It must have been love, but it’s over now

När jag växte upp var jag kanske aldrig den lilla småstans allra tuffaste snubbe. Jag var förvisso metal, körde fräck Puch Dakota och hade en högst påtagligt ”farlig” outfit i form av höga sneakers, Levis 510:or och jeansjacka med läskiga tygmärken på. Jag hade långt hår, hänge i form av ett sågblad i ena örat och obskyra tischor med musikalisk läskighet som tema.

Men jag var aldrig elak, aldrig riktigt känslokall eller tuff mot andra människor, utan mer det som i TV-serien NileCity 105,6 kallades för mjuktuff. Så när en dåtida flickvän, någon gång i början av 90-talet, ville gå och se filmen Pretty Woman, så var ju självklart jag dennas sällskap. Jag följde med till biografen och fick då se en romantisk snyftare av proportioner som inte uppnåddes förrän båten Titanics öde filmatiserades. Filmens avslutande del innehåller en scen där Julia Roberts karaktär, den just utstämplade prostituerade Vivian Ward, lämnat Richard Geres figur, den framgångsrike finansmannen Edward Lewis, och spenderar tid i baksätet på en taxi för att dels förflytta sig men också tänka över sin livssituation i allmänhet och relationen till Lewis i synnerhet.

Denna scen skall, enligt filmvärldens alla ryktesspridare, blivit oerhört mycket längre än vad den först var planerad att vara och orsaken till förlängningen sägs vara att regissören Garry Marshall, när han fick höra scenens soundtrack blev så till sig, att han bara inte kunde låta den vara i sin ursprungliga, och tämligen kortvariga, form. Låten som formade om scenen var, som ni självklart alla redan vet, den svenska duon Roxettes ”It Must Have Been Love”. Smörigt som f-sen, men eftersom jag redan då var en målmedveten man, så satt jag där i salongen och lät mig föras vidare till tonerna av hjärta-smärta för att uppnå det mål jag förutsatt mig aktuell kväll.

Och precis som med denna låt, men också som med den filmscen som sången fick vara ljud till är det med min relation till Arsenals manager Arsène Wenger. Om vi bortser från det naturliga faktum att jag och Wenger aldrig rört vid varandras kroppar, så stämmer min relation till honom helt överens med nämnda popsångs refrängtext. För jag har verkligen älskat Wenger. Jag har försvarat honom, förklarat hans storhet och varit hans trogne lärjunge i så många år. Det har stundtals varit bra, i början var det fantastiskt bra och mot slutet var det uppblandat med en hel del dåligt, men jag har alltid älskat honom. Jag har alltid respekterat det enorma arbete han gjort för mitt lag, alltid trott på hans visdom och alltid sett hans bästa som klubbens bästa.

Jag har sett hans ständiga kamp mot såväl överhet som omvärld och alltid ställt mig bredvid honom i denna kamp. Allt från hans revolutionerande av den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenalspelarnas mående i synnerhet, till hans smått socialistiska lönestruktur vidare till hans uttalade motstånd gentemot den moderna fotbollens sjukliga monetarism. Hans vilja att arbeta med egenproducerat, att förädla i relation till andra klubbars fartblindhet. Jag har stått där, jag har försvarat honom och jag har fortsatt tro på att det han sade och gjorde var sant. Att det var rätt, att det var gott och att det var av godo för klubben.

Fara. Demolition In Progress. Bild från Flickr.com. ”Newcastle Libraries”

Men nu är det över. Inte för att jag, som sångtexten antyder, skulle ha förlorat någonting, utan för att Wenger har förlorat någonting. Jag vet ännu inte med säkerhet vad det är, men något har gått honom förlorat. Kanske är det den allmänna kollen, förmågan att byta perspektiv och se saker de stora dragen, helheten och saker och ting ovanifrån. Kanske är det fingertoppskänslan, uppfinnelserikedomen eller förmågan att se den avgörande detaljen som ingen annan såg. Jag vet inte riktigt, men jag vet att han har förlorat vad han en gång hade.

För i år var året då vi hade chansen att vinna ligan. chelsky saknade alltjämt en fungerande striker, shitty saknade manager med vinstkultur och manu saknade väl det mesta. Det här var året då dörren stod på vid gavel och chansen låg där att bli upplockad. Men Wenger valde att inte ta den chansen. Vi ledde ligan när december blev till januari, men Wenger valde att inte förstärka truppen trots att alla såg de enorma brister den hade. Han valde att endast ha Giroud som tänkbar striker, han valde att fortsätta låta säkerhetsrisken Vermaelen få komma in och kosta oss dyrbara poäng och han valde att sakta men säkert nöta sönder spelare som Özil, Wilshere och Ramsey till långa perioder av frånvaro.

Han valde att inte stärka truppen trots dess redan patetiskt långa skadelista och han valde att fortsätta med träningsformer som skapade just denna lista. Han valde att spela med hög backlinje mot vitt omtalade kontringslag som foolsen och chelsky, han fortsatte att helt nonchalera scouting av motståndarlagen och han valde att sätta laget i en situation där vi blev rakt igenom totalförnedrade mot samtliga tre lag vi, då, konkurerade om ligatiteln med.

Vi kan bara gissa oss fram, ingen vet egentligen vem eller vilka som bär ansvaret för klubbens chanseringar, nedgång och förfall. Kanske är det, som jag var inne på förra säsongen, en samling länkar som håller om varandra som tillsammans dragit ned oss i dyn. Men jag har allt mer kommit att tro, eller snarare tillåtit mig våga höra viskningarna jag så länge nonchalerat och som nu eskalerat till skrik rakt in i mina öron. Att Wenger är den som styr klubben och att han, uppenbarligen, har förlorat riktningen på vår färd. Hans ovilja och oförmåga att lita på någon annan än sig själv tillsammans med hans oförmåga att utvecklas efter rådande omständigheter.

Min kärlek till Arsenal är större än min kärlek till Wenger, hur stor den än må ha varit tidigare. Och nu är den över, nu är det slut. Jag hyser fortfarande stor respekt för allt Wenger gjort för Arsenal och vi kommer kanske, någon gång i framtiden, att kunna umgås som vänner. Men han har, trots alla vackra år och trots att det smärtar mig något enormt, inte längre vad som krävs för att hantera ett lag som Arsenal i en fotbollsvärld som dagens.

Jag vet att det snackas om två års förlängning men för mig finns ingen förlängning av den kärlek som har gått förlorad. Vi hade ligasegern i våra händer, Wenger slängde iväg den och vi hamnade ännu en gång i limbon om fjärdeplatsen. Vi var gång på gång som sämst när det gällde som mest, vår taktik var ett barns blåögdhet och Wengers fotbollsideologiska bluff blev synad gång på gång. För mig är inte det att gå framåt, för mig är det inte att utvecklas. Ge oss nu en FA-cuptrofé så kan vi kanske skiljas som vänner. Ge oss ett vackert avslut och ett minne som inte solkats ned av alla dina tillkortakommanden. 
 
Tack för allt, Wenger, men nu är det över.