The Headmasters Ritual: Touched By the Hand of Koscielny

Igår, måndag, färdigspelades den engelska förstaligans 36:e spelomgång. Ett Arsenal som jagade ett fastare grepp om fjärdeplatsen mötte ett Newcastle United som, vad det verkade, jagade mest ingenting alls. Inför matchen stack jag, vilket är oerhört olikt mig, ut hakan och hävdade att Arsenal skulle vinna denna match åtta dagar i veckan och så blev, i varje fall igår, fallet.

För i vissa matcher uppstår de där smått magiska mötena. Mötena där tre vilt främmande tanketrådar flätas ihop till en så uppenbar självklarhet. Då en lekkamrat ena dagen pratar om viktiga fotbollslåtar av greboband, där PFA Team of the Year andra dagen förbiser en polskfransk mittback och där samme polskfranske mittback tredje dagen, med en magisk touch, smeker in ledningsmålet mot ett högst franskklingande Newcastle United FC. Koscielny välsignade oss med 100 % rätt slagna passningar, med ett förlösande ledningsmål och med ett tusental vältimade brytningar.

Men Koscielny var långt ifrån ensam. Ur dvalan hade Mesut Özil vaknat upp. Ur samma dvala verkade även fjolårssensationen Santi Cazorla vaknat och ur en högst sömning matchinledning, där Newcastle fortfarande inte ville någonting alls med matchen och där Arsenal mest passade i sidled, steg några graders fotbollsvår upp ur Islingtonkvällen. Vi brände som vanligt ett antal chanser, vi slog som vanligt några passningar för mycket och vi var som vanligt lite väl omständliga när vi borde ha varit direkta. Men vi gjorde också 2-0-målet genom nämnde Özil och vi gjorde, efter ett ljuvt inlägg från samme Özil, också 3-0 genom en distinkt skalle från Giroud och vi lät heller inte matchen glida oss ur händerna.

Vi behöll ett tämligen starkt grepp kring Pardews kulor (obs: metafor), vi spelade av tiden som tiden skulle spelas av och vi tog, i och med de tre poängen, ett allt mer fast grepp även om Wengers trofé, fjärdeplatsen. Inför de två sista omgångarna har vi nu fyra poäng till godo på jagande Everton och mina spelarbetyg är som följer:

Szczesny: 2,5/5. Lite smålöjligt fräckande, när han i 36:e minuten skulle spela Allan Ballan på en bakåtpassning, men annars stabil i den ringa mängd arbete som lades på hans axlar. Några nedplockningar, några utjoggningar och några räddningar på tämligen distanserade skott, ger honom betyget godkänt på gränsen till bra.

Sagna: 2/2. Några, om än något för få, riktigt bra inlägg, några bortnickar och ett par fina brytningar. En fin svepande passning till Giroud vilket slutade i toonskort, i 25:e, men annars inte mycket att skriva blogg om. Fick nästan inga defensiva utmaningar och när den väl kom tappade han helt bort Gouffran som felaktigt flaggades av för offside. En man med så mycket erfarenhet som Sagna borde ha bättre koll än att gå centralt och helt missa ytan mellan sig själv och sidlinjen.

Mertesacker: 2,5/5. Hade ganska mycket boll under den inledande och sömnigare delen av första halvlek och ställdes inte heller han på speciellt svåra defensiva utmaningar. Men de han fick löste han bra i form av gott positionsspel, bortnickar och brytningar.

Koscielny: 4/5. Japp, den skall han ha. Koscielny var igår den box-to-boxmittback som Vermaelen alltid drömt om att vara och tog lätt hand om toonsens taffliga anfallsförsök med brytning efter brytning och kryddade detta med ett livligt rörelsemönster och fina fötter. Och touchen. 1-0-målet som vi, nu för tiden, är så beroende av, målet som löste upp knutarna, som motade den då just annalkande krampen och målet som i varje fall jag unnar en kille som Koscielny. Lätt att tycka om. Lätt att beundra och lätt att se charmen i när han, som ett litet barn, drog på sig ett gult kort i samband med sitt dadaistiska målfirande.

Monreal: 2,5/5. Enligt statistiken var Monreal ende Arsenalspelare att ha satt in en regelrätt tackling under gårdagsmatchen. Och Monreal var, bortsett till viss klenhet i närkamp med Debuchy i 37:e, på gränsen till bra matchen igenom. Stabil defensiv, lite blek offensiv i första halvlek, men med en mer framträdande initiativförmåga i andra halvlek.

Arteta: 2,5/5. Började matchen med att tappa bollen två gånger inom en och en halv minut, men spelade sedan upp sig avsevärt. Slapp jobbig press och kunde därför leverera några riktigt fina lyror till centralt löpande medspelare. Något sämre utan boll, där han förvisso löpte/täckte bra, men också tappade anstormande Newcastlespelare när de slog om och ökade tempot.

