The New Guy On Your Back

Utan att framstå som dömande gentemot andra Arsenalfans, så har jag alltid ställt mig lite skeptisk till att köpa en tröja med en just nyanländ spelares namn på ryggen. Dels för att den spelaren ännu inte visat någonting för klubben och således mestadels bedöms på förväntningar baserat på tidigare prestationer i annat lag i en annan liga. Men också för att en ny spelare, i och med avsaknaden av delad historia, inte betyder så mycket, varken för klubben eller för mig. Det finns liksom ingen prestation att basera sin kärlek på, varför kärlekens symbolhandling blir innehållslös och mer blir uttryck för avsaknad.

Utifrån dagens moderna fotboll har hjulen börjat snurra allt snabbare. Det som var en sanning igår är en modifikation idag. Det som var gårdagens norm är dagens driftskucku och det som var en lagkapten igår är en antagonist idag. Denna process blir till ett självreglerande kärl, till en cirkulär självbefruktelse eller en idrottens ondskefulle perpetuum mobile. Eller, om man så vill, till en fotbollens amöba.

Denna, den moderna fotbollens, amöba blir lika logiskt som självklart till Den Store Fienden. Den står för allt det jag inte identifierar mig med och den strävar tvärtemot allt jag anser vara gott. Den ropar efter mera cash, snabba affärer och täta klubbyten, medan jag krampaktigt håller fast i värden som lojalitet, klubbkänsla och gemensam historia. Här har jag, som ni läst er till, stått och stampat i min fotbollsrelationära återvändsgränd en avsevärd mängd tid.

Jag föredrar tröjor utan tryck på ryggen och skulle jag köpa en tröja med ryggtryck, och inte fick välja Keown, Parlour, Henry eller Bergkamp, skulle det bli med en spelare med dokumenterad historia i klubben, såsom exempelvis Jack Wilshere. Men aldrig en nyanländ spelare, aldrig en kille utan åratal i klubben och aldrig en Cazorla. Tänkte jag…

Men nu vette sjutton om jag kan stå för det längre. För denne lille spanske passningsmagiker har fått mig att, trots att jag svor på att aldrig mer falla för spanska passningsmagiker, bli sådär kompiskär. Ni vet sådär som när man bara vill säga snälla saker om någon, när man vill hylla en person man aldrig ens har träffat och när man, som varandes en vuxen och redlig man, vill ha någon annan vuxen mans autograf. Eller bära en tröja med hans namn på ryggen…

Trots att han är ny, trots att han är från samma land som han den där som kysste klubbmärket och sedan ”längtade hem” och trots att han inte är en spelartyp jag habitalt sett brukar falla för. Så har jag fallit för honom och jag fortsätter bara falla allt mer för var match som går. För så grym var han i måndags och så grym har han varit sedan kom hit till oss i Arsenal. Så mycket storhet ryms i denne lilla man, så mycket briljans och så mycket smått bergkampsk genialitet bär han inom sig. Så grym så att jag faktiskt överväger att frångå mina principer, gå så totalt utanför min box och faktiskt överväga att bära hans namn på min rygg.

På lördag möter The New Guy On My Back, och hans lagkamrater i The Arsenal, Wigan Athletics på DW Stadium och det är den matchen som vi, trots dagens lottning i Champions League, skall hålla fokus på. Enligt mig bör vi ställa upp med samma startelva som Wenger vaskade fram mot Reading senast, nämligen:

Szczesny
Sagna – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Wilshere – Cazorla
AOC – Walcott – Podolski

Om jag känner Wenger rätt så kommer han såklart göra ett par ändringar, bara för att. Och visst vill vi se Rosicky på plan, gärna centralt antingen bredvid Cazorla, för att ge Wilshere vila, eller istället för honom, varpå Cazorla ersätter AOC på kanten. Men va f-sen, varför ändra något som uppenbarligen fungerade rätt acceptabelt senast?

Det Wigan vi möter på lördag är inte det gamla Warriors-look-a-like Latics med långbollar och bensparkar, utan ett Roberto Martínez Latics som, trots Martínez defensiva inriktning som spelare, spelar en med Wiganhänseende ickeortodox fotboll med spel på marken och teknisk finess som ingredienser. De övergick i slutet av föregående säsong till en centraliserad 3-5-2-modell och lyckat med den vända en till synes omöjlig situation, kravla sig över nedflyttningsstrecket och hålla sig kvar i ligan.

På senare tid har det gått lite småknackigt för Wigan, de har inte vunnit sedan 24:e november då de hemmaslog Reading med 3-2 och de ligger på den för Athletics inte helt obekanta 18:e-platsen med 15 poäng, fyra poäng ned till jumboplats men också bara två upp till 15:e. Serien är jämn, the ball is around och The New Guy On Your Back kommer att vara fantastisk även på lördag.