Davidsson & Mannen

Livet i Woolwich och Plumstead
Som ni vet så bildades Arsenal som förening 1886 och levde sina första år nere i Woolwich i sydöstra London. Initialt hette laget Dial Square men döpte kort efter bildandet om sig till The Royal Arsenal, efter fabriken spelarna arbetade på. I december 1886 spelade klubben sin första match och skådeplatsen var ett fält på The Isle of Dogs, vid Themsens norra sida.  Efter några års kringkuskande på åkrar och öppna gräsytor i Plumstead, ett område något öster om Woolwich, flyttade klubben till Manor Ground i Plumstead, där de i mars 1888 debuterade genom att besegra Millwall Rovers med 3-0. Manor Ground var på den tiden av synnerligen enkelt slag och läktaren bestod av ett par kärror som klubben, vid matcherna, lånade in från fabriken.

1890 lockades de över till Invicta Ground, fortfarande i Plumstead, som hade både sitt-, ståplatsläktare och omklädningsrum, vilket inte var något Arsenalspelarna var bortskämda med. Under sina tre på Invicta bytte de namn till Woolwich Arsenal och blev professionella men betalade också hutlöst med hyra till girigbuken till ägare. Den hutlösa hyran på Invecta Ground gjorde att klubben sedan köpte loss gamla Manor Ground, byggde en läktare och ett hus för klädombyte och flyttade tillbaka lagom till säsongsstarten 1893-94.

På Manor Ground stannade klubben ända fram till 26 april, 1913, då de avslutade sin tid där genom att spela 1-1 mot Middlesbrough. Under sina tjugo år på Manor Ground hann klubben inte bara lämna den lokala ligan och kravla sig upp i den nationella förstaligan, gå smått bankrutt för att i sista stund räddas av kommunalpolitikern och tillika businessmannen Henry Norris. Manor Ground hann också bevittna ett stort antal bråk- och publikincidenter och klubben fick ett allt mer skamfilat rykte, mycket beroende på fansskarans aggressiva agerande i förhållande till både motståndarfans, domare och det polisiära inslaget i ett relativt nedgånget område.

Klubbens skamfilade rykte adderat med dess geografiska avlägsenhet, från allt vad redligt storstadsliv hette, ledde till allt mer svikande publikintresse varefter den lätt intrikate Henry Norris började snegla på sina kollegors stora åskådarantal. Efter att klubben återigen åkt ned till division två, våren 1913 började Norris så smått söka andra marker att omlokalisera klubben till.

The Home of Football
Norris sökte med ljus och lykta och fann i norra London en liten gräsplätt tillhörande St John’s College of Divinity, vilken Norris, mot löfte om att inga matcher skulle spelas på vilodagen och inga alkoholhatiga drycker skulle saluföras, lyckades få hyra. Snabbt som tusan hystade, klubben sommaren 1913, ihop en arena med täckt sittplatsläktare på östra sidan och ståplatsterrasser på de tre övriga. För designen stod den på den tiden store arenabyggaren, skotten Archibald Leitch och arbetarna hann på bara några månader med nöd och näppe bli färdiga till invigningsmatchen som spelades mot Leicester 6:e september.

Arsenal Stadiums East Stand en tidig söndagsmorgon i oktober. Bild: Manu-Mats

Arsenal Stadium, i folkmun ofta benämnd som Highbury efter dess geografiska belägenhet men också det självklart evidensbaserade The Home of Football, blev snabbt den inbjudande och välmotagande hem Norris sett den sakna nere i Woolwich/Plumstead. Arenan renoverades och upphottades också kontinuerligt vid ett flertal tillfällen. Den mest kända är när långsidesläktarna, West Stand 1932 och East Stand 1936, fick sina Art Deco-inspirerade utseenden, av designers Claude Waterlow Ferrier och William Binnie, men THoF var även första arenan i England att ha en klocka, vilken 1936 sattes upp på den södra kortsidan som därefter gavs namnet The Clock End.

Under efterkrigstiden fräschades arenan ånyo upp men den, efter Taylorrapportens förbjudande av ståplats, följande renoveringen gick det möjliga åskådarantalet ned till 38 419, att jämföra med de ungefärligen 73 000 som arenan som mest kunde inrymma när ståplatserna var i majoritet.

Under sin tid på Arsenal Stadium/Highbury/THoF hann klubben uppleva ett antal storhetsperioder. Den initiala etableringstiden där grannarna uppe i N17 gjorde vad de kunde för att misslyckas med att förskjuta AFC, följdes av klubbens fantastiska 30-talslag, till vilken klubben några år tidigare hade tagit Herbert Chapman för att helt revolutionera dåtidens fotboll och vars dynasti krävdes ett världskrig för att avsluta.

Highbury fick därefter bevittna de tunga åren, endast avbrutna av ligavinsterna –48 och –53 samt dubbeln –71 men fick se ett avrundande i och med Up For Grabs-segern –89 i Liverpool, uppföljd av ligavinsten –91. En ytterligare om än kortare downperiod följdas upp med att klubben i oktober 1996 förde den, för det stora flertalet, då okände fransmannen Arsène Wenger till klubben. Wenger inledande tid som manager präglades av enorm innovation, både på och utanför planen. Han fick landet att ändra synen på ickebrittiska spelare, revolutionerade spelarnas kosthållning men lade också det offensiva spelet med boll som grundval för all träning.

