Bara två matcher kvar

Efter just avslutad så kallad 10-poängshelg, då konkurrenterna chelsky, manu(td) och shitty i olika grad samtliga tappade poäng och där Luis Suárez comeback, och hans två gjorda mål, blir det enda molnet på fotbollshimlen, landar vi idag i en vecka där vi i princip genast skall möta Napoli hemma för att sedan på söndag runda av borta i en av Birminghams nordvästra förstäder.

Och detta framstår ju såklart som tämligen stökigt. Spelarna har knappt fått hämta andan efter holmgången borta i Wales, knappt fått sina respektive pedikyrer utförda och knappt hunnit ställa om sina emotionella svallvågor till mottagarläge där den rundnätte, spanske servitören och hans nya lag, de stolta neapolitanernas pånyttfödda bollklubb, skall besöka Emirates Stadium för lite Champions Leaguefotboll i morgon kväll.

I detta läge förnimmade jag en inombordslig oro puttra upp på sen själsliga spishällen. Där det täta matchandet tillsammans med truppens välkända underdimensionering, trots bortasegern i lördags, trots ovan nämnda poängtapp bland våra konkurrenter och trots att vi faktiskt leder ligan, ledde mig in i arsenalistiska grubblerier vilka närmade sig kokpunkten.  Men. Som kontrast till detta slog dock plötsligt insikten om att vi faktiskt kan ha nytta av kommande landslagsspel, ned som en blixt från klar himmel.

För visst borde vi arsenalister veta bättre. Vi borde stå i ständig påminnelse om att Arsenalspelare visst kan skada sig även om han inte spelar landslagsfotboll och även om han endast är hemma i träningsanläggningen för en veckas softning. Om inte annat så lärde Mikel Arteta oss detta förra gången många av våra spelare åkte iväg på landslagssamlingar i fin form och återkom, om inte i svart plastsäck, så i varje fall i högst skadenaggat skick. Där blev plus och minus definitivt minus på alla sätt och vis för i varje fall fyra av våra spelare.

Ur tider av ont, eller bästa fall av väntan, kan gott faktiskt komma. Bild: Flickr.com: ”Dan W Boter”

Nu är det snart dags igen, landslagsfotbollen skall arrangera två matcher vilka inte bara skall dra in en herrans massa pengar till respektive förbund, utan också avrunda den process vilken genererar ett antal landslag till nästa sommars stora happening bland inglasade favelor, övergödda byggherrar och nepotistiskt dopade lokalpolitiker i landet Brasilien. Det vankas VM-kval och då vankas det även smått grandios skaderisk.

Fast denna gång kommer vi faktiskt kanske ha nytta av uppehållet. För när det är över och vi den 19:e oktober skall ta emot Norwich för att spela vår match i EPLs åttonde omgång, så kan vi ha möjlighet att, smått hissnande tanke, göra det med ett i princip skadefritt lag. I ett läge och med ett lag där endast Oxlade-Chamberlain (troligtvis åter i mitten av november) kommer att vara saknad. Ett lag där både Podolski och Walcott antagligen gör comeback just den dagen, där Rosicky (redan i morgon) och Cazorla (troligtvis på söndag) har gjort det och ett lag som faktiskt, vågar vi verkligen tänka på det, kan komma att ha nytta av ett landslagsuppehåll.

Nu kan ju såklart Mertesacker, Özil, Sagna, Koscielny och Giroud gå sönder i Tysklands respektive Frankrikes matcher. Wilshere i Englands, Ramseys i Wales och Szczesny i Polens. Rosicky i Tjeckiens samt Cazorla och Monreal i Spaniens. Alla möjligheter till att det skall gå åt skogen finns såklart kvar. Men kanske vågar vi hoppas på att Norwich får möta ett smått ordinarie Arsenal och att vi kanske äntligen kan komma att ha en avbytarbänk som besitts inte bara av utfyllnad från juniortruppen eller från banken av misslyckade avstjälpningsambitioner, utan av spelare som faktiskt skulle kunna komma in på planen och göra skillnad.

Att Arsenal idag är två matcher, varav en är mot Napoli i morgon, från att ha så kallade angenäma problem på vår hand. Att vi då kommer att vara i ett läge där spelare vi tycker gööörmycket om inte kommer att ha en startplats. Där vi utan svårighet skulle kunna se spelare som Podolski, Gnabry och Wilshere göra Arteta, Sagna och Monreal sällskap på bänken och där vi kan komma att vara i en situation där vi faktiskt inte behöver nöta ständigt och maximalt på våra för stunden få tillgängliga spelare.

Jag vet att många, med hänvisning till så kallad jinxning, räds att närma sig denna tanke, men för mig blev den en lika mycket ovan som glädjande tanke att ta till när själens fondygryta klibbat sig fast i stresströskelns trälist. Vi skulle faktiskt kunna ha möjlighet att se positivt på de kommande två veckorna. Men först skall vi möta Napoli. I morgon kväll. Det blir inte lätt, men vad är lätt för en arsenalist?

COYG