Bäckarna mellan Awans och Madrid

Jag fäller upp kragen mot ett regn som tycks blåsa mot mig från sidan, nästan underifrån. Jag går på ett lapptäcke till gata där jag kryssar fram mellan djupa gropar och taffligt utförda lagningar som redan verkar vara på väg att ge vika. Sprucken betong, igenbommade fönster och lukten av uppgivenhet. Jag har åkt mjölkpallståg drygt en och en halv timme, suttit på en immig buss i en halv och sedan promenerat ungefär lika länge. Jag är trött, blöt och kall. Adresslappen i min hand är näst intill förstörd av regnet och jag är snart på gränsen att ge upp. Till slut hittar jag gatstumpen jag letat efter. Jag sneddar över till trottoaren på motsatt sida och tar sedan vänster. Säkerställer att numret på huset verkligen är detsamma som på lappen, drar ett djupt andetag för att stålsätta mig och knackar på.

Mannen som öppnar är klädd i en säckig och urblekt sporttröja, i mysbyxor med hål på ena knät och är barfota i plastsandaler som en gång i tiden kan ha har varit ljusblå. Ansiktet är plufsigt uppsvullet, handslaget kallt, fuktigt och har lika mycket spänst som en självdöd Östersjöfisk. Med flackande blick hälsar han mig välkommen, rosslar tungt och tar stöd av dörrposten innan han visar mig vidare in i vardagsrummet. Frågar vad jag vill ha att dricka, ber mig ursäkta den uppenbart uteblivna städningen och ber mig sitta ned där jag själv behagar. Jag söker efter en lämplig plats, förbi högar av tomma cigarettpaket, urdruckna vinflaskor och tillknycklade snabbmatslådor.

Väl sittandes börjar jag fråga mannen om hans tillvaro, om hans erfarenheter och hur han ser på sin egen roll i historien. Han berättar om förhoppningar han en gång hade, om drömmar han närde som ung och om så högljudda kras så många relationer, genom åren, har gått i. Hans röst är monoton, han är uppgiven och bitter och fattigdomens skam har sedan många år skurit sig in likt en rostig kniv i hans själ som han själv uppger, för länge sedan, lämnade hans kropp. Han säger sig leva ensam, och ingenting i det mörka och nedgångna rummet får mig att tro något annat. Att han är arbetslös och under många år stått med kepsen i hand för allmosor utan att ha blivit given några och att han för länge sedan slutat tro på upprättelse eller monetär kompensation. Jag ser en man som ingenting har kvar, som ingen vill veta av men som så många parasiter, världen runt står i evig skuld till. Jag känner lukten av gammal intorkad svett, av mögel och finkel och av en tillvaro helt utan framtid.

163 mil från mannens ruckel till hus, lyser solen på klarblå himmel. Jag har bytt rock, jeans och boots mot ledig vit skjorta, beige linnekostym av löst sittande snitt och ljust bruna espadrillos. Jag flanerar stillsamt längs med hus av välputsat glas, på skinande marmorplattor i jämna rader och i sällskap av högst välmående europamedborgare i samhällets monetära toppskikt. Här vilar inga sorger, här finns inga problem utan bara spännande utmaningar att anta och här låtes livets goda rulla var dag på kontoret. Under ett reklamfritt parasoll sitter en välbyggd man i marinblå kostym och läppjar på en cortado. När jag presenterar mig reser sig mannen artigt, ger mig ett bergfast handslag och håller min blick gisslan några sekunder för länge. Detta är en person som verkligen har vett att veta sitt värde.

Mannen jag träffar i den behagliga skuggan berättar genast om sina visioner för den europeiska toppidrotten, om några av alla hans klienter och om hur väl hans planer slagit ut genom åren. Han säger sig vara en modest person som inte vill skryta, men är samtidigt synnerligen mån om att jag inser de enorma effekter som hans värv har bringat dagens lagidrottare. Hur han en gång för mer än tjugo år sedan faktiskt ritade om hela idrottsvärldens karta. Hur han förde makt, mandat och mammon från de stora, stygga idrottsklubbarna, över till de hårt kämpande bollspelarna som satt som gisslan högt uppe i klubbarnas strikt avskilda torn. En hjälpande hand till de som en behövde, en stabilisator i en då orättvist gungande sjö, ja nästan någon sorts toppidrottens Robin Hood, kan man säga, hävdar mannen innan han lutar sig tillbaka i rottingstolen och knäpper händerna över den bara aningen putande magen.

Paradise Street i Bradford, en solig fredagseftermiddag. Bild: D&M.

Männen jag har träffat är Jean-Marc Bosman och Jean-Louise Dupont. Två män som en gång i tiden gick sida vid sida in i dåvarande EG-domstolen i Luxemburg och stämde skiten ur FIFA och organisationens regelverk. Sida vid sida för den lille mannens rättigheter mot de stora idrottsliga orättvisorna och därefter sida vid sida med breda leenden och händerna höjda i segergester. Idag är det inte bara mer än 150 mil emellan dem, det är oceaner. Och däremellan seglar parasiterande pirater och låter sina piskor vina över såväl fotbollsklubbar som dess fantaster. Eller låt oss i stället säga som det egentligen är, över sportens konsumenter.

För sedan Bosmandomen föll har inte bara kapitalet flyttats från klubbarna till de enskilda toppspelarna, den har också fört med sig att makten flyttats från klubbarna till spelarna och för regin till detta pekorala drama har spelaragenterna stått. Ett helt skrå har gjort livnