God eftermiddag! Är nyss hemkommen efter en två dagar lång affärsresa i Lille, vilket även är anledningen varför det inte blev en blogg igår kväll. Imorgon kommer det dock heller inte bli ett inlägg då planet med destination Arlanda, Stockholm lyfter från London City Airport för en tre veckor lång semester. Jag skall försöka finna tid åt åtminstone ett par inlägg i veckan, men kan inte lova någonting då jag trots allt är på semester.

Vad ni däremot kommer att få under juli månad är hela sju inlägg av sju olika gästbloggare som kommer att bjuda er på allt från reportage till transferrykten. Jag vill inte att bloggen skall stå tom under hela månden, så lite aktivitet kommer det trots allt att finnas, men långt ifrån lika mycket som vanligt. Jag kan bara ursäkta, men ibland måste man ta ett break.

Dagens största nyhet är naturligtvis att Gaël Clichy blivit den första spelaren som officiellt lämnat Arsenal för den här sommaren. Åtta år av trogen tjänst är nu slut och med tanke på att bara Johan Djourou spelat i Arsenal längre (värvades ett par dagar innan fransmannen) är det som att se en gammal vän gå.

Idag gjordes affären officiell på Manchester Citys hemsida där Clichy sade följande:

I’m really happy to be joining such a great club. I hope I can add to the quality we already have here because we have a fantastic squad who I believe will continue to get better. I can’t wait to get started and I think anything is possible with this team.

When I first came to England, it was Kolo Toure and Patrick Vieira who took me under their wing and really looked after me. Kolo would pick me up and drop me at home and his wife used to cook meals for me. Patrick was always there to offer me advice so it’s wonderful to be back and at the same club they are at.

Det är sällan alla tre parter - klubb ett, klubb två och spelare - i en affär blir helt tillfredsställda, men så är faktiskt fallet i den här situationen. Arsenal gav aldrig fransmannen ett nytt kontraktserbjudande, medan Clichy själv ville söka efter nya utmaningar. Manchester City letade efter en PL-erfaren vänsterback med Champions League-erfarenhet och fick exakt vad de ville ha.

Clichy har även lärt många andra spelare en läxa genom att hela tiden respekterat sin klubb genom att bl.a. ha varit tyst i media. Det har ju blivit lite för svårt för spelare som t.ex. Nasri och Modric, trots att det borde vara världens enklaste sak att genomföra.

Vad tycker jag då om detta? Ja, det går inte annat tycka än att tiden var inne för fransosen. Om den inte hade varit det hade vi inte släppt honom så enkelt som vi gjorde nu, trots att han bara hade ett år kvar på kontraktet. Den sista dundersäsongen han hade var 07/08 och sedan dess har det gått ett antal år där han varit för ojämn, stått för flera fatala misstag och knappt bidragit ett uns i offensiven.

Hejdå! Foto: Bildbyrån.

Naturligtvis har han presterat väldigt bra över kortare perioder, och han har alltid gett 110 % på och utanför plan (vilket andra spelare bör ta lärdom av), men mot slutet var det tyvärr inte bra nog och den bästa lösningen för alla parter var att låta honom lämna klubben.

Det är åtta fantastiska år han tillbringat hos oss och jag kan ingenting annat göra än att tacka för alla fina minnen, för visst har det funnits en hel del. Han kommer alltid vara respekterad bland Arsenal-supportrar, men visst är det lite synd att han aldrig fick chansen att vinna fler titlar i norra London.

Den största frågan som dyker upp nu är naturligtvis vem som skall ersätta honom? Leighton Baines, José Enrique och Emilio Izaguirre har varit tre heta namn, men om jag känner Wenger rätt kommer det bli Kieran Gibbs som får förtroendet.

Missförstå mig inte, jag vill precis som många av er se att vi ersätter Clichy med ett bättre, starkare och mer erfaret namn, men det var precis samma tankegångar som gick hos fansen innan Ashley Cole tog över efter Nigel Winterburn och Gael Clichy tog över efter Ahsley Cole. Är det samma sak som kommer ske nu när/om Kieran Gibbs tar över efter Gael Clichy?