Wenger ärvde ett av George Graham väldrillat försvar och av Bruce Rioch och David Dein en genialisk kreatör i Dennis Bergkamp, kryddade anrättningen med ovan nämnda ingredienser och skapade sedan stordåd efter stordåd. Plötsligt var Arsenal med och slogs i ligatoppen år efter år. Vi vann tre ligatitlar, fyra FA-kupper, inklusive dubbeln –02, och Wenger gjorde sig känd för att föra spelare till klubben, som antingen ansågs ha stannat i sin utveckling eller som ingen annan såg storheten i, och göra dem till stjärnor i den absoluta världstoppen. Wengers tid kan nog anses peaka i och med säsongen 03-04 då klubben, som första lag sedan Preston North End 1888-89, gick obesegrad genom ligaspelet. Sviten skrevs totalt till fantastiska 49 matcher utan förlust.

I takt med klubbens framgångar adderat med den moderna fotbollens inmarsch, höjdes också kraven på modernitet och större publikintäkter under slutet av 90-talet. Det talades om ännu en renovering och om tillbyggnad av West Stand och Clock End, om att flytta klubben till nya Wembley uppe i Brent, men klubben föll i stället för soptippen och industriområdet i Ashburton Grove, bara ett stenkast från Fotbollens Hem.

The New Home of Football
Efter 93 år på Highbury spelade Arsenal, den sjunde maj 2006, sin sista match på Highbury. De besegrade Wigan med 5-2, efter att legat under med 2-1 och därmed riskerat att tappa Champions Leagueplatsen till rivalerna spurs, men där en av Highburys allra största, Thierry Henry, säkrat balansen i norra London genom ett avslutande hattrick. Arsenal lämnade Highbury med flaggan i topp och med höga förväntningar på vad Ashburton Grove skulle bli när Emirates Stadium skulle följa klubben in i framtiden.

Efter Arsenaliseringen ser Emirates Stadiums nordöstra hörn ut så här. Bild: D&M

Emirates Stadium tar vid fotbollsmatcher 60 361 åskådare, är designad av firman HOK Sports (numera Populous) och tog inklusive röjningsarbetet av Ashburton Grove två år och fyra månader att bygga. Emirates är, efter Wembley, Old Trafford och Millennium Stadium i Cardiff, den fjärde största fotbollsstadium på de brittiska öarna och gav klubben möjlighet att öka matchdagsinkomsterna från £37.4miljoner/säsong på Highbury till över £90 m/säsong.

Premiärmatch Dennis Bergkamps testimonial mot Ajax, 22 juli –06, medan första ligamatchen spelades mot Aston Villa den 19 augusti samma år. Svenske Olof Mellberg blev förste ligamålskytt när han på hörna nickade in ledningsmålet för gästerna i en match som slutade 1-1. Det i början något östblocksgråa Emirates har sedan kryddats inte bara av röda skyltar med vita bilder på pokaler klubben vunnit, inne på arenan, utan även genom den arsenalisation som bland annat satt kända spelarryggar på de tidigare grå betongfundamenten och Highburys klocka åter på arenans insida.

Klubben har nu spelat på Emirates Stadium i snart sex och ett halvt år. Arenan är välkänd för sin komfort, sin modernitet och sin estetik, men även för att vara ganska tystlåten av sig, ha ett lite väl plant förstadäck men även för att den ännu inte bevittnat någon som helst trofé tas hem till dess prisskåp. Den kassako som arenan var ämnad att vara har den ännu inte riktigt blivit. Dels för att lägenheterna på gamla Highbury började säljas mitt under en tid av fastighetskris, dels för att klubben, för att över huvud taget möjliggöra bygget av Emirates, ansåg sig vara tvungna att teckna ett antal mindre förmånliga sponsorkontrakt. Men framför allt för att fotbollskartan, sedan arenan planerades och byggdes, helt har skrivits om i och med alla oligarker och shejkers inträde på scenen.

Vi kan bara hoppas att även Emirates får inhysa så mycket segrar och vinnarkultur som Highbyry fick göra mot slutet. Vi kan bara hoppas att klubbledningen inte sitter och väntar in UEFA’s Financial Fair Play, utan även ser över en möjlig morgondag utan den. För oavsett om FFP kickar in som vi hoppas på, eller om de bruna kuverten till Nyon stryper dess livnäring, så är arenan på Ashburton Grove byggt för att inhysa ett storlag. Och ett storlag är vad Arsenal åter måste bli. Varför inte börja klättringen tillbaka till toppen på lördag, i the North London Derby.

COYG. In The New Home of Football.

Källor: Arsenal.com, Wikipedia.com, populous.com

samt  boken ”Highbury: The Story of Arsenal in N5” av Jon Spurling.

Trots att vi i tisdags lyckades rädda en poäng borta i Gelsenkirchen, så sitter jag fortfarande och guppar omkring i den högst osköna känslan som lördagens förlust i Manchester gav mig. Eller egentligen är det kanske inte förlusten i sig som bryr mig, utan mer på sättet vi förlorade. Hur vi lade oss på rygg och lät dem, som ungdomarna av idag säger; ”äga” oss. Detta uppgivande tillsammans med förlusterna mot Schalke och Norwich har på något sätt återfört mig till de något dystopiska bilder jag hade av klubben, för lite drygt ett år sedan. Läs gärna de båda texterna, fundera på var vi står i dag, om vi verkligen gått framåt och kommentera gärna nedan.

