Den grafiska equalizern

Minns du vad du kände när du fick din första riktiga stereo? När du, efter månader av suktande, år av längtan och timmar av fluktande i Hobbexkatalogen, fingrande i Luxorbutiken eller stalkande utanför Ljudvågens skyltfönster, äntligen var i hamn? När du till slut fick din pappa att gå tidigare från jobbet en vanlig j-la torsdag, och följa med dig till Stereoaffären? Kan du förnimma den höga pulsen? Känslan av annalkande yrsel, av svindeln och den framträngande fukten i dina händer?

När du gick utmed hyllorna av den analoga världens finaste primörer, jämförde priserna med din egen spargris innehåll adderat med din auditiva målsättning. Det eftertraktade monstret i ena hörnet och den lovvärda kompromissen i andra. Och värmen i magen när du insåg att din pappa faktiskt skulle gå utanför boxen och lägga till en slant från en spargris som inte var din. Inte för att du egentligen behövde det, utan för att han ville ge dig upplevelsen av att ha fått tillgång till någonting du aldrig trott var möjligt.

Och har du kvar bilden av det förändrade pojkrummet? Det som tidigare var mest som alla andra, men som nu innehöll en statussymbol större än alla Dan Corneliusson-, Samantha Fox- eller Självlysande-Dödskalle-i-plych-planscher tillsammans? Kan du förnimma den oändliga känslan av stolthet över att du, just du av alla ungar på gården, var innehavare av en Kompaktstereo innehållande radio, dubbelkassettdäck och skivspelare?

Och minns du den grafiska equalizerna? Minns du känslan av oavkortad lyx när parametrarna inte längre var bas i ena änden och diskant i den andra, och då man inte längre behövde välja mellan dem? När du plötsligt hade tio så kallade ”kanaler” att höja, sänka och laborera med. Hur du, utan att ha någon som helst egentlig koll, med benhård säkerhet inför dina storögda lekkamrater, inte bara kunde fastställa vad som vad det perfekta ljudet utan också hur den inställningen såg ut?

Tänk dig att du idag är en vuxen man långt från pojkrummets absoluta sanningar och kunskapsbefriade fastställanden. Tänk dig att du idag är en vanlig man, med ett vanligt liv, men med en i mångas ögon lite ovanligt tät relation till ett fotbollslag i norra London. Tänk dig att du genomlidigt drygt sju år utan att inkassera segerns sötma och tänk dig att du inte bara letar efter svar, utan också famlar efter uttryckssätt för att kunna beskriva dina önskningars kolliderande med rådande verklighet. Det är då den grafiska equalizern, som en räddande ängel från ett okänt ovan, kommer till dig.

Szczesny, BFG och Koscielny till vänster med Cazorla, Giroud och Podolski till höger.

För i en tiobands equalizer har Arsenals spel, de senaste åren mest bara bestått av en herrans massa mellanregister. Vi har liksom småslött släntrat omkring mellan 500 och 1500 hertz, utan någon som helst bas och, om man bortser från en podolskisk volley eller en Cazorlansk smörpass, nästan helt utan krispig diskant. Vi har liksom fastnat i dansbandsregistret utan varken oomph-oomph, Peter Baltes eller Jimmy Somerville.

Nu vill jag, med start i morgon eftermiddag då vi tar emot Swansea hemma på Ashburton Grove, i stället ha ett rejält basstöd med start runt 50 hertz i form av ett stenhårt och j-la nasty försvarsarbete. Inga 49 insläppta mål här inte, utan ett kompakt dunkande som ingen granne i världen kan låta bli att störa sig på. Självklart skall delar av det mellanregister vi har få finnas kvar, men nu vill jag f-nken i mig också se reglarna för diskanten vinschas upp.

För här vill jag nu ha sylvass briljans, här vill jag ha spets, här vill jag ha saker som sätter hundgården i kaos och mormors kristallglas i svåra överlevnadskrämpor. Här vill jag ha tre, fyra freebasande målkonstnärer med en eller ett par tweetande spelkreatörer i 8 000 hertzklubben som levererar arbetsmaterial i högfrekvensform.

Jag vill kunna njuta av ett Arsenal som levererar en klassisk hängmatta med högtryck i bas och diskant, medan mellanregistret får sänkas till den nivån där det verkar och gör sitt jobb, men endast uppmärksammas om reglagen på prov dras ned till noll. Jag vill har bredd, spets och ett sju herrans tryck.

Jag vill återfå den sociala status som bara en perfekt inställd tiobands grafisk equalizer kan bringa till pojkrummet, till hänget på förortstorget eller till lördagseftermiddagens kväm i radhuslängan. Och jag vill att Arsenal skall ta mig dit. Genom det perfekta spelet som leder till de perfekta segrarna vilka alla bygger på den perfekta inställningen. Ta mig dit, mitt älskade Arsenal.

Bild från Flickr.com:

”Edward.J.Santiago”