Wolves away & Wigan home

Det var ett tag sedan sist, men med jobb, utlandsresor och Arsenal-matcher att närvara vid är det inte överraskande att mina texter på Arsenal Sweden blivit sekundära. Nu har jag dock en nästan två veckor lång semester, vilket naturligtvis är skönt då jag får mer tid över att göra de saker jag annars inte hunnit med. Igår kväll släppte vi andra podcasten sedan comebacken, som nu även kan hittas på iTunes.

Vad har då hänt? Jodå, vi har ju spelat två Premier League-matcher mot två av ligans bottenlag. Förra onsdagen besökte vi Wolverhampton, vann enkelt med 3-0 och sjöng "Tottenham - Mind The Gap" (ni ser mig skymta förbi vid 0:53) så att det ekade ända till norra London. I måndags blev det dock inte lika roligt då Wigan skrällde på Emirates.

Eftersom väldigt många verkar ha gillat mina resereportage tänkte jag ännu en gång bjuda på mig själv och beskriva hur resan till Wolverhampton såg ut, samt hur jag upplevde förlusten mot Wigan. Ni som vill läsa någonting annat behöver dock inte vänta länge, då jag ikväll kommer skriva ett nytt inlägg som handlar om vad som komma skall (de fyra matcherna som återstår).

**

Onsdag. 07:00. Vaknar. Äter frukost. Tar mig ner till lobbyn där jag börjar arbetsdagen. Har sedan tidigare gjort klart med jobbet att jag bara jobbar halvdag. Skulle egentligen jobba fyra timmar, men efter tre timmar får det vara nog, tycker jag. Genomför istället ett svettigt gympass varpå jag äter en ordentlig lunch och gör mig redo för avfärd.

Som vanligt tar jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street Station och Euston Square. Eftersom det gått nästan en hel månad sedan vi senast spelade en bortamatch utanför London (Everton away) är det nervöst och hjärtat pumpar av upprymdhet. Precis som jag beskrivit tusentals gånger tidigare är dagen före en bortamatch som dagen före julafton för ett litet barn. Man är spänd, exalterad och jätteglad. Oftast finner man det svårt att somna, men dagen före Wolves away hade jag som tur var inga problem.

Vid Euston hade jag och mitt umgänge bestämt oss för att mötas vid Euston Tap, men det blir av någon oklar anledning istället Britannia inne i stationen. Eftersom klockan nyss slagit 13:00 och vårt tåg lämnar 13:43 hinner vi inte med så mycket mer än en snabb pint. Själv fegar jag och beställer in en cider.

 

Sean & Akhil

 

Vid varenda bortamatch har vi en grupp människor - en sorts kärna - som alltid finns med, oavsett match, tid eller datum. Det händer dock ofta att nya personer ansluter då och då, men enbart för en eller två bortamatcher. Förutom oss regulars hade vi en dag som denna med oss en 16-åring med fake ID, en tjej som skulle se sin första Arsenal-match någonsin, en far och hans son samt en snubbe som alltid går runt i luvmössa - oavsett väder. En salig blandning, så att säga.

När vi väl äntrade tåget satte vi upp vår Arsenal-flagga, satte oss vid våra platser och började grogga.  På vägen till Birmingham snackades det om allt möjligt. Den unga damen som skulle på sin första fotbollsmatch någonsin(!) hade ingen aning om hur bra eller dåliga Wolverhampton var, men tippade ändå på 4-0 till Arsenal medan jag pessimistiskt sade att det kommer att sluta 1-1. Bra där, kicken.

Vi anlände ganska snart i Birmingham, bytte tåg och hann knappt sätta oss innan vi skulle av igen. Väl i Wolverhampton välkomnade vädergudarna oss med duggregn och grå himmel. Vi tog en kort promenad genom stadskärnan - shithole - och beslutade oss sedan att gå till Walkabout som låg i närheten. 

Öl, cider, jägerbombs och allt möjligt bestämdes in under de tre timmar vi spenderade i puben. Många diskussioner, många skratt, många ramsor och mycket glädje. Väl inne i puben kände man precis som vanligt igen nästan hälften av alla ansikten från andra bortamatcher. Roligt nog var det även flera som kom fram och sade att de följde mig på Twitter. Även Pierre och Stefan Hertin (från Arsenal Sweden) fanns på plats!

 

Uppladdning

 

Med lite mindre än en timma kvart till avspark samlade vi alla och begav oss på den korta promenaden mot arenan. Självklart visade vi att Arsenal var på besök med högljudda ramsor, flaggor och annat gott & blandat. Väl inne på arenan blev det helt enkelt att ladda inför avspark.

Personligen brukar jag nästan aldrig dricka större mängder alkohol före en match eftersom jag faktiskt vill se matchen, men ibland händer det att man glömmer bort den tumregeln. Det hände troligtvis förra onsdagen då jag helt missade att en viss Bassong blev utvisad. Jag trodde han hade fått gult kort och blev utbytt eftersom han drog på sig en skada. Det var först dagen efter som jag överraskande nog märkte att han faktiskt hade fått rött och blev utvisad. Skrattade i flera minuter åt mig själv. Samma sak hände dock den kända tv-personligheten Chris Kamara för ett par år sedan (se klippet!).

 

Molineux!

