LSHKF del 4. Wenger och hans vänner del 2: Vid linjen, summeringen och slutsats

I föregående LSHKF-inlägg skrev jag om Wenger och spelarna, Wenger och taktiken samt om Wenger och Gazidis. Nu skall jag vandra vidare bland Wenger och hans vänner och jag skall göra det genom att dels lyfta fram Wengers andreman, dels fundera på hur läget egentligen är med vår tränare Wenger men också se hur han och hans vänner direkt och indirekt påverkar spelet på planen. Till detta kommer också en avrundande och uppsamlande summering. Välkommen.

Wenger och Bould
Efter att Pat Rice pensionerat sig lyftes den gamle mittbacken Steve Bould upp i ledarstaben runt Wenger. Initialt verkade det ge resultat direkt och många talade om Bouldeffekten när laget höll tätt och verkade mer välkoordinerade i de bakre leden. Sedan kom landslagsuppehållet och därefter gick det mesta käpprätt åt skogen.

Borta var lugnet och den defensiva stabiliteten. Borta för förmågan att spela av en match och hålla en ledning. Arsenal var åter en hönsgård, ett positionskaos och de fasta situationerna gav en återigen värsta syraattacken i magen. Spelarna verkade plötsligt återigen nervösa, osäkra och den stundande undergången verkade återigen tränga sig på.

Efter matchen mot Swansea skrev tidningarna att Bould hade skällt ut spelarna efter noter i över en halvtimme. Att spelarna hade svikit ledarna och klubben och att de gjort det hela innevarande säsong. Jag tror på Bamsedoktrinen och att ”ingen blir snäll av stryk”, vilket översatt till Arsenal borde bli ”ingen blir trygg av att få skäll”, men om en utskällning kan få våra välbetalda och supercurlade superstjärnor omskakade ut ur komfortzonen, så är jag helt med på banan.

Trots en utskällnings eventuella värde så kvarstår frågan om varför spelarna i dagens trupp är så lätta att sätta i gungning. I medgång som bara rullar på fungerar det mesta som det skall, men skall en ledning behållas mot ett anstormande motstånd, så börjar spelarna passa i sidled, bakåt och sänka blicken i skamlig nervositet. De ser rädda ut, de börjar alibispela och alla verkar förvänta sig att någon annan, än de själva, skall ta tag i saker och ting. Och hamnar man i underlägets uppförsbacke verkar det helt omöjligt att lämna sidledskonformen och komma i rullning framåt i banan.

Summering: Rom byggdes inte på en dag och således görs inte heller Arsenals försvarsarbete det. Dock krävs det, med tanke på Wengers enorma inflytande över klubbens fotbollsideologi, mycket av hans andreman om dennes röst skall bli hörd, beaktad och ha inflytande över hur laget spelar. Jag hade helst sett någon av herrar Adams, Parlour eller Keown som motivator bakom Wenger, men tror ändå att Bould kan göra ett acceptabelt jobb.

Men kanske är det ändå just här länken brister? För maken till ointresserade, uppgivna och allmänt avsnoppade bollspelare som dagens Arsenal, har man sällan skådat. Maken till oro, nervositet och ren rädsla var länge sedan man såg på en nivå som Arsenals. Är det inte Wenger och Boulds uppgift att se till att de spelare är villiga att lägga ned det arbete som krävs för att vinna? Att de har rätt inställning? Att de är mentalt redo för att möta de svårigheter man kan tänkas möta som spelare i ett storlag med titelaspirationer? Jag kan inte se några andra än Wenger och Bould som ansvarig för detta och då kvarstår frågan om hur jämt Wenger och Bould, med tillsynes diametralt olika fotbollssyn, egentligen drar och hur god inverkan kombon egentligen har på laget och dess prestationer.

Kan Bould få ordning på saker och ting?

Wenger och hans lagkaptener
När vi talat om kedjor som håller klubben fången, så kommer man ju osökt in på den länk som finns mellan tränaren och hans lag, lagkaptenen. När Wenger kom till klubben hade Tony Adams varit kapten sedan 1988 och höll i både i sin karriär och sitt kaptensskap fram till avrundningen -02, då den typiska Wengervärvningen Patrick Vieira tog över bindeln.