Jag vill verkligen inte att det ska ske, av många olika anledningar. Personligen tycker jag inte att Gibbs är redo ännu, samt att han varit alldeles för skadebenägen de senaste åren. För svag, för orutinerad och för rå. Och vem har vi som ersättare ifall Gibbs går sönder igen? Armand Traoré! Give me a break.

Det svåra är dock att Gibbs mycket väl kan göra om samma succé som Cole och Clichy gjorde på samma position. Vi alla har sett Gibbs potential när han väl blixtrat till, som trots allt är enorm, vare sig man gillar honom eller ej. Men den stora frågan Arsène Wenger bör ställa sig är: är det värt att börja gambla just nu? Jag säger nej. Vad säger ni?

Kieran Gibbs - redo eller ej? Foto: Bildbyrån.

Innan vi lämnar allt detta bakom oss tycker jag att vi avslutar med ett clichyskt citat från 2009 av Mr. Gaël Clichy himself:

I really believe if you are a player who thinks only about money then you could end up at Manchester City.

Stor humor, trots att han troligtvis inte gått till City för att tjäna pengar!

Idag publicerade M artin Samuel - vald till årets fotbollsjournalist här i Storbritannien - en krönika om Arsenals problem, bekymmer och hinder. Den här krönikan ansågs dock enligt många supportrar vara väldigt anti-Arsenal och fick många gooners runt om i världen att gå man ur huse.

Efter att ha läst igenom den imorse tyckte jag att många briserat helt utan anledning. Naturligtvis finns det en hel del idiotiska påståenden (att Gervinho inte var startman i Lille, att Wilshere kan lämna Arsenal m.m.), men bortsett från smådetaljer var den faktiskt väldigt sann, åtminstone i mina ögon.

Många av er kanske ställer sig frågan varför det är så att många supportrar evolverats till Godzilla och börjat slå ner höghus blivit rosenrasande, men anledningen är enkel: truth hurts. Många vägrar fortfarande att acceptera verkligheten vi lever i och att läsa sanningen gör ont, speciellt när vi stundtals faktiskt visat upp vår potential/arsenal genom att slå lag som Chelsea, Barcelona och Manchester United.

Tyvärr är mycket av det Samuel skriver sant, trots att han överreagerat i vissa fall. Vi må vara arga, men just nu har vi större bekymmer än en krönika från en simpel journalist.

För bara en vecka sedan talade Nasri mycket gott om Arsenal. Han menade att vi var det bästa laget förra säsongen, att vi hade otur och att han själv vill fortsätta utvecklas som spelare. Det fanns inga som helst tecken på en man som kan tänka sig att lämna klubben, men en vecka senare är tongången helt annorlunda:

Money has never been my motivation. I have always taken my decisions from a football point of view. I don’t want to sign for a club where I wouldn’t be playing the football that I like, where I wouldn’t feel happy, just for the sake of money. We already earn huge wages.

The priority is to make a big career and to win titles. This is more important than everything else. I know the value and the meaning of money. With no titles under your belt, you can’t be in the list for the Ballon D’Or. I came to England to get trophies because I haven’t won anything in my career, apart from an Under-17 European Championship in 2004. We all need to get out of our comfort zone to grow up and test ourselves.

En usel ursäkt, en usel anledning och ett uselt försök att bortförklara det faktum att han inte skrivit på en kontraktsförlängning. Att sätta individuell framgång före allt annat är bara dumristigt och egoistiskt, men det är så fallet verkar vara med fransmannen.

Dessutom ogillar jag spelare som vägrar att ta sig en titt i spegeln och fråga sig själv om man inte var en bidragande faktor till uteblivna titlar. Vad hade t.ex. hänt om Nasri behållt sin starka höstform ända in i våren? Visst, det hade inte garanterat en ligavinst, men nog hade vi legat mycket bättre till. Och vem vet, ett par extrapoäng hade kanske gett en boost som inbringat fler segrar under slutet av säsongen.

Många vill hellre behålla Nasri än Cesc, men i all ärlighet förstår jag inte vad de tänker med. Cesc Fabregas har presterat, levererat och stundtals burit Arsenal i sex år medan Nasri gjort succé en halv säsong. Att Nasri var katastrofal under våren känner vi alla till, men till och med om man tar en titt över hela säsongen hade han bara en enda(!) assist i ligaspelet, vilket är fasansfullt dåligt, trots att han öste in mål under hösten.

