Business or pleasure

I en svunnen tid, långt från nu och före den dag då tvillingtornen på Manhattan, Pentagons västra flygel och en lerig åker i Somerset County blev angripna av fundamentalistiska terrorister i ett försök att ändra världsordningen. I en tid före 11:e september 2001, då världen som vi minns den tog slut och övergick till att bli en annan.

Före den dagen fick du, när du landade i USA, förvisso fylla i ett högst invecklat formulär där du inte bara försäkrade att du hade allmänt goda avsikter med din vistelse, inte ämnade stanna illegalt i landet utan också på vilken geografisk plats du skulle vara under besöket. Men du fick också frågan om vad som var syftet med besöket, om du var där för att jobba eller för att ha det bra, om resans mening handlade om business eller om pleasure.

Och precis så är det med att följa Arsenal och i det här fallet följa ett Arsenal som skall åka iväg till Wales och möta Swansea. Det kan vara rätt så nasty och högst oskönt tuff business, men det kan också vara ett rent, ljuvligt och sant nöje. Vi leder ligan, har köpt in den marquee-spelaren som vi varit så många som skrikit efter under så lång tid och vi har både spelat bra och vunnit, och spelat dåligt och vunnit. Samtidigt har vi en oblat-tunn spelartrupp, med nästan parodiskt omfattande skadelista och vi kommer med största sannolikhet får spela in en 18-åring som regelbundet inslag i startelvan.

Till detta skall vi försöka hålla truppen i så pass gott skick att den kan ta emot, hålla stången och allra helst besegra det gästande Napoli i Champions Leagues nästa omgång. En omgång som för Arsenals del innebär spel redan på tisdag, alltså ganska exakt två dygn efter att lördagens match blåsts av. Som att vi inte hade vad truppslitage vi behövde…

Oändliga är de gånger jag ställt mig frågan varför i h-vette jag tillåter mig ha den relation till Arsenal jag har. Varför jag låter laget vara så viktigt för mig, varför det får betyda så mycket och varför mitt humör och allmänna mående präglas av Arsenals resultat, så mycket det gör. Vissa lördagsförmiddagar talar jag och Fru D&M, till synes skämtsamt, om att ”vinner Arsenal i eftermiddag kan det nog bli lite vuxenkramande ikväll”. Som om det vore på skoj, som om det vore skämtsamt och som om det inte vore på riktigt, farligt nära sanningen och i högsta grad på allvar. Business or pleasure, jobbigt eller nöje…

I denna dimma skall vi landa på lördag. Bild från Flickr.com: ”slang96uk”

Nu skall Arsenal forma min lördagskväll genom att ta sig an Swansea City FC på The Liberty Stadium ett stenkast från Wales södra kustlinje. Walcott och Podolski är borta till och med landslagsuppehållet vilket också Cazorla först ryktades vara. Den sistnämnde sägs nu, tillsammans med Rosicky, eventuellt vara på väg tillbaka redan till matchen mot West Bromwich, medan Oxlade-Chamberlain troligtvis är frånvarande hela oktober ut. Detta innebär att samtliga möjliga ytteralternativ av senior art är oss berövade och att juniorspelaren Serge Gnabry blir ett av två valbara ytternamn.

Jag hade gärna vilat killar som Ramsey, Özil och Wilshere inför tisdagens match mot Napoli, men frågan är om truppens utformning tillsammans med motståndet och matchens art tillåter någon vidare rotation, eller vilande av spelare. Det blir nog mer till att låta de spelare vi har tillgängliga spela, hålla tummarna och hoppas på det bästa. På att landslagsspel och uppvärmningar inför matcher är farligare än själva matcherna för Arsenal och att vi därför har spelare som inte bara kan besegra Swansea utan även spelare nog att möta Napoli hemma på tisdag. Min uppställning är som följer:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Arteta – Özil
Wilshere – Giroud – Gnabry

De Fem i Försvaret: Trots Wengers i mina ögon huvudlösa uttagning av Mertesacker till ligakuppmatchen i onsdags och de 120 minuternas högst onödig speltid som han därmed tvingades dra på sig, är den store tysken självklar i startelvans bakre led. I min värld borde han till höger om sig ha truppens bäste högerback, nu kommer han istället ha truppens näst bäste mittback där, medan han till vänster bör ha Koscielny följd av Gibbs. Den sistnämnde skulle även kunna vilas till förmån för Monreal som, av onsdagens match att döma, är i behov av formskapande speltid.