Smaklig spis, ni debila kusiner från Middlesex. För 19:e gången i rad. Bild från Flickr.com: ”royalchilli”

Ramsey: 3/5. Efter en lite trög start växlade walesaren upp och höjde både tempo och kvalité i spelet med boll. Slog ett antal fina passningar som länk mellan de fem mer defensiva och de fyra mer offensiva spelarna. Mycket fin hockeyassist vid 3-0 och ett tämligen stort jobb i arbetet utan boll.

Özil: 4/5. Såg lite småloj ut när han spankulerade omkring, men så fick han bollen och skapade, gång efter annan, fotbollsmagi. Små nätta chippassningar, trixiga link-ups och öppnande passningar matchen igenom. Det självklara 2-0-målet och det klockrena inlägget till 3-0 var ytan på ett bolldjup vi, enligt poängskörd och formbarometrar, lidit ett enormt underskott på under Özils skadefrånvaro. MoTM enligt Ut.

Cazorla: 4/5. Även här hade vi en spelare som vaknat ur lång vinterdvala. Slog bort ett ganska oskönt antal passningar i matchens inledning men fortsatte ändå försöka och fann sedan adressat efter adressat. Assist till 1-0 genom en sådär retsamt droppande frispark, ett stort antal väggspelsfigurer och passningsgodis på högsta nivå. Rörde sig också oerhört bra matchen igenom, både i det offensiva spelet och i det defensiva. Till detta lade han också ett antal höga brytningar. Mycket bra match av den lille spanjoren och välkommen tillbaka The Real Cazorla.

Le Coq Sportif: 2,5/5. Denne snubbe blir jag inte riktigt klok på. För under de 66 minuter som föregick hans 3-0-mål så var han, i princip, helt usel. Med slaknande tuppkam struttade han runt, ramlade i precis varenda närkamp och missade nästan smärtsamt grovt vid de målchanser han fick. Symptomatiskt så blev dubbelmissarna, fri med Krul, till assisterande målpassning vid 2-0 och sedan satte han utan pardon 3-0 med skalle i fart. Och därefter styvnade kammen. Giroud började löpa, han började sätta press på toonsen och han började leverera bollarna, som tidigare spritts till svartvitt och till ingenmansland, till medspelare.

Podolski: 2/5. Ni vet ju hur det är med Podolski. Han kan vara helt bedrövlig i allt spel över planen men så ändå dunka in två mål bakom en skrämd målvakt. Igår blev det inte så. Han tog ett par fina löpningar, hade en nick rakt på Krul, vid hörna i 29:e minuten, och några stenhårda skott som gick just utanför. Några fina sammarbeten, främst med Cazorla och sedan Rosicky, men ändå ingen match som varken lyfte Podolski eller blev lyft av densamme. Däremot löpte han bra defensivt och stod oftast på rätt sida bollen.

Flamini och Rosicky kom in i 73:e minuten då Özil och Ramsey fick gå till vila och ingen av dem skrev om världshistorien även om Rosicky, som vanligt, bidrog med tempo, initiativ och löpningar. Sanogos inträde, mot Giroud i 84:e, vet jag inte riktigt vad jag kan säga om, ingenting tror jag.

D&M: 3/5. Efter en überhektisk dag på jobbet stressade jag hem för att bära hem en soffa till dotterns nyinredda flickrum. Därefter förhöll jag mig stoiskt lugn i relation till Fru D&M:s kvasijämställdhet och toppade anrättningen med ett smått bastubadsstinkande pass på det lokala gymmet, tillsammans med andra fettångestdrypande poolkampare. En stunds ”prat” (obs: citat) i soffan innan jag lyckades nästla mig ur samtalsgreppet med hänvisning till kvällsmacketillverkning i köket innan avspark lade sig som en balsamerande linda kring Casa de D&M.

Jag är glad över de tre poängen, jag är glad över att vi inte började darra utan fortsatte att ösa på framåt för att bända ned Newcastle och jag är även glad över att vi nu har fjärdeplatsen i våra egna händer och till och med kan få den oss tillskänkt av shitty, av alla dj-la lag, på lördag kväll. Säsongen kommer aldrig bli vad den hade kunnat bli, om Wenger hade gjort sitt transferjobb som han skulle ha gjort, fjärdeplatsen kan aldrig bli en trofé och en FA-cupvinst skulle, hur mycket jag än kommer att jubla om vi vinner finalen, aldrig ersätta den ligaseger vi hade i våra händer när säsongen vände i vintras. Men jag är ändå glad över gårdagen och resultatet vi fick med oss mot ett väldigt trötthågset Newcastle.