Medlemmar: 8300 st.
Visa menyn

Happy Monday

Davidsson och Mannen
mån 17 mar 2014 kl 14:58

Jag ser mig själv som en ganska vanlig människa. Jag har mina styrkor, jag har mina svagheter och jag tror mig ha någotsånär bra koll på var de börjar och var de slutar. Jag tror mig inte vara exceptionell på något sätt och jag tror att jag är precis som så många andra när det gäller det mesta. Däribland måndagar. För trots att jag gillar mitt jobb, gillar det jag gör och trivs bra, så är måndagar inte veckornas absolut bästa dagar.

Men idag är det en synnerligen bra måndag. Och jag skulle önska att min goda känsla går att härleda till något privat, något jag oväntat presterat eller någon speciell glädje som går att härleda från något taget utvecklingssteg bland någon i familjen. Men så är det, om sanningen skall fram, inte. Jag är förvisso väldigt nöjd över hur jag och Fru D&M, under gårdagskvällen löste vår tweenie-lightdotters uppförande och känslostormar. Och jag är också väldigt nöjd över sonens båda mål och stenhårda box-to-box-spel under lördagens fotbollsturnering ute i Göteborgs norra skärgård. Men det är inte dessa, eller andra, privata piruetter som lyfter mig denna dag. Nej, det är någonting helt annat.

Mina lätta måndagssteg tar jag utifrån det sätt på vilket Premier Leagues 30:e spelomgång rundades av under gårdagskvällens inledning. När ett Arsenal utan form, utan komplett trupp och utan affischnamn, med en skadelista i paritet med en startelvas omfång och med svarta rubriker som främsta sällskap, åkte till White Heart Lane i Londons norra utkanter. Hur vi gjorde ett snabbt ledningsmål för att sedan mest ligga på rulle och vänta in motståndets krackelerande.

Ikväll får man fira med adekvat maträtt. Bild från Flickr.com: ”cotarr”

Jag är så oerhört nöjd, så tillfreds och så upprymd av det Arsenal presterade igår. Förvisso avskyr jag nu för tiden allt vad spänning heter och trivs som bäst när vi leder med ett par mål och rullar runt långt från eget mål. Och trots att gårdagsmatchen egentligen var en enda lång själslig misshandel, så är jag så här i efterhand så fantastiskt nöjd. Så glad, så stolt och så lättad. Vi vann fult, vi vann primitivt och vi vann, på det hela taget, tämligen orättvist. Vi hade inte bollövertaget, spelade inte alls på det sätt Svenne Banan anser vackert och var inte alls de dominerande. Vi gjorde vårt mål och var sedan i brygga i minst en timmes därefter följande speltid. Och vi klarade av att vara just detta. Vi klarade av att vinna på det där gamla sättet.

Med ett mittförsvar som var precis överallt i boxen, som nickade undan lyra efter lyra och som kastade sig fram för att täcka skott efter skott som sköts mot dem. Med ett centralt mittfält som kanske inte var det snabbaste, inte det mest ettriga och inte det mest löpvilliga vi någonsin sett. Men som var ett mittfält som höll sina positioner, tog de där extra löpmeterna som behövdes som mest när lusten för dem var som minst och skyddade backlinjen när backlinjen behövde skyddas. Med ett anfall där kanske en eller till och med en och en halv av de tre var på gränsen till underkända, men som ändå lyckades fördriva så mycket tid att just tiden rann ut för motståndarna.

Jag är så glad och så lättad. För trots att jag inser att min glädje borde komma från allt annat än ett lag från norra London, så gör den det denna måndag. Och det gör mig absolut ingenting. Och jag är inte alls så trött, så grinig eller så ovillig till överdådigt socialiserande som jag brukar vara under måndagarna. Jag är grabben hela dan, killen som ständigt har ett leende över till alla som behöver det och medarbetaren som lyfter fikarumsdiskussionerna till, för veckodagen, oanade höjder. Han är jag, idag. För idag är det en synnerligen glad måndag. Tack Arsenal för det.

Tack Tomas för ditt underbara mål, tack Per och tack Laurent. Tack Bacary, tack Kieran och tack min dansbandsviol Mikel. Tack Santi för ditt slit i det tysta, tack Lukas för löpningarna du ändock tog och tack Alex för att du slet revor i spurssjälen. Tack även till Olivier för att du på något sätt ändå försökte, tack Wojciech för att du till slut avstod från att försöka en gång till och tack Arsene för att du gjorde det möjligt. Tack alla inhopparna, Mathieu, Thomas och Nacho. Tack domarj-veln Dean för att gårdagen fick bli ett undantag som bekräftar regeln och tack spurs för att ni inte gjorde något undantag utan fortsatte att vara precis allt det ni brukar vara. Idag är det en synnerligen glad måndag. Tack för det.

Kommentarer

Bild för Micke

Oj vad sugen jag blev på lasagne! Längtar till den officiella St. Totteringham´s day :) Borde kunna bli i april i år va? 

 

Bild för Davidsson och Mannen

Micke// Ja sämre saker kan man stoppa i sig än St. Totteringha's Day. Nu måste vi bara ta oss förbi foolsen så att de kan åka ur i höstens CL-kval och tvingas spela Euro League. DET vore trevligt.

Bild för Micke

Ja det är ju den våta drömen man drömmer.. 

 

Bild för Dixon

Tack, min käre D&M!

En allergifylld, halvt medvetslös onsdagsöppning på jobbet blev plötsligt så oändligt mycket lättare att hantera...

Arsenal gjorde just som du beskriver grovjobbet, utan skönspel och bländande tekniska virtuosnummer (förutom då Rosickys underbara hälsning till White Shite Lane). Hade ungefär 3750 av de där berömda fjärilarna som då och då bosätter sig i magen innan match och hade just öppnat en immig Innis&Gunn när broder Rosicky dunkar upp den i bortre. Underbart!! Gomseglet måste ha stått som en trampolin och decibelmätaren förpassades till sin himmel.

Sådär ja...bara 88 minuter plus tillägg kvar... Liverpools våta strafforgie på Old Trafford satt som klistrad i huvudet och man bara väntade på den där tvivelaktigt dömda hemmastraffen...

Våra hjältar red dock ut stormen och Spurs visade än en gång sin oförmåga att producera mål.

Farbror Dixon avverkade matchen näst intill lika trött som de arsenalspelare som faktiskt deltog i densamma. Till skillnad från de rödvita njöt Uncle D av ytterligare malthaltiga drycker såsom väl kylda Mariestad Old Ox. Sammanfattnigsvis en underbar söndag med en frustrerad Moyes, en lamslagen Ferguson på läktaren, en vansinnig Sherwood vid sidlinjen och en boll bakom Lloris...

Bild för Davidsson och Mannen

Micke// Ja, DET vore nice.

Dixon// Tack själv, det är alltid underbart att läsa vad "farbror Dixon" (med indragen omgivning) haft för sig, både utvärtes och invärtes!