Kan Arsène Wenger övertala Nasri att stanna? Foto: Bildbyrån.

Nasri är ersättningsbar, Cesc är inte det. Så enkelt är det. Trots det vill man ju helst behålla Nasri, av den enkla anledningen att det skulle ta tid att ersätta honom (leta efter en ersättare, värva ersättaren, spela in ersättaren i laget, låta honom acklimatisera sig, hoppas på inga skador etc etc etc.) samt att fransosen trots allt gjorde en fantastisk höstsäsong.

Arsène Wenger vill naturligtvis behålla Nasri och sade detta för ett par dagar sedan:

We will do everything to keep Nasri at the club. My wish is that he stays here. If he looks back he can see that he's come quite a long way with us, and I think there is still a bit to do. It's the club that makes the player's career.

Helst av allt ser jag att vi behåller både Cesc och Nasri, vilket inte är så orealistiskt som så många tror. Om vi däremot är tvungna att göra oss av med en av dem lägger jag min Robinson-röst på Samir.

Cesc kom för övrigt hem till London redan i förra veckan och var till och med på plats på Colney dagen innan (igår - läs: söndag) försäsongssträningen skulle börja. Värdigt agerat av en kapten, eller hur?

Och medan journalister fortsätter att pumpa Cesc-till-Barca-stories räcker det med att ta en titt på förra sommaren. Alla - exakt alla - journalister skrev att "Cesc var på väg bort", till och med den respekterade John Cross. Vad hände? Han stannade. Varför skulle inte det kunna hända igen?

Innan vi går vidare till sektionen med transferrykten vill jag bara understryka att jag inte är 100 % säker på någonting. Både Fabregas och Nasri kan komma att lämna klubben, men om vi tänker efter rationellt ser Fabregas ut att stanna medan det i Nasri-gate fortfarande är oklart vad som kommer att ske.

Hur kunde jag glömma bort att idiotförklara Barcelona i dagens blogg? Enligt rapporter skall de ju ha lagt ett bud värt €35 miljoner för Cesc Fabregas, men bara €29 miljoner av dessa €35 miljoner skulle ha varit pengar. Detta eftersom man anser att Hector Bellerin (tar fem minuter att ladda videon) och Jon Toral Harper tillsammans borde ha kostat €6 miljoner, inte den lilla kompensation vi gav för dem.

Naturligtvis är det bara ett av många rykten, och ingenting behöver tyda på att det är sant, men med tanke på hur Barcelona agerat de senaste åren skulle det inte ens vara det föga överraskande om de faktiskt resonerade på det viset.

Barcelona - Mes Que Un Club(!) Foto: Bildbyrån.

Boltons Gary Cahill har varit på tapeten en längre tid, men Owen Coyle förnekar nu att någon klubb skall ha lagt ett konkret bud. Om Wenger verkligen är ute efter en mittback bör han se till att få honom värvad snarare än senare, men vi har ju inte den blekaste aning ifall det är Cahill eller någon helt annan mittback han är ute efter.

Ifall Samir Nasri bestämmer sig för att lämna Arsenal kan M a r s e i l l e s Mathieu Valbuena bli den som får äran att ersätta honom. Det enda problemet är att han gjort så stor succé att man nyligen satt en prislapp på hisnande £25 miljoner för den franske landslagsmannen.

Under dagen har vi även kopplats samman med Wolverhamptons Kevin Doyle, men det är svårt att vilja ha honom när till och med Nicklas Bendtner är bättre. Vidare har uzbeken Odil Alimzhanovich erkänt att scouter från Arsenal håller ögonen på honom medan Watford ser ut att knipa Bernard Mensah som bl.a. dragit till sig intresse från både oss och Tottenham.

Gervinho kommer definitivt att presenteras officiellt under den här veckan medan Ricky Alvarez kommande destination mer och mer ser ut att bli Inter, inte Arsenal. Den italienska toppklubben skall ha ryckt in med ett sista bud på lite över £13 miljoner, som Velez tacksamt accepterade.

Gervinho blir klar i veckan! Foto: Bildbyrån.

Under de senaste dagarna har även spelare som Jack Rodwell, Adel Taarabt, John O'Shea(!), Craig Gordon, Lucio, Pedro och Samed Yesil kopplats samman med vårt kära Arsenal. De flesta namnen har vi hört ett par gånger innan, men det är alltid kul att kunna få sig ett par extraskratt (O'Shea!) innan sömndags.