För ett år sedan hade Arsenal fyllts med nykomlingar vilka, allt för sent, tillsammans med befintliga spelare, skulle fylla luckorna efter Fabregas, Nasri och Clichy. I år hette spelarförlusterna Robin van Persie och Alexander Song och eftersom ersättarna var fler än de förlorade, och framför allt eftersom Fabregas denna sommar fått sin ersättare i Cazorla, så kände jag ett visst hopp. Att vi faktiskt är bättre i år än förra året. Jag känner fortfarande hoppet, men de senaste veckorna har, med enormt tydlighet, visat hur ofärdigt laget är och hur långt kvar det har tills det matchar klubbens självbild.

Det hela får mig att uppleva att klubben är i ständig omstart och aldrig får bli komplett. Så fort ett hål i försvaret är lagat börjar det läcka i anfallet och så fort den verkar vara under kontroll, så shanghaias mittfältet. Vi blir aldrig färdiga och laget hinner aldrig bli helt förrän näste spelare skall få bättre kontrakt och ”vinna titlar” på annat ställer i världen. Är det inte blåröttrandigt så är det bäbisblått eller köksduksrödrutigt. Projektet Emirates signalerade höjda förväntningar, klubbens agerande på transfermarknaden och vid kontraktsförhandlingar talar idag om dess direkta motsats. Vår självbild säger ”Storklubb”, men vårt agerande hävdar ”Feeder Club”.

Arsenalvärlden är, som så många andra nu förtiden, smått bipolär. Wenger Out-anhängare sluggar mot AKB-folket och behovet av syndabockar är så smärtsamt påtagligt. Själv vet jag inte riktigt. Kanske har tiden gått förbi Wenger, kanske tillhör han en annan era och kanske skulle vi må bättre av att han ersattes. Eller så är det tack vare han som vi har hållit oss kvar i den relativa toppen, som klubben ändå anser att spel i Champions League innebär.

Andra hävdar att Wenger inte bär skuld till vår sänkta standard utan att det är ägaren Stan Kroenke som är roten till det onda. Kroenke äger, direkt genom sitt Kroenke Sports Enterprise eller indirekt genom sonen Josh, en antal lag i de nordamerikanska proffsligorna. Den amerikanska proffsidrotten är enormt reglerad och Kroenkes klubbar är, bortsett från Rams, i finansiellt välmående. Men ingen av dem vinner.

Hur länge vill konsumenten betala överpris för produkten Arsenal? Bild: Flickr.com: ”Crystian Cruz”

Trots att proffsligorna har lönetak och strikta repressalier för de som inte följer reglerna har endast St. Louis Rams (en Super Bowl för 13 år sedan) och Denver Nuggets (NBA: -06, -09 och –10) vunnit titlar sedan Kroenke direkt eller indirekt tog över ägandet. Hockeylaget Avalanche sitter på fina Pepsi Center och drar in gott med cash, men har sedan Kroenkes inträde på scenen gått från Stanley Cuputmanare till ett ungdomligt lågbudgetlag. Fotbollslaget Rapids slutade på en fjortondeplats i MLS medan lacrosselaget Mammoth snart är sju år sedan senaste mästerskapsvinsten. Känns det igen?

Vissa hävdar att Arsenals styrelse, med smått stofile Phil Hill-Wood i spetsen, bär skulden. Eller den bonusbelönade Ivan Gazidis som inte kan förhandla fram bra dealar och inte alls har David Deins streatsmartness som motvikt till Wengers kanske lite blåögda naivitet. Eller klubbens marknadsavdelning som trots sin närmast bulimiska expansion ännu inte har lyckats knyta varken bra huvudsponsorer eller ökat antalet småsponsorer till klubben.

Jag tror syndabocken varken heter Wenger, Kroenke eller PHW. Jag tror att synden är en symbiotiskt sammansatt följd, en kedja där varje länk är en lojalistisk beroendesituation. Jag tror att klubben hålls fången av en Lojalitetskedja där var länk har ett syfte, inte för klubben utan för länken själv, det vill säga för personerna själva.

För klubbens styrelse, med den snart rejält avskydde PHW vid klubban, vill sitta kvar i sin tämligen softa tillvaro och gör därför vad ägare Kroenke vill. Styrelsen valde sida när de sponsrade banderoll mot Usmanov och Red and White Holdings och får nu dansa efter klubbägarens pipa. Och det som ägare Kroenke vill är inte att det spelas vacker fotboll eller vinns titlar, han är endast inne i denna bransch för att tjäna pengar. På sina amerikanska lag såväl som på Arsenal.

Ivan Gazidis skulle säkert få bra betalt i andra företag, men som den jurist och fotbollsfantast han är, är detta drömjobbet: Han får tjäna gott med deg, synas i strålkastarljuset och hänga i spännande fotbollsmiljö. Han har så klart inget som helst intresse i att varken säga obekväma saker eller stöta sig med en välbetalande arbetsgivare och är således redan köpt och hoplänkad med både ägare och hans styrelse.

Vem vill ge ifrån sig den ljuva doften av makt och pengar? Bild: Flickr.com: ”Ayala Moriel”

Sedan kommer vi till Wenger. En Wenger som sedan tiden då vännen Deins tvingades bort från styrelserummet, ser allt mer vilsen ut. En Wenger som tidigare var känd för sin nästan patologiska ovilja att förlora vankar nu runt i tre meter dunsovsäck och ser allmänt resignerad ut. En Wenger som i och för sig aldrig varit någon matchcoach av rang, men som varit mästare på att hitta nya vägar inom fotbollens utvecklande, som funnit spelarguldkorn där andra bara sett sand och en Wenger till vilken spelarna förr i världen visade en grundmurad lojalitet.

