Följs regn alltid av solsken?

Innevarande säsong är allt annat än enkel för oss Arsenalister. Inte nog med att vi inte vunnit något på ungefär tusen år och i skrivande stund ligger på, den inte helt klubbadekvata, tiondeplatsen i ligan. Vi kunde, i veckan, inte ens greppa det halmstrå till förstaplats i Champions Leagues gruppspel, som skänktes till oss i form av Schalke 04’s poängtapp borta på Stade de la Mosson.

Vi hade möjligheten att slippa åttondelsspel mot lag som barca, Dortmund, Bayern eller Juventus. Men vi lät liksom bli. Vi kunde ha varit bra, men vi lät bli. Vi hade, i mötet med ett lag utan något att spela för, chansen att bryta en negativ trend, men spelarna tänkte väll att va f-sen, vi tar och skiter i det, va? Vi hade kunnat ta i och bevisa någon form av berättigande, men vi kände liksom inte för det. Vilja? Kamp? Mod? Stolthet? Okända begrepp, verkar det som.

Så i nuläget är det liksom piss, pest och senapsgas för hela slanten. Och även en kille som jag, som när det gäller fotboll har någon för mig högst olik, underlig och stundtals chockerande positiv inställning, satt i veckan och ojade mig över klubbens förfall i allmänhet och truppens jämntjockt grundas uselhet i synnerhet. Och vid den åsikten står jag kvar. Vid den domen står jag fast. Jag tycker inte vi har en trupp som duger för mer än femte, sjätte plats och jag tror det kommer krävas mer än en spursimplodering a la fjolåret, för att rädda den för Arsenal livsnödvändiga tredje-/fjärdeplatsen.

Men just som vi har beviljats inresevisum för permanent boende i Jämmerdalen, när vi tagit vårat pick och pack och knött oss in i minivanen på väg mot Looserville och fått grönt kort att slå en sving rakt ned i närmsta självömkansbunker. Just då, just nu, just i detta kaos av miserabla antiframträdanden, fångade i en formkurva från h-vettet och just i denna loop av magsyra, så får vi plötsligt chansen. Vi får ett läge vi är högst ovana vid och vi får det vis sämsta (läs: bästa) möjliga tillfälle.

För tänk om det är som Torsk På Tallinnfiguren Roland Järverup sa. Att ”efter regn kommer alltid solsken”. Och tänk om detta solsken kommer i form av en match mot ett West Bromwich som gick upp som en sol och föll pladask i sina två senaste matcher. Nu är ju, som ni vet, varken Swansea eller Stoke lag som vi har, eller brukar spela ut. Men i West Broms framträdande mot dessa lag, har mycket av luften verkat vara på väg att pysa ut.

Visst kan de fortfarande vara giantkillers, och ge oss en herrans resa i morgon. Men de kan också vara i ett läge spökligt likt vårt. Och då kan de vara den brädan vi behöver för att ta det språng som i sin tur skulle kunna ge oss någon form av andrum.  Matchen kan absolut, precis som allt annat Arsenalskt just nu, gå åt pipsvängen, men det kan också lysa en liten sol, bara för oss. Förra säsongen gav de oss en, högst oförtjänt, livlina tillbaka till Champions Leaguetillvaron i och med sista matchen och dess målvaktsval. Kan de vara de som ger oss livlinan tillbaka till denna säsongs inledande form och spel?

Är det i morgon det vänder? Bild från Flickr.com: ”CoffeIceCream”

Efter att merparten av truppens mer vitala delar vilades i tisdags, borde vi kunna ställa upp med relativt pigga och påfyllda fotbollsskallar. Till dessa skall också läggas en Rosicky som med sin första halvlek i Grekland, inte bara gav oss det varma återseendes nygräddade härlighet, utan också ett visst hopp om att det finns mer än tre fungerande mittfältare i dagens Arsenaltrupp. Eller om att en egentligen central mittfältare faktiskt kan användas som ytter, med lyckat resultat. Om inget oförutsätt händer så bör vi ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Wilshere – Rosicky
AOC – Giroud – Cazorla

Back Five: Med Koscielny och Sagna skadade finns väl inga alternativ, varför denna femma är den enda spelbara.

Mittfältet: Förhoppningsvis kommer vilan som ordinarie mittfältstrion fick under veckan att bära frukt i morgon. Man skulle kunna vila någon av dem för Rosicky eller Coquelin, men jag väljer i stället att göra en liten rockad och spela Rosicky på Cazorlas plats och i stället flytta upp denne i…

Anfallet: Med herrar Walcott och Podolski på skadelistan känner vi åter igen den pusselläggning som ett sättande av en Arsenalsk startelva innebär. På grund av skadeläget, men framför allt för att jag vill få in kreativitet och tempo i anfallet, hoppas jag Cazorla flyttas fram. Lite felplacerad i relation till den centrala platsen som egentligen är hans, men kan Wenger fortsätta att sätta Arsjavin på vänsteryttern och Ramsey till höger, så kommer Cazorla vara hur bra som helst på sin nygamla, men synnerligen frisläppta, ytterposition. Ett alternativ är också att låta Cazorla vara kvar på sin utgångsposition och låta Rosicky spela ytter.

På högerkanten har vi att välja mellan Oxlade-Chamberlain och Gervinho. Och där väljer jag, trots dennes något tröga andrasäsong och trots hans något valpiga nuläge, AOC framför Gervinho. Gervinho har, enligt mig, oerhört mycket att bevisa innan han skall ha någon startplats vikt till honom och han bör få ett ungefär 25 minuter långt inhopp på sig i morgon.

Gameplan: Jag tänker mig att Arsenal kan vara vid en lägstapunkt, vid en bottennotering och kan vara just vid sin vändning. Jag utgår ifrån att de relativt utvilade spelarna tillåter sig att spela ut det egentliga kompetensövertag de har gentemot West Brom. Och att de, äntligen, visar den där mentala styrkan som Wenger alltid talar om. Vi måste vi se upp med anfallsvapen såsom Odemwingie, Lukaku och Long. Eller varför inte superlånge Gera? Vi måste också fånga upp kreatören Morrison och inte ge honom för mycket spelutrymme och vika ned kollektivet West Brom.

För de är ett, fram till nu, fungerande kollektiv, en maskin, ett lag. Precis det som vi kommer att vara när vi lämnat dem bakom oss där i ösregnet och vi vandrar vidare mot månader av solsken. Eller hur…

COYG!