Mittfältet: I min startelva har jag valt att vila Ramsey, men det troliga är att han kommer att spela istället för Arteta och göra det tillsammans med sommarens två stora och högst nödvändiga nyförvärv Özil och Flamini. Inga frågor där, va?

Anfallet: I brist på yttrar får Wilshere vikariera ännu en match på den platsen, men min åsikt är fortfarande att han, med tanke på sin fina vänsterfot och centrala sökande, i så fall skall ha högerkanten som utgångsposition. På den vänstra har jag trots hans inte allt för framträdande prestation i onsdags, satt in Gnabry men där skulle även någon av Gibbs eller Monreal skulle kunna spela. Mellan yttrarna finner vi inte helt ologiskt truppens ende skadefrie striker, Giroud.

Wow, den här snubben kommer vi verkligen att behöva se upp med. Bild från Flickr.com: ”XINK”

Egentligen är uppställningar som den jag gjort ovan, i nuläget tämligen onödiga. För utifrån rådande skadeläge finns snart inga som helst alternativ. Vi får vara glada om vi kan ställa elva seniorspelare på planen, sedan får vi bara hoppas att de lyckas utföra ett acceptabelt arbete och än hellre förbli skadefria för att vara tillgängliga för uttagning till ännu en därefter följande match.

Vi är inne i en oerhört hektisk period fram till landslagsuppehållet och vi har alla möjligheter att vara i ligaledning då detta uppehåll inträder. Till detta skall dock sägas att Michael Laudrup har värvat smart till en redan lovande trupp och hans Swansea har nu tagit sju poäng på de tre senaste matcherna. Vi kommer, främst, få försöka hålla koll på Miguel Perez Cuesta, mest känd under namnet Michu, som inte bara gjorde mål utan också låg bakom, i princip, allt i anfallsväg i deras senaste match, den mot Crystal Palace på Selhurst Park.

Swansea har förutom Michu även ett oerhört rörligt yttermittfält i form av Dyer och Routledge vilka lutar sig mot det centrala blocket bestående av Canas och foolsenrejectet Shelvey där den sistnämnde nu söker sig en ljusnande morgondag i Wales. Som ni vet så strävar Laudrups Swansea efter ett förande och possessionsinriktat spel vilket, eftersom Swansea är ett oerhört skickligt lag, å ena sidan kan vara svårt för oss men samtidigt, trots motståndets kompetens, också skulle kunna passa oss ganska bra.

I mina ögon är den här matchen säsongens hittills svåraste. Vi möter inte bara ett spelförande och oerhört passningsvant lag, vi möter också ett väldigt bra sådant. Trots sina två något stökiga inledningsomgångar är Swansea en av de svårare nötterna för oss att knäcka. Jag hoppas såklart på vinst och vi borde, utifrån startelvans spets, också vinna. Men lätt kommer det absolut inte att bli och jag hade om jag var tippare absolut slängt in ett tidigt X.

Men jag hoppas jag har fel. Jag hoppas att det blir allt annat än jobbigt och att denna tidiga lördagskväll blir både nöje och njutning hela matchen lång. Att vi slipper den gnagande oron i magen, slipper det smått repetitiva tvångsdrickandet och slipper vanka av och an framför TV:n, för oroliga för att sitta still. Att vi ges feelgood, flöde av positiva strömmar och ett spelmässigt skohorn rakt ned i det äktenskapliga samkvämet. Business eller pleasure, ja det återstår att se. 

COYG