Denna Wenger blir numera sviken av spelare efter spelare. Han ger intrycket av att inte längre vara het, inte längre kunna finna några nya stigar och inte längre kunna inse det som alla andra redan ser som uppenbart. Varför är han kvar, vad brinner han för och vad är det som håller honom kvar i klubben trots att han inte får jobba med de spelare han önskar och trots att han tvingas stå ut med nederlag, resignering och spelarsvek säsong efter säsong?

Jag tror att Wenger är lika hoplänkade som de andra i kedjan och han är det av en rad olika skäl. Dels, tror jag, att han faktiskt känner för klubben, annars hade han nog tackat ja till Madrid-gigget han erbjöds för några år sedan. Dels är den totala fotbollsideologiska frihet han har förskansat sig i klubben hans själva livselixir och dels är han så in i h-vette bra betald av klubben. Han känner för klubben, han älskar sin roll, sitt mandat och sin makt i klubben och han har en rejäl lön säkrad av klubben, styrelsen och ägaren, oavsett vilka sportsliga resultat han uppnår.

Varför skulle Wenger lämna dessa förutsättningar? Varför skulle han bryta den tysta lojalitetens pakt han har med övriga länkar i kedjan? Skulle du ha gjort det? Skulle du ha vänt den hand som föder dig ryggen och lämnat? Skulle du gjort det om du var Gazidis? Om du var PHW? Om du var Kroenke? Jag tror inte du skulle ha gjort det. För brödet är allt för sött för att tacka nej till, vinet allt för berusande och kittlingen allt för lockande. 

För de här killarna är inte som vi. De är inte där vi är. De är inte fans som står längst ned i pyramidens botten eller hänger dinglande i näringskedjans sista länk. De är inte konsumenterna, inte betalarna och de är inte de med så mycket relationellt och emotionellt kapital investerat i klubben och dess varande, som du eller jag har. De är inte vi, de är de och de har varandra. De har varandras ryggar, har sålt sin själ och för den fått sin immunitet. För det är immuniteten som är produkten av lojaliteten, det som håller dem samman. Den som är deras skydd och den som är klubbens gisslantagare.

Idag är det måndag och som om en måndag i november behövde hjälp med att framstå som grå, trist och bedrövande, så är det denna måndag första arbetsdagen efter att vi inte bara förlorat på Old Trafford, utan gjort det som ett synnerligen stympat, impotent och nästan knästående lag.

Jag har, liksom många andra, dryftat min ilska över den usla domarinsatsen, men om sanningen skall fram så hade vi inte vunnit matchen om så manu hade haft två, tre eller till och med fyra spelare utvisade. Vi blev, slutresultatet till trots, helt utspelade. Vi hade två skott på mål, manu rullade runt på ungefär 65 % av sin kapacitet och det värsta av allt är att det kändes som om de gjorde det medvetet. Som om de tyckte synd om oss. Som om vi inte längre var en värdig motståndare, utan något man ser ned på och skonar av barmhärtighet, av omsorg eller bara för att slippa stå ut med den förnedrades genans.

Det finns säkerligen tusentals saker som klubben, om nu de styrande bär på önskan om att vi skall åter till manu’s nivå, måste jobba på. Jag är ännu inte där och det är för mig ännu för tidigt att ta vägen över till lösningarna. Men jag kommer idag att peka på tre saker som var för sig och tillsammans gjorde det omöjligt att ens ta poäng mot ett lag som aspirerar på ligatiteln. De tre punkterna är, utan rangordning, följande:

Viljan som inte fanns
Hur många gånger har vi inte sett ett lag som på papperet, spelare för spelare, är sämre än motståndarna, vinna över en bättre motståndare? Där slutresultatet inte är en produkt av truppens samlade kompetens adderat med dess förmåga att samverka, utan har en ytterligare och avgörande tilläggsfaktor i viljan. Att vilja ta i de sista extra meterna i en löpning. Att trycka till bara ett uns extra i en närkamp, inte nödvändigtvis för att vinna den, men för att vid nästa tillfälle ha förskansats sig ett minimalt överläge. Som till nästa närkamp, genom ytterligare extra viljeinsats, kan optimeras till ett ännu lite större överläge, vilka tillsammans långsamt böjer ned den bättre motståndaren som till sist tvingas vika sig.

Viljan att ta ut sig så dj-kla mycket att man, när slutsignalen går, inte ens kan stå upp? Än mindre jönsa omkring och krama före detta lekkamrater, än mindre förnedra sig till att be om dess tröjor inför halvtidsvilan? Viljan att pressa sig så mycket att du bara kan luta dig fram och låta saliven, eller fradgan, lämna munnen för att få landa på gräsmattan?

I lördags såg våra spelare inte ens intresserade ut. De tog inte ut sig, de pressade sig inte och de gjorde det inte minsta svårt för det bättre laget att förbli överlägset bättre. Vermaelen, vars själva ledarskap bygger på viljan att ta den sista löpningens sista centimetrar eller trycka till den där lilla extra biten i närkampen, såg mest ut att vilja försvinna. Att vara någon annan plats, i någon annan värld. Och han var inte ensam.

