte i och med detta sina lagkamrater i ständiga bryderier.

Giroud: 2/5. Jobbade, röjde och knökade på bra, men fick inte riktigt fast bollen i anfallsspelet. Bättre i andra där hans nickskarvar hade kunnat förvaltas än bättre till ett bättre resultat. Snygg nick i 68:e, vilken symptomatiskt nog gick just utanför.

Walknott: 3,5/5. Snyggt mål, om än något slumpplottrigt. Visade potential när han bytte kanter, kretsade omkring mer fritt och släppte kantslickandet. Bra på vänsterkanten.

D&M: 2,5/5. Efter att jag i helgen visat ypperlig fingerfärdighet och ren klass, när jag lämnade Fru D&M’s kompis födelsedagsfirande och tog med mig ungarna hem till Villamatchen, med orden ”sitt du kvar och ta ett glas till, jag fixar ungarna så får du vara lite ledig, känn ingen brådska hem alls”. Så krävde dagens match inte mycket ansträngning av mig. Till skillnad från Arsenal så hade jag redan gjort min grundträning, insett behovet av att följa en smart utlagd mellanmänsklig taktik och insett värdet av att scoora på fasta situationer. Inga problem, bara möjligheter.

Konklusion: Då sitter man då här, en för mig relativt sen onsdagskväll och undrar vad det var som hände. Vi fick med oss en poäng, men tappade ändå i tabellen. Varför vi inte längre vinner, varför vi är kassa och varför dagens Arsenal inte är som det Arsenal som jag en gång tog till mitt hjärta och gjorde till mitt. Varken nasty, one-nil eller booring Arsenal. Inte heller winning, Va-Va-Voom eller beautiful Arsenal. Var har mitt Arsenal tagit vägen? Varför är det så här och inte som det borde vara? Och det är nästan så att man önskar att man hade Wenger framför sig, ägare Kroenke, Gazidis eller de välgödda herrarna i styrelsen framför sig. Och till dem frustande som en McEnroe kunde skrika ”answer my question, jerk!”