Hur i allsina da'r kunde jag glömma att Theo Walcott är på väg till Chelsea! Om man är en person som tror på allting som man läser (vilket många tyvärr verkar vara) skulle Cesc Fabregas, Samir Nasri, Theo Walcott, Robin van Persie, Denilson, Nicklas Bendtner, Manuel Almunia, Laurent Koscielny, M arouane Chamakh, Andrey Arshavin och Abou Diaby alla säljas under den här sommaren.

Såvida vi inte planerar att göra oss av med hela j-vla laget borde det vara en läxa (många läxor idag!) att inte tro på allt man läser.

Sist men inte minst kan ni ta en titt på den officiella Premier Leauge-bollen samt ett reportage när Johan Djourou besöker Senegal!

När säsongen 2010/2011 långsamt gick mot sitt slut var det svårt att finna optimister bland oss. Arsenal hade än en gång stått för ett historiskt misslyckande. Besvikelsen var enorm och missnöjdheten spred sig snabbare än pesten.

Undertecknad hade inför den gångna säsongen varit väldigt positiv och befunnit sig bland molnen i mitten av februari (precis som många andra), då vi fortfarande var kvar i alla fyra tävlingar. Men efter Carling Cup-finalen mot Birmingham började allt gå åt skogen och jag blev med veckorna en fullblodad pessimist.

Frustrationen är än idag fortsatt stor i Arsenal-lägret och det vore en stor lögn om jag sa att allt var guld och gröna skogar, vilket det absolut inte är. Däremot lever hoppet kvar, det som annars sägs vara det sista som överger människan. Igår kväll skrev jag om tröttheten som uppstår vid varenda sommaruppehåll, men jag betonade även att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Arsenal har fortfarande inte tappat en enda klasspelare, vad än ryktena säger. Alla är kvar i skrivande stund. Dessutom har vi mer eller mindre gjort klart med Gervinho samt att vi har spelare som Gary Cahill och Ricky Alvarez på radarn. Ivan Gazidis har inte tagit ut någon semester alls(!), enbart för att kunna lägga all kraft han har på att hålla alla trådarna i styr.

Frustrationen har varit stor många gånger tidigare också. Det är inte första gången vi varit uträknade. Inför varenda säsong de senaste fem åren har vi av många journalister, fotbollskännare och "experter" tippats att hamna utanför de fyra bästa. Samtidigt har vår trupp aldrig satt skräck i motståndarna.

Inför säsongen 07/08 befann vi oss i en liknande situation. Säsongen tidigare hade vi slutat fyra. Under sommaren hade vi tappat klubbens talisman och kapten Thierry Henry. Vi hade en trupp full av ungtuppar. Ingen trodde på oss. Ändå blev det vår bästa säsong sedan 03/04 och vem vet vad som hade hänt om inte Eduardo brutit benet på St Andrews eller om Liverpool inte fått straff (enligt många en felaktig straff) med sex minuter kvar av ordinarie matchtid.

Vi förlorade bara tre matcher den säsongen. Gjorde näst flest mål i ligan. Var fyra poäng från en ligatitel. Blev det första engelska laget att slå Milan på San Siro. Visserligen blev det ingen titel, men inför säsongen fanns det inte en enda själ som hade trott på en sådan utveckling.

Inför nästan varenda säsong tippas vi att hamna utanför en Champions League-plats, men ändå har vi sett till att klara av en tredje- eller fjärdeplats. Det är ingen förtjusande statistik, heller ingenting att vara stolt över, men det bevisar att vi fortfarande har en ryggrad. Problemet är bara att den ryggraden saknar några kotor som skall få den att bli hel, om ni förstår vad jag menar med det.

Människan älskar att titta bakåt i tiden. Historia. Statistik. Gamla tider. Men när det kommer till fotboll har man varken tid eller rum att titta i backspegeln. Det gäller att alltid blicka framåt. Ligga ett steg före. Tänka, tro och planera inför framtiden. Det är även därför mottot inför 125-årsjubileumet så vackert stavas till "Forward".