 

Robin van Persie gjorde 1-0 på straff (delikat!), Theo Walcott gjorde 2-0 lite senare och vi kontrollerade allt. Jag var för stunden väldigt imponerad över hur enkelt det var, men det var enbart eftersom jag dumt nog hade missat utvisningen tidigare. När Yossi Benayoun dödade matchen med 3-0 drog jag av mig tröjan och firade på klassiskt kicken-maner. Vi red ut stormen och tog tre välbehövliga poäng. På vägen ut firade vi ordentligt med "Tottenham - Mind The Gap" (länk finns i början av inlägget).

På vägen tillbaka mot tågstationen stannade vi självklart till vid Sainsbury's för att köpa med oss lite snacks, mat och bira. Ett kärleksdrama senare satt vi äntligen på tåget hem till London. Det var en trevlig hemresa med massor av skratt och nöjen. Själv bestämde jag mig för att gå igenom hela tåget och se vad för personer som varit på matchen. Det tog mig en timma att gå igenom alla sju-åtta vagnar. Jag mötte på vänner, personer som jag kände igen sedan tidigare, personer som kände igen mig, blev bjuden på vodka (som jag tackade nej till, men grupptrycket blev för stort...) och hängde upp stora Arsenal-flaggor i hela tåget. Självklart hann jag även med att lägga mig i bagageutrymmet (över sätena) som blivit något av en tradition.

 

Tåget hem till London

 

Vid halv två var vi äntligen framme i London. Efter att ha varit uppe i nästan 20 timmar kunde jag ingenting annat göra än att ta första nattbussen hem, klä av mig och hoppa ner i sängen. Ännu en bortaresa var avklarad, tre nya poäng var bärgade och en glad kicken vaknade upp på torsdagmorgonen, trots att huvudet värkte lite extra.

 

We are the Arsenal

 

**

Det tog bara fem dagar tills vår nästa match, den här gången mot Wigan på Emirates Stadium. Medan många trodde på tre enkla poäng var jag ännu en gång mitt vanliga jag och varnade folk för att det minsann inte skulle bli så enkelt. Hur som helst började dagen likt många andra.

Eftersom jag varit på uppdrag i Frankrike dagen innan kunde jag sova ut rejält. Vaknade någon gång vid tiotiden, duschade, åt frukost och satte mig bakom datorn för att läsa det senaste om Arsenal. Hade för övrigt kvällen före mött på tusentals ledsna Tottenham-supportrar vid King's Cross. Självklart välkomnade jag alla med världens största leende. De såg dock bara bittra ut, vilket gladde mig något enormt.

Vid lunchtid på måndagen mötte jag upp två vänner från Eskilstuna - Johan och Ravand - som hade vunnit en resa för två till London efter att ha deltagit i en Nokia-tävling. Det kom fram att de bodde på ett hotell som hette Sanderson's nära Oxford Street. Först trodde jag det var ett vandrarhem av något slag, men när jag fick se bilderna de hade tagit och informationen om att det kostar £760 per natt(!!) att bo där förstod jag ganska snabbt att det inte var ett Travelodge eller Ibis vi pratade om.

Efter att ha ätit på Nando's vid Spitalfields Market och tagit en pint på Dirty Dicks gav de sig iväg till flygplatsen medan jag stannade till hemma, satte på mig en träningsjacka jag köpt på The Armoury och begav mig mot Euston. Där mötte jag upp två vänner som hade beslutat sig för att börja ladda upp hela sju timmar innan matchstart. Efter att ha spenderat två timmar på Britannia (ännu en gång) tog vi en taxi ner till Tollington där uppladdningen fortsatte.

Väl där blev det väl det vanliga. Träffa på massor av olika vänner, men även ett par svenskar och presidenten för ASFSC (Arsenal Supporters France Supporter Club). Innan matchen hann jag även med ett snabbt stopp på Twelve Pins.

 

North Bank

 

Matchen? Vilken match? Nåja. Wigan förtjänade vinsten. De spelade bra både taktiskt och spelmässigt medan Arsenal var sitt gamla jag igen. Att ligga under med 2-0 inom den första kvarten mot Wigan(!) var något ingen hade förväntat sig, vilket märktes bland publiken. De flesta visste inte hur de skulle reagera. Någon buade tyst, någon svor stup i kvarten, någon satte sig ner med ansiktet i händerna. De flesta - inklusive jag - stod upp, blickade ut mot planen och befann sig i något slags chocktillstånd.

När Thomas Vermaelen nickade in reduceringen kändes det ändå som om vi skulle lyckas vända på steken då vi hade gjort samma sak mot både Aston Villa (FA-cupen) och Tottenham (Premier League) tidigare under säsongen. Tyvärr blev det matchens sista mål. Dåligt, rent av uselt. Tre poäng hade betytt att vi mer eller mindre hade säkrat en Champions League-plats. Nu betyder det att en vinst mot Chelsea är ett absolut måste för att vi inte skall löpa risk för att sluta på en femteplats.

Tre timmar efter matchen hade slutat var jag fortfarande frustrerad. Gravöl på Tollington. Nattbussen hem. Tittade på höjdpunkterna från matchen. Deppåt. Somnade. Något som blivit en rutin efter hemmaförluster.

**

Det är så det är. Nu gäller det att glömma måndagen och blicka vidare. På lördag eftermiddag spelar vi en match som mer eller mindre kan avgöra om vi lyckas cementera tredjeplatsen eller om vi istället blir indragna i något som skulle vara en väldigt nervös streckstrid. I sådana fall skulle det med tre matcher kvar finnas fyra lag som kan gå hela vägen, men bara två Champions League-platser att slåss om. Mer om det får ni dock läsa om ikväll! Hörs då! Hej!