Hela laget såg ut att vänta på att någon annan skulle ta initiativet, att någon annan skulle sätta igång maskineriet eller att någon annan skulle visa vägen. Ingen, bortsett från den något övertände Wilshere, den placeringssäkre BFG, och till viss del den kantlöpande Sagna, hade ögon som talade, som var närvarande, som ville möta Manchester United i fockin Manchester, och ge dem motstånd. Var har historien tagit vägen? Var någon stans var dagens möte mellan Keane och Vieira? Var var handskakningen med vitnande knogar? Var var fulspelet? Tunnelincidenten? Tändningen? Var någon stans var viljan? J-lar anammat?

Oförmågan att reagera på att ha blivit sönderlästa
Norwich hade gjort det, Schalke hade gjort det och i lördags också Manchester United. De hade läst oss sönder och samman, de visste vad de skulle göra för att stoppa oss och de gjorde också processen kort. Stoppar du Arsenals centrala mittfält, får du bort främst Arteta ur matchen, så har du skurit av allt vad anfallsspel Arsenal kan producera. Det är liksom inte hjärnkirurgi eller raketforskning att inse hur vi spelar boll, men Wengers totala oförmåga att förutse andras förmåga att förutse och förstå hur vi spelar, satte oss än en gång i klistret.

För vi rullade boll i backlinjen, vi hade vårt bollinnehav, men vi kunde inte göra någonting alls av det. Anfallarna var lika avskurna som nazisterna var i Stalingrad, som kontinenten är från England när dimman lägger sig över kanalen och lika kraftlösa som en maskin utan bränsletillförsel. Vi har under åratal bett om en plan B. En plan B som inte bara innebär långa bollar på en ensam target som slåss mot två mittbackar och en defensiv mittfältare.

Vad säger klubbägaren när shoppen inte behöver vara större än så här? Bild: Flickr.com: ”ynysforgan_jack”

Vår oförmåga att reagera på motståndarnas aktion är just nu det grepp vi faller på. Att vi ständigt spelar samma 4-3-3/4-5-1/4-6-0, med ständigt samma spelartyper på ständigt samma positioner är inget som sätter motståndarna i bryderier. Folk vet hur det är att möta Arsenal och uppenbarligen också hur de skall göra för att stoppa Arsenal. Och vår oförmåga att adaptera till detta gör det omöjligt för oss att vinna. Omöjligt för oss att hota, att vara farliga och att utmana. Vi fortsätter rulla boll, med svansen mellan bena, tills folk som inte är i backlinjen somnat, resignerat eller lunkat in i spelargången. Och ingenting händer. Vi chockar inte, vi förbryllar inte, vi gör det inte längre svårt för våra bra motståndare.

Att matchcoachning inte är Wengers styrka är ingen nyhet, men vårt problem är djupare än så. Klubben har valt att spela ett spel som vi dels inte har realkapital, dvs. spelarkompetens, för och som vi således inte ens behärskar. Men vi har också målat in oss i ett hörn av stelbenthet, av principer om hur fotboll skall spelas och av en nästan sjuklig ovilja att se när någonting annat måste tillsättas. En klok man sade en gång att ”om du försökt en sak tio gånger, utan att lyckas, varför inte försöka med dess totala motsats?” Däri ligger förmågan att överleva, däri ligger förmågan att utvecklas och bli bättre av en svårighet. Där var vi inte i lördags och där är vi inte idag.

För svag trupp ger för få alternativ
I lördags ställde vi upp med en vänsterback som helt saknar kunskap om försvarsspel. Vi hade en högerytter som inte ens är offensiv strateg, utan vars styrka främst är någon form av central box-to-box. Om dessa hade kombinerats, för att den andre skulle skydda den ene, hade jag kunnat ha viss förståelse för greppet, men som det utfördes i lördags väckte det bara en himla massa frågetecken.

När Cleverley visade bristande förmåga att hantera sin tändning, och därmed riskera ett andra gult kort, tog SAF bara ut honom och ersatte honom med Anderson. Anderson är väl inte guds bästa bolltrillare, men han är en stabil spelare med både defensiva och offensiva styrkor. När Wilshere visade samma position på randen till det röda kortet, vad hade Wenger då att sätta in? En förvisso lovande men synnerligen mindre kreativ Coquelin? En offensivt begåvad Arsjavin, men en Arsjavin som Wenger har gjort det till principsak att misshandla genom att sätta ut på kanten?

Bygger du ett centralt mittfält med spelare som Diaby och Rosicky så har du, hur bra dessa herrar än må vara, byggt på rank grund. Låter du bli att ersätta flyktade spelare med nya som är jämbördiga eller till och med bättre, så står du med sämre förutsättningar än tidigare och mindre chans att bli bättre. Arsenals trupp har sakta men säkert monterats ned och är idag både sämre och tunnare. Vi saknar inte bara alternativ rent systemmässigt utan även när det gäller spelarval.

Skall du vara en klubb som utmanar om titlar så måste du, om spelarna inte är uppvuxna på tillväxthormoner och således immuna mot skador, i princip ha två spelare på varje position som utmanar om en plats i startelvan. Det har inte Arsenal idag. Vi har, när samtliga spelare är hela, en bra startelva och en acceptabel bänk. Men eftersom vi fortsätter förlita oss på spelare som pendlar mellan gröngräset, sjukstugan och rehab, så har vi inga spelare att sätta in när det behövs. Vår trupp är, i nuläget, helt enkelt både för tunn och för dålig.