Sommaren är ung, försäsongen har inte börjat och det är fortfarande mer än en och en halv månad kvar till Premier League-premiären. Det är oerhört mycket jobb som måste utföras tills dess. Värvningar, planeringar, träningsmatcher, träningsläger, förhandlingar och möten är bara några av de saker som kommer fylla tiden under de kommande veckorna.

Supportrarna har dock ingenting annat på agendan än en olidlig väntan. Vissa skriker efter stjärnvärvningar. Andra vill få de interna problemen överstökade. Några vill skaka om hela truppen. Man vill, vill och vill, men tyvärr kan man inte få allt. Det fungerar inte så. Vad som däremot är en gemensam faktor för oss alla är att vi längtar efter säsongsstarten.

Vad som än händer fram tills den trettonde augusti har varken vi, tränaren eller styrelsen den minsta lilla aning om hur Arsenal kommer att prestera under början av nästa säsong. Vilka trodde att vi skulle rivstarta 07/08? Vilka trodde att vi skulle slå Everton på bortaplan med 6-1(!) i premiärmatchen 2009? Vilka trodde att Hull skulle skrällvinna på Emirates i början av 08/09?

Det är alldeles för tidigt att döma ut laget, Arsène Wenger eller Ivan Gazidis för någonting som ännu inte hunnit hända (exempelvis en dålig säsongsstart, ett farväl av Cesc eller ett misslyckande att behålla Nasri). De skall ha all möjlig kritik för mycket av det som hänt de senaste åren, men eftersom det aldrig varit aktuellt att avskeda någon (ej en personlig åsikt) kan vi ingenting annat göra än att blicka framåt.

Förstärka, förbättra och leverera är tre nyckelord att gå efter i sommar. Att supportrarna är extremt missnöjda har inte undgått någon och klubbens innersta krets borde förstå allvaret i situationen efter sex år utan titlar. Vi är inte ensamma om att vara besvikna.

Snart är det dags att börja tro igen, att ställa sig bakom de elva män som skickas ut på plan och heja fram sin älskade klubb till nya segrar. Frustrationen kommer att finnas kvar, likaså besvikelsen och missnöjet från tidigare säsonger. Men när man strävar efter ett mål ger man aldrig upp.

När man ligger på alla fyra kravlar man sig upp igen och slåss tills man faller. När man av alla andra är uträknad ger man allt och bevisar motsatsen. När man en gång känt lukten av framgång ser man sig inte om i backspegeln, utan fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, bara för att en gång kunna känna den lukten igen.

Ibland krävs mirakel. Ibland hårt arbete. Ibland lite tur. Men så länge man fortsätter att kämpa lever drömmarna kvar.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=iOwybu4IhR0]

Välkommen juli! Månaden där solen glänser, himlen är blå och livet leker. Barn leker ute i värmen, tonåringar spelar fotboll vid stranden, föräldrar anordnar semesterresor och alla njuter helt enkelt av livet. Om det ändå vore så enkelt som Arsenal-supporter.

Jag har skrivit tusentals och åter tusentals kärleksförklaringar (b.a. Arsenal, Väntan..., Kärlek) där jag betonat hur man offrar en stor del av sig själv när man väljer att dedikera en större del av sitt liv åt ett fotbollslag. Kärleken för Arsenal kommer aldrig att dö ut, men det finns tider som är mer smärtsamma än andra.

Vanligtvis är tunga förluster hårda att smälta, uteblivna framgångar enkla att få en att tappa tålamodet och ständiga misslyckanden får en ständigt att bli förbannad. Vi alla har gått igenom dessa faser, men frågan är om vi inte bör lägga till sommaruppehåll i kategorin "smärtsamma resor".

Det är en nästan tre månader lång väntan, full av transferrykten, lögner, girighet, pengar, media, värvningar, hat, kärlek, avundsjuka, falskhet och kaos. Det har gått en och en halv månad sedan Arsenal avslutade säsongen borta mot Fulham. Sedan dess har vi levt i en värld som många av oss avskyr in i det sista.

Sommaruppehållet sätter nerverna i spel, på allvar. Jag har aldrig varit killen som haft tålamod, utan snarare killen som alltid haft kort stubin. Jag är en av de som får kortslutning så fort folk berättar för mig att "Cesc är klar för Barcelona" eller frågar mig om "Nasri är på väg till Manchester United". Jag borde kunna hålla mig i styr, men jag har blivit tvungen att vänja mig vid att en majoritet av supportrarna tror allt de läser.