Valet var väl i och för sig inte konstigt då Vieira både var en bra spelare, lojal med Wenger och hade en synnerligen framfusig spelstil, med vilken han ledde genom att föregå. Vieira tog inga fångar, men valet av Vieira påbörjade dock en synnerligen oskön trend. För trots att PV4 inte bara var viktig för laget, synnerligen framgångsrik med det, så var han tämligen omgående på väg bort från klubben. Wenger övertalade efter den magiska säsongen 03-04 honom att stanna, men efter FA-kuppsegern -05, var flytten ett faktum.

Och så har det, endast med den franske tokfransen från någon stans i London som undantag, fortsatt. Henry, Fàbregas och van Persie, alla har de utsetts till kapten för att sedan, bara året eller åren senare vara historia. Valen av kaptener har nog, bortsett från snubben i spurs, förvisso vilat på grunden att kaptenen alltid skall vara värd att spela, dvs. är en av de bästa spelarna, men uppenbart också som morot för att stanna kvar. Och där brister kedjan.

En lagkapten skall dels vara en av de två första du tar ut till en startelva, dels ha en djup förankring i klubben och dess vinnarkultur, men framför allt vara en person kapabel att bära denna kultur och föra den vidare. Inte förmedla ”tack skall du ha, nu är det dags för mig att dra vidare upp på karriärstegen”.

Summering: Genom sina val av lagkaptener så har Wenger indirekt underminerat sin position i förhållande till laget. Som alla vet så är Wenger ingen som höjer rösten i onödan, varför en total allians med en lagkapten är en av förutsättningarna för att hans (Wengers) order och värderingar skall föras vidare till spelarna.

Han har konsekvent valt kaptener på bara en eller två av de tre nödvändiga kriterierna och dessutom adderat en fjärde som, likt en dolk sedan huggit honom i ryggen. Han har utsett kaptener inte för att de nödvändigtvis är några ledare eller reella lagkaptener, utan som ett försök att få dem att stanna kvar i klubben.

Dagens kaptensval var väl för många tämligen logiskt. Vermaelen är känd för sitt uppoffrande slit, sina ljuvliga glidtacklingar och sina sena räder i motståndarnas straffområde i jakt på kvittering eller seger. Dock kvarstår det stora problemet: Han är inte så bra. Eller ja, han är bra, men han är inte en av de två bästa mittbackarna i nuvarande trupp, utan bara nummer tre efter Mertesacker och Koscielny. Och han har ju, uppenbarligen, inte fått fart på sina räddhågsna latmaskar till medspelare. Och inte heller fått dem att vinna…

Wenger och coachningen
Förr i världen hade Wenger förvisso en högst oskön ovana att plocka bort Bergkamp i matchens slutskede. Detta då Wengers datorprogram berättade för honom att Bergkamp alltid tröttnade och förlorade lite av sin spets, och därför borde bytas ut. Dessa idéer till trots så hade Wenger en underbar fingertoppskänsla att sätta spelare på fel positioner och få dem att bli ännu bättre. När vi gick obesegrade ur ligan hade vi två centrala mittfältare, Freddie och Bobby, som wingers vilket var ett uppenbart genidrag.

Wenger har forstsatt att, sin vana trogen, placera spelare på lite, för det otränade ögat, udda platser. Vi får numera se den centrale mittfältaren Ramsey som högerytter, yttern Gervinho som stiker och den centrale anfallaren Walcott som högerytter. Den centralt släpande forwarden Arsjavin har i Arsenal endast i undantag fått vara central utan mest framstått som långsam och lat ute på vänsterytterposition.

Så här ser en vinnare ut…

I många lägen verkar Wengers coachning inte primärt vara för att vinna matchen, utan för att vinna respekten i att ha haft rätt. Att det är viktigare att vinna på hans sätt än att vinna. Och där Bergkamp blev utbytt, där skrumpnade Arsjavin i samma förutbestämda utbytning och näste man till 65:e till 68:e minutsrakning är numera Podolski, som endast har fått spela en enda hel ligamatch.

Till detta skall läggas att Wenger ser på Arsenal som det dominerande laget. Att vårt sätt att spela fotboll skall tvinga motståndarna till adaption, inte tvärtom. Detta är förvisso en fin tanke, men även den hoppar upp och biter honom i baken. För Wenger vägrar att ändra spel utefter motståndarnas, vägrar ändra vårt spel för att utnyttja motståndarnas svagheter och ser hellre spelare spela på helt fel position än ändra spelsystem.

