Zero Charges

Jag hade kunnat skriva en text om Lance Armstrongs sju fråntagna Tour de France-titlar, om Ben Johnssons kamp mot Carl Lewis som kröntes i Seoul-OS 1988 eller om det finländska herrlandslagets hemohesintag i samband med deras hemma-VM i Lahtis 2001. Om BALCO-skandalen, om den tyska travtränaren Holger Ehlert eller om när Sveriges så folkkära Ludmila Engquist tryckte i sig en grabbnäve klassiska ryssfemmor i ett förtvivlat försök att få slut på sin sisyfoskamp i bob-backen. Jag hade kunnat lägga ut texten om Diego Armando Maradonas snabba viktnedgång inför USA-VM -94, om Marco ”Piraten” Pantani vilka alla fantastiska bergsetapper för alltid kommer smutsas ned av dolt EPO-intag eller om hela forna Warszawapaktens systematiska dopning av såväl friidrottare som tyngdlyftare som simmare.

Eller så kan jag skriva om hur Manchester Citys fjärde raka ligaseger för alltid kommer leva i skuggan av De 115 Punkterna. Om femtiofyra exempel på att inte kunna frambringa adekvat finansiell information mellan 2009 och 2018, om fjorton misslyckade försök att visa hur betalningar för såväl spelare som tränare egentligen gått till, mellan samma tidsperiod eller om fem lika misslyckade försök att hålla sig till UEFAS FFP mellan 2013 och 2018. Om sju brott mot Premier Leagues PSR-regler mellan 2015 och 2018 eller om hela trettiofem exempel på att underlåta deltagande i Premier League utredande av ekonomiska verksamheten mellan 2017 och februari 2023, varav det sistnämnda torde kunna jämföras med att en idrottare struntar i att genomgå stipulerat dopningsprov. För det vet vi ju hur det går om någon gör så.

Men jag gör inte det för jag vill inte att det narrativet skall vara det rådande och jag vill inte att min hjärna skall marineras i ilska, vanmakt eller bitterhet. Jag vill inte låta mig bli fången i ett ekorrhjul av konspirationsteorier, av att förutsätta nepotism bakom varje hörn eller av att skapa kulten om sig själv som det stora offret. Jag vill hellre försöka vara stoisk och se bortom dessa hagelskurar av vämjelse och se vad vi faktiskt är, vad vi faktiskt åstadkommit och vad vi själva påverkat det vi har kunnat utveckla och bli mer framgångsrika. Så kan vi låta De 115 Punkterna vila till då förhören börjar hållas i oktober/november och framför allt fram till domen förväntas falla någonstans kring årsskiftet 2024/2025. Jag skall försöka. Den mörka kraften att referera till de 115 är så stark, jag misslyckas ofta och faller ned i kvicksanden men skall göra vad jag kan för att hålla mig ovanför den stinkande kloak som fotbollsklubben Manchester City har kommit att bli.

Blå himmel och röda hjärtan. Bild: D&M

För jag vill hellre skriva om ett Arsenal som slår klubbrekord med tjugoåtta segrar och med nog poäng att vinna sju av de tretton PL-titlar Ferguson tog med manu. Om ett Arsenal som håller flest nollor av alla lag, släpper in färst mål och som tar fem ytterligare poäng jämfört med fjolårssäsongen. Om framsteg vi så övertydligt har tagit, oavsett tabellplaceringar. Om ett lag som inte alls bottlar utan tar fler poäng än England 115:ers under säsongens andra halva och om ett Arsenal som stod kvar när alla andra lag föll ifrån. Som stod pall när andra inte gjorde det. När de föll ifrån i jakten på Manchester City…

Säsongen 2023/2024 är över och den slutade på precis samma sätt som den brukar göra nu för tiden, med ett avmätt slentrianmässigt firande på det som Viasat insisterar att helt felaktigt, -troligtvis för att skänka dem någon sorts historia, kalla Eastlands. Och ja… jag känner mig lite ledsen. Lite nedslagen och besviken. Tom, saknande och samtidigt längtande. Jag är besviken över att Arteta begick samma misstag som tidigare när han överspelade vissa spelare och lät andra frysa till is på bänken och jag är lite orolig över att endast två av våra högst lovande juniorer fick speltid i vardera ett inhopp på hela säsongen. Vi ledde så många matcher så klart att lite nyttig speltid absolut hade kunnat ges till såväl bänkade seniorer som lovande juniorer samtidigt som spelare som Ødegaard, Saliba och Saka riskerade att gå samma öde till mötes som Wilshere under Wenger. Fast det är nog allt. Jag är besviken, ledsen och arg. Men mest av allt är jag nog… stolt?

För jag har sett ett Arsenal stå upp mot ett, av gigantiska mått och historiskt dopat vilddjur. Vi har spelat en både vacker och framgångsrik fotboll, vi har haft något så underbart som ett kollektivt fungerande försvarsspel och vi har kunnat se vacker fotboll utan en underläggande rädsla om en annalkande implodering. Arteta har byggt ett fundament stabilt nog att bära och stabilt nog att nära hopp om en riktigt ljus framtid. Och inte bara framtid, en nutid. För i samma stund som jag grämer mig över matcherna mot Fulham och West Ham och över den högst osköna förlusten mot Martinez’ Villa är jag både stolt och tacksam över vad Arsenal har kommit att bli. Över den upprättelse som Arteta och Edu har bringat oss Arsenalister och över den glädje och kärlek som numera omgärdar klubben. Den såg man inte framför sig när Xhaka byttes ut mot Palace när det begav sig.

Så jag är ledsen och glad på en och samma gång. Jag är stolt, tacksam och går in i samtliga fotbollsdiskussioner med rak rygg. Vi är inga bottlare, vi har ett sju helsickes bra fotbollslag i en sannerligen välskött fotbollsklubb under styrande som både vet vad de gör och vad som behöver göras annorlunda inför framtiden. Vi är ingen avdomnad slagpåse som till slut föll för övermakten, ingen vacker Sven Nylander som firar fjärdeplatser och ingen slutkörd Per Elofsson som försökte hänga med den till gränspsykos dopade Johann Mühlegg uppför Salt Lake Citys backar, för att sedan för evigt knäckas och aldrig komma åter. Vi är Arsenal, det fantastiska Arsenal, som gjort nästan allt rätt och tagit alla rätta stegen i ett minfält av risker. Vi är Arsenal, Super Arsenal med Zero Charges på vårt goda samvete. Inte perfekt eller omänskligt tillrättalagt. Mänskligt med kött, blod och stundtals med öppna sår. Men med gott samvete, Zero Charges och bara kärlek.