Samtidigt gör spelarna ingen nytta alls. Naturligtvis skall de få ligga vid en playa i Gran Canaria och utnyttja sin semester, men medan supportrarna rycks med i paniken försöker inte ens spelare, tränare eller agenter lugna ner oss genom att ge tydliga besked kring deras framtid. Vi är allt för dem under säsongen, men så fort det vankas sommar är vi ingenting. Nothing. Zero.

Medan man inte skall tro allt man läser finns det ändå tydliga signaler att gå efter som supporter. Som att Nasri fortfarande inte skrivit på ett kontrakt. Eller att Clichy inte blivit erbjuden ett nytt kontrakt. Eller att Cesc Fabregas har kontrakt fram till 2015 och kostar minst £35-40 miljoner.

Alla - exakt alla - har gått bananas i sommar över det minsta lilla rykte, det minsta lilla citat eller den minsta lilla löpsedel.

"CESC KOMMER SÄLJAS - ACCEPTERA FAKTUM!"

"NASRI ÄR KLAR FÖR MANCHESTER CITY!!!!!!"

"VAD GÖR WENGER????!?!"

"NASRI OCH CESC ÄR GONE - WOW"

"THOMAS VERMAELEN VILL SPELA I FC GABALA!!!!"

Det är en frustrerande period att leva i som Arsenal-supporter. Men samtidigt har jag all förståelse för de som river sönder verkligheten. Tålamodet efter sex år utav titlar har satt rejäla spår. De årliga misslyckandena fram mot våren har fått oss att drabbas av panik. Och Wengers ovilja att köpa de namn vi allra helst vill se i laget får oss att bli nervösa, avundsjuka och rädda.

Medan merparten av alla andra lag redan börjat shoppa loss står vi fortfarande här med Carl Jenkinson, trots att Gervinho erkänt att han är på väg till klubben. Som jag betonat många gånger förr bör man inte stirra sig blind på motståndarlagen, men det hjälper inte att se några av våra värsta rivaler redan göra klart med klasspelare medan vi själva kan präkta med en finsk landslagsman som inte ens fick plats i den finska startelva som krossades av Sverige med 5-0.

Alla har drabbats av panik, dragit med sina vänner (läs: andra Arsenal-supportrar) och gått bananas tillsammans. Varenda lilla notis, artikel eller löpsedel får oss att befara det värsta, trots att mestadelen av allt som skrivs i media är rena lögner, oftast ingenting annat än löjligt påhitteri.

Oavsett om man är den som står utanför och tittar på eller den som aktivt deltar i stormen av kaos dras man med, frivilligt eller ofrivilligt. Om man således läser allt vad som sker eller sägs ske  i Arsenal-land från morgon till kväll (vilket jag alltid gör av ren besatthet) slutar det med att man själv kollapsar. Av idioti. Av kaos. Av trötthet.

Det är en vedervärdig värld. Men vad kan man göra åt saken? Man kan intala sig själv alla möjliga saker, men i slutändan går man ändå in i väggen. Man orkar inte med. Men man tvingar sig att orka med, för i slutet av tunneln finns ljuset. Den 13 augusti.

När den nya säsongen drar igång kvittar det oftast vilka vi värvat, vilka vi sålt eller vad för startelva vi ställer upp med. Vi alla kommer ändå känna oss som småbarn på julafton när Arsenal stegar ut på St James Park för att möta Newcastle. Det är ny säsong fylld av nya utmaningar, nya chanser och nya drömmar.

Fram tills dess är vi dock tvingade att stå ut med bråk, idioti, lögner, girighet och avundsjuka. Det är ingenting vi någonsin kommer kunna att ändra på. Det är så den moderna fotbollen och det moderna supporterskapet fungerar. Det är hat eller kärlek, svart eller vitt, inget mitt emellan.

Det är en sinnessjukdom vi lever med, supporterskapet det vill säga. Ibland kan den få oss att må bra. Ibland kan den få oss att må dåligt. Ibland kan den rädda oss. Ibland kan den dra ner oss i skiten. Det är inte vi som bestämmer förutsättningarna, men vad man alltid måste komma ihåg är att det finns två sidor av ett och samma mynt. Om man glömmer det, glömmer man verkligheten.