Summering: Där Wengers envishet tidigare var hans ledstjärna och vän är den nu hans störste fiende. Hans totala oförmåga att inse sina tillkortakommanden och enorma övertro till det repetitiva, är idag till stor skada för hans coachning under matcherna. Han må vara ett geni, men verkar idag helt sakna förmågan att kanalisera det för att uppnå resultat.

Hans laguttagning är stundtals rejält ögonbrynshöjande, hans sätt att få spelare att fullständigt gå ned sig och helt tappa i utveckling är allt mer skrämmande och hans närmast genant förutsägbara byten är inte bara stor humor för motståndarcoachen, utan har även en allt mer eroderande effekt på såväl individuella spelare som laget i sin helhet. 

Och där andra tränare ser över motståndarnas svagheter och ser till att utnyttja dem, där står Wenger kvar vid att vi spelar den bästa fotbollen och ingen motståndare kan komma här och ändra vårt sätt att trilla boll. Utifrån detta förlorar vi så oändligt mycket gentemot motståndare med smarta, pragmatiska och insiktsfulla motståndarskallar som, genom några små uppställnings-, spelar- eller bytesdrag, coachar oss sönder och samman. I sådana lägen tappar Wenger allt och har inget att sätta emot.

Wenger och den mentala styrkan
Wenger talar ständigt om truppens mentala styrka, men man ställer sig ibland undrande över Wengers egna. För i tidernas begynnelse visade han den enorma oviljan till, ja närmast hatet, att förlora och i hans ögon brann konstant en eld. Hela hans uppenbarelse kommunicerade, inte bara att han var den som visste och att vi var de som var bäst, utan också att här skall vi f-n i mig inte förlora.

Visst var han en jobbig j-kel som, lite barnsligt kan tyckas, som ”inte såg” de uppenbara sakerna som var till gagn för det egna laget. Visst var han en grinig gubbe som surade och betedde sig primitivt. Men han var en vinnare, han signalerade full koll och han kommunicerade just mental styrka. Han förmedlade vinnandets oantastliga självklarhet och han gjorde det på ett sätt som var omöjligt att ifrågasätta.

Den Wenger vi i dagens svåra stunder ser, vilken Wenger är det? Är det killen med kollen, killen som vinner och killen som vet? Den Wenger jag tycker mig se idag är förvisso fortfarande en Wenger som hatar att förlora, men jag tycker att han till skillnad från vad han gjorde förr, allt mer kommunicerar besvikelse, resignation och uppgivenhet. Hans gestikulerande längs med linjen blir allt mer desperat, allt mer visionslöst och mer genomsyrat av bitterhetens nedslagenhet. Där han tidigare ingav respekt, styrka och kunskap, där sprider han nervositet, maktlöshet och känslan av att ha blivit omkörd.

Och där han tidigare fyllde sina mannar med känslan av oövervinnelighet, av att vara steget före och av vetskapen om att vara i förarsätet, vad fyller hans agerande dagens spelare med? Vad får hans ständiga prat om mental styrka, nästkommande säsongs framgångar eller att vi visst kan spendera stort, för konsekvenser när alla och envar, inklusive spelarna själva, ser att det inte på något sätt stämmer överens med rådande verklighet?

Och där spelarna förr i världen såg upp till honom som en stark, envis och klok man, vad ser de i honom idag? Vågar spelarna fortfarande lita på att Wenger Knows Best? Tror de på det han säger och kan han återknyta de relationella band som nämndes i första avdelningen? Känner de att han är mannen som skall föra laget och deras egen utveckling på rätt kurs igen?

En allt för vanligt förekommande syn nu för tiden. 
Summering: Utan att lägga för stor vikt vid parallellprocesser måste vi ställa oss frågan var spelarnas loja, nervösa och veka insatser härstammar ifrån. Och vi måste också ställa oss frågan vem som faktiskt ansvarar för truppens mentala hälsa. De tämligen förvirrade, resignerade och tillsynes desorienterade spelarna, vem ansvarar för dem och den mentala ohälsa de så övertydligt visar upp? När de spelar lika många matcher som de andra så kallade topplagen, men ändå blir så mentalt urlakade att de inte lyckas prestera på plan. När ett i princip helt ordinarie Arsenal inte ens kan besegra ett League Two-lag, när de hänger så med huvudena så att en straffläggning blir rena mardrömmen, var är då den mentala styrkan det så vitt och brett talas om?