Arsenal är idag inget lag som kan utmana en titelaspirant och vi aspirerar i nuläget heller absolut inte själva på titlar. Lördags stilla tillrättavisning gjorde detta smärtsamt uppenbart. De tre ovan nämnda problemen måste samtliga lösas om klubben skall ha en framtid som storlag. Jag kommer, i senare inlägg, att återkomma till klubbens svårighetsbild. För den är, tyvärr, enormt mycket större och komplex än dessa tre punkter.

På återseende då. För ont skall med ont fördrivas.

Ibland känns livet som en enda lång wrestlingmatch. Ni vet den där amerikanska låtsasbrottningen där överdimensionerade vuxna män i kalsonger kastar omkring, och låtsasslår, andra överdimensionerade män i kalsonger. Där vissa låtsatsbrottare är goda och andra är onda och där slutresultatet alltid är på förhand uppgjort, bestämt och fastslaget.

Att åka upp till Manchester och möta United är precis som wrestling. Förvisso har männen mer och mer värdiga kläder på sig, de låtsasslår inte varandra i nyllet och de kastar inte varandra upp i luften hela tiden. Men man vet att utgången redan är bestämd, man vet vilka som kommer vinna, vilka som kommer förlora och står matchen och väger så kan du ge dig f-n på att domaren är där och bringar ordning i form av en straff till hemmalaget eller ett rött kort till gästerna.

Om du, iklädd en Arsenaltröja, skjuter bort bollen efter avblåsning på Camp Nou så får du ett andra gult och åker ut. Gör du detsamma i en manutröja på Old Trafford får spelet fortsätta och gå sin gilla gång. För det är liksom så det är. Det är så det alltid har varit och det är så det troligtvis alltid kommer att vara.

Dagens match mellan United och Arsenal var såklart inget undantag från den fastställda regelns om matchers utgång. Ett tag trodde man att Vermaelen och Santos på förhand bestämt sig för att ta bort det  sista unset ovisshet och stänga matchen till Uniteds fördel. Ett tag trodde man att även Wenger på förhand sagt till killarna att ”nu tar vi i lite sådär lagom mycket, är rädda om varandra, så får ni en extra  påse jordnötter på flyget hem sen”. För ungefär så såg det ut. Lamt, tveksamt och ytterst långt ifrån. Bitterfitta D&M ger följande utlåtanden:

Mannone: 2,5/5. Släppte två mål men gjorde även ett par räddningar i första halvlek (20:e och 28:e) ett par svettiga i andra (66:e, 85:e och 86:e) och kan inte lastas för förlusten.

Sagna: 2/5. Lämnades helt ensam på sin kant och fick ständigt slåss mot två eller tre hemmaspelare. Kom inte riktigt upp i sin offensiva klass förrän i matchens avslutning och då var det ju, som ni vet, redan för sent.

BFG: 2,5/5. Missade förvisso en nick vilket ledde till Evras 2-0-mål men var annars så gott som prickfri denna dag. Står på rätt ställe, spelar enkelt men visade också upp en synnerligen god bollbehandling, då han rejält trängd vid ett par tillfällen lät bli att tjonga långt och istället lugnt passade vidare.

Vermaelen: 1/5. Nej, du. En kapten skall föregå med gott exempel och leda laget genom handling. Och då kanske det inte är så konstigt att Arsenal förlorar idag. 1-0-målet var en jättetabbe av Vermaelen, ny miss i andra halvleks inledning och en synnerligen slapp markering på Evra vid dennes 2-0-mål, kan inte ge honom annat än underkänt.

Santos: 1/5. Till Vermaelens försvar skall sägas att han antagligen spelade även vänsterback denna dag. För Santos gjorde det inte. Kom ständigt på mellanhand, stötte upp och sålde sig till rena reapriset, under samtliga bollkontakter under första halvlek. Skötte sig något bättre i andra, men fortsatte sin ovana att bidra till anfallsspelet genom att slå bort inlägg efter inlägg.

Arteta: 2/5. Började matchen slarvigt och verkade nästan övertänd till en början. Var inte vän med bollen och drog på sig frisparkar. Var dock mycket bättre i första halvleks andra del och även i andra halvlek, där passningarna satt som de skulle, tacklingarna likaså och där ytorna plötsligt verkade krympa till hans fördel.

Wilshere: 3/5. Jack The Lad gjorde ännu en bra match när han idag, var oerhört pigg, på och sugen på att föra bollen framåt. Knixig, svår att ta bollen ifrån och oerhört elegant i sitt rörelsemönster med bollen. Påminde idag om fjolårets Arteta, fast med rappare steg och elakare närkampsspel. Verkade stor och verkade var överallt. Nu får han, efter Deans fingertoppskänsla (minns ni 90-talsföreteelsen ironi?), vila mot Fulham nästa helg, varför jag hoppas att han inhandlat FIFA13 för länge sedan.

Cazorla: 3/5. Stor kvalité med bollen vid sina fötter. Vann enorma mängder meter åt medspelare och åt laget, slog smått episka passningar och fick kröna insatsen med ett oerhört vackert mål. Tyvärr skedde det för sent då matchen redan var avgjord och över. Synd att han inte har så många mottagare av klass.

Ramsey: 1/5. Sökte sig in i mitten av banan och lämnade Sagna övergiven helt åt sig själv. Slog bort passningar och verkade nästan ointresserad av att spela boll idag. Hade en fin chans i 23:e då han lurade bort Evra, men var i övrigt tämligen färglös.