Och vems uppgift är det att få dem taggade, att få dem i form och att hålla dem i gott skick? Få dem stinna, laddade och fylla dem med känslan av att här skall f-n ingen j-vel släppas över bron. Är det UEFA’s FFP som skall rädda de små liven? FA’s samlade domarkår som äntligen skall sluta döma så där himla orättvist hela tiden eller är det vi konsumenter som måste sluta med våra elaka sånger från läktarplats, och genom gullig och uppmuntrande snällsång skall få spelarna att prestera när det blåser motvind?

Wenger och hans vänner. Summering och slutsats
Ibland känns det som om tiden gått ifrån Wenger och att han numera, trots sitt enorma inflytande över klubbens fotbollsmässiga styrdokument, står ganska ensam. Att han blir överkörd av styrelse och klubbägare och tvingas se spelare, vilka han satt enorm personlig prestige i att behålla, ändå säljas. Hans allt mer uppgivna uppsyn har säkerligen orsaker som du och jag bara kan fantisera om, men det känns som om hans arbetsmiljö är avsevärt svårare idag än den var för tio år sedan.

Frågor som då väcks är om han verkligen har förmågan att adaptera till den moderna fotbollens nya förutsättningar och om han över huvud taget har orken för att göra det, kvar. Och har han lusten till det? Drivet? Det känns på många sätt som att Wenger har den vackraste av fotbolls- och människosyn, men att rådande förutsättningar kräver ett större mått av cynism och pragmatism än vad idealisten Wenger förmår uppbringa.

Och var är parhästen han så desperat behöver? Var är dagens David Dein som plockar fram det bästa ur både klubben, dess omgivning och ur Wenger själv? Gazidis? Bould? Kroenke? PHW? Tja, kanske inte. Och var Wenger som den store inspiratören, mannen med de brinnande ögonen som fick spelarna att överträffa sig själv och uträtta stordåd? Den som fick spelarna att aldrig ge upp, aldrig tveka och aldrig vara oroliga? Oavsett hur hög eller låg kvalité dagens trupp håller, så är det Wengers uppgift att optimera den. Och för spelarna, som enligt mig inte tar fighten och saknar både en fungerande organisation och ett tydligt ledarskap på planen, vem bär ansvaret om inte Wenger och hans stab?

Om Wengers vänner tidigare var de intill döden lojala spelarna, så förlorar han nu för tiden en efter en till andra arbetsgivare som lovar mer i lönekuvertet och större chans till att få sola sig i de fina troféernas glans. Och det är nog också här kan komma att bedömas. Wenger går när Wenger vill gå, men hur många startspelare skall egentligen hinna lämna klubben? Vad är högre lön än hos Arsenal och vad är större chans att vinna titlar än i Arsenal? Och vad har klubbens respektive tränare för roll i respektive spelares bedömning av lämplig karriärutveckling? Vilka vänner, de som får hans arbete att inte bara bli möjligt utan även bära frukt, har han egentligen kvar i klubben?

Jag har inte svaren, jag bär bara på en känsla. Känslan av att det går utför med klubben och att ingen vet vad som är rätt lösning och ens vem som är rätt person att leda klubben. Är det Wenger, och i så fall i vilken roll/funktion, eller är det någon annan? Och i så fall vem? Och skulle denna någon ha tillräckligt många vänner i klubben och få de monetära resurser som han behöver för att utföra det Wenger, kanske eller kanske inte, misslyckas med?

Eller är det i stället något i Wengers vänkrets som inte stämmer? Har han valt, eller tvingats, att hänga med fel personer? Är det någon eller några andra som är på fel plats? Eller är det jargongen, kulturen eller bara känslan av väntan som tynger ned klubben i medelmåttligheten? Är stämningen runt samkvämsbordet för kass? För icktillåtande eller till och med för tillåtande?

Jag har inte heller dessa svaren, men kommer i nästa LSHKF-inlägg att nosa på ämnen som ägare, styrelse och klubbens ekonomiska tänkande. I detta ligger även klubbens lönestrategi och dess utjämnade lönepolitik, samt dess eventuella konsekvenser. Hoppas du haft en, om än inte god så i varje fall, läsvärd stund. Förhoppningsvis; på återseende.

Bilder från Flickr.com: Bould pekar av ”bbbbbbbb678”,

Wenger som vinnare ”Ronnie Macdonald” och

Wenger slår ut med armarna av ”Catalan Bola Photo Gallery”