Giroud: 2/5. Fortsätter att inte göra det en striker skall göra, nämligen mål. Fortsatt trubbig i sina avslut, men var idag oerhört mycket mer aktiv i sitt bolluppsökande än vi är vana vid. Gick ned och mötte eller sökte yta på kanten, för att öppna upp till andra och för att få boll. På gränsen till underkänd, men räddas av sitt slit och sin, nämnda, uppsökande verksamhet.

Podolski: 1,5/5. Var mer vänsterback än Santos och tvingades till enormt djupt försvarsarbete, vilket självklart skedde på bekostnad av det offensiva. Sökte sig ibland in centralt och fick där ut lite mer av sitt spel, men hade inte heller idag någon vidare stor dag på jobbet. Kändes inte riktigt kompis med bollen och gjorde det lite för svårt för sig själv och sina medspelare.

Mike Dean: -/5. Löjligt första gult på Wilshere, lät bli att varna Carrick för något han sedan tog ut Wilshere för. Straffen är inget annat än löjeväckande och kompensationerna för Wilsheres röda likaså. Lät bli att ge Cleverley det andra gula han självklart skulle ha haft och gav oss istället precis vad vi hade förväntat oss av domare Dean: En synnerligen låg grad av känsla, en uppenbar brist på koll men en synnerligen välregiserad tillställning in the art of förutbestämd låtsasbrottning.

D&M: 2/5. Började dagen med att köra ett stenhårt träningspass, endast för att få rätten till tidigt ölintag. Vågen visade på viktuppgång istället för den önskade nedgången, varför ett lätt mindfullness-förhållningssätt redan då blev lösningen. Sedan packa in fru och ungar i bilen för att åka till grav, för att därefter kuska hem, sända ut fru och barn för inköp av lördagsgodis och långsamt sjunka ned i soffan för intag av en stunds låtsasbrottning. Kunde dock ha ökat alkoholintaget vilket fick stå tillbaka då jag, för att inte riskera missa något nacksving, livtag eller någon armbågssmack rätt i plytet, knappt vågade kuta ut i köket för vätskepaus.

Bortafansen: 5/5. Sjöng totalt ut hemmaklacken på Strappon-end och lät ”We love you, Arsenal, we do” bölja över matchens sista halvtimme och spred värme ända till Sveriges regnruskiga framstjärt Göteborg. Stort stöd till ett stort lag, som för stunden har krympt till ett litet fruset leksaksrussin i händerna på en ondskefull stjärnbanerprydd ägare som är själva orsaken till att jag, trots min ohämmade längtan, ännu inte rakat av mig skägget för att skaffat mig den mustasch jag egentligen har rätt till.

Men nu är det slut, folk har lämnat teatern och ställt sig att köa till spårvagnen. Det gick inte heller denna gång att vinna på Old Trafford och Arsenal lyckades inte heller denna gång komma upp i acceptabel standard att skrämma den store giganten i norr.  På återseende Arsenal, we love you, Arsenal, we do. Även om det just nu känns bittert, oerhört bittert.

Vilken vecka det har varit för oss. Om vi tar med föregående helg i veckoflingpaketet så har vi spelat en bedrövligt påver 1-0-match och i och med Artetas sena mål lyckats göra slut på en 270 spelminuter lång torka. Vi har släppt in fyra mål på 37 minuter mot en liganykomling för att sedan vända på steken genom att dels både reducera och kvittera mellan 89:e minuten och matchslut, men också få se en osynlig man, Chamakh, göra två mål i en och samma match. Fem mål i baken för Boulds nya Arsenal följt av en upphämtning som gav oss upprättelsen vi väntat på sedan Phil Dowd krökte våra ryggar på St James’ i februari 2011. Och vi har lottats mot League Two-laget Bradford i Ligakuppens kvartsfinal.

Vi har varit nere i Hades och vänt, vi har kraxat om kris, avgångar och en ägare som inte bryr sig ett skit om klubben vi älskar och vi har satts på prövningar som ingen sunt fungerande människa egentligen borde välja att utsätta sig för. Men vi har gjort det av kärlek, av beroende och av det tight knutna band vi valt att ha med klubben. Vi har levt vårt liv med pausknappen bortmonterad och vi har tagit smällarna därefter. Men allt har varit värt lidandet, allt har varit värt plågan och allt har varit värt grubblandet. För sådant är livet, sådan är sporten och sådana är vi i våra relationer till klubben. Vi lider och vi jublar, vi älskar och vi hatar. Att för klubben och allt för det den ger och gav oss tillbaka.

Och som om detta inte vore nog, som om denna vecka inte redan innehåller på tok för mycket och som om vi inte redan är helt slutkörda. Som om det inte räckte så möter vi i morgon vid lunchtid Manchester United. På bortaplan. Med Mike Dean som domare och med Phil Dowd som back up. Ett United som förra helgen slog ligaledarna che£sky på bortaplan och som vilade tio delar av startelvan mot samma che£sky i ligakuppen i onsdags. Ett Manchester F-ckin United som sjunger ”We’re Man United, we get what we want”, som är självklart storbrorsstöddiga nog att bjussa på “Who The Fuck Is Man United?” och ett Man United som har den högst osköna vanan att faktiskt ha viss grund för att sjunga ”Top Of The League Always”.

Ett Man United som för några år sedan var på samma nivå som vi men som nu är ljusår framför oss och som har lämnat kvar oss hostandes i dammet som efter en hastig rivstart. Det kan ju bara gå på ett sätt, det kan ju bara gå åt h-vette och det kan ju bara sluta med en hemmaseger med utskåpning som kryddning. Eller hur? Och ändå kommer vi alla att titta, ändå kommer vi alla att ägna hela lördag förmiddag åt logistiska eller vidskepliga förberedelser och ändå kommer vi sitta där vid lunchmötet och viska ”tänk om, tänk om, tänk om, -hoppas, hoppas, hoppas”. För det är ju så det är i våra liv, det är det liv vi har valt och det valet vi gjorde har den här konsekvensen. Och vi älskar det. Vi älskar det lika mycket som vi lider av det. Och som andra lider av det.

Kommer våra spanska vänner Arteta och Cazorla månne få sällskap av Frimpong? Bild: D&M

Först hade ett primitivare jag planerat att låta rättvisan ha sin gilla gång och föreslå en startelva bestående av Szczesny bakom PM4, Vermaelen och åtta stycken Frimpong. Men efter noggrant övervägande och konsulterande av en mer mogen del av min personlighet, föreslår jag följande startelva:

Szczesny
Sagna – PM4 – Vermaelen – Gibbs
Arteta – JW10 – Cazorla
Walcott – Giroud – Podolski

Bänk: Mannone, Koscielny, Jenkinson, Coquelin, AOC, Arsjavin och Chamakh/Eisfeld.

Back Five: physioroom.com hävdar att både Szczesny och Gibbs kommer kunna vara tillbaka i spel på lördag. Kan inte Gibbs spela så skall Sagna flyttas över till vänsterkanten och låta Jenkinson återfå högerbacksplatsen.

Mittfältet: Efter att ha släppt bilden av en tvåfotstacklande Frimpong på random gravid holländare med nr 20 på ryggen, så ser jag inte så många andra alternativ än ovan. Vi hade kunnat flytta ut Cazorla på högerkanten och ge plats åt Arsjavin på nr 10-positionen, men eftersom Wenger haft år på sig, och ändå bara gjort det vid två eller tre tillfällen, så kommer det inte ske på lördag heller. Men tanken är lockande, är den inte?

Anfallet: ”Vid avgrundens rand tar vi de största skutten”, skrev barnboksförfattare Walcott i tisdags och det tycker jag han skall få fortsätta med i morgon. Killen är ung och klarar av att ladda de i veckan tömda batterierna och med en förhoppningsvis stundande kontraktsförhandling har han i morgon allt att vinna i matchen mot ärkefjanten Evra.

Giroud kom i tisdags in och satte då ett rejält avtryck varför han är självklar i min startelva. Podolski har förvisso visat allt annat än gryende form, men denna match mot manu kommer att passa honom lika bra som de mot shitty och foolsen gjorde. Han kommer att vara kung, hans dynamiska triangulerande med Cazorla och Gibbs kommer att slita Burr 1 i stycken och Arsenalfansen kommer att sjunga ”Goldi Poldi, Halleluja” hela lördagskvällen lång i Glädjetåget hem till London.

För inte kommer väll Diaby att göra oväntad comeback? Bild: D&M

Gameplan: Precis som jag tidigare efterlyst så är rörelse utan boll/ständig spelbarhet en av nycklarna som, i detta fall, kan dyrka upp ett på många sätt rostande manuförsvar. En annan är det den senaste tiden i princip obefintliga kantspelet som både måste få fart och riktning rejält uppitchad tills i morgon. Våra yttrar måste ständigt vara i rörelse, dra isär manuförsvaret och skapa ytor åt Giroud, Cazorla och motsatt sidas ytterforward. De måste släppa långlinjesargen och komma in med rätt skottfot i det område där målen görs: Framför mål. I boxen. I skärselden. Där det avgörs.

En tredje nyckel till högoddsad bortapoäng är den följsamma och lyhörda matchcoachning som Wenger inte är direkt gjort sig känd för att utöva. Här möter han en motståndare som är mästare i denna konstart och matchen kommer att avgöras lika mycket från bänken som på planen. Vilken spelar får övertag på sin motståndare? Vem kan bryta mönstret och vem kan användas för att lura motståndaren att gå bort sig?

Kommer SAF att använda det traditionella kantspelet eller kommer han, vilket han gjort ett par gånger i år, helt att släppa ytterspelet för att, med hjälp av ungefär sjutusen centrala forwards, helt vinna banans mittendel? Hur får vi grepp om mittfältet och hur kan vi sätta deras kanske ganska sköra backlinje i gungning? Jag vet inte, du vet inte, vet Wenger?

Vi kan bara hålla tummarna, hoppas och dra vårt strå till stacken Utföra våra ticks och våra ritualer vilka ger Arsenal den extra fördelsboost laget så desperat behöver. Öppna rätt öl i rätt läge, torka oss med turhanduken efter duschen eller bära skjortan som alltid ger seger. Blanda rätt sorts dipp, köra rätt whiskymärke eller lägga halsduken på rätt armstöd i soffan.

Kom igen nu Gunners. Visa oss vad du och vi, tillsammans, är. För det är veckor som den här som allting egentligen handlar om. Det är crescendon som en match mot fienden uppe i Manchester vårt Arsenalföljande i en destillerad form är gjorda för. Den överhängande risken för smärta, för sorgen och för känslan av hopplöshet. Men också hoppet om upprättelse, om Underhunden som biter förtryckarens hand och den lille mannens sista spark som mot alla odds träffar rätt. Vi är Arsenal, vackraste laget i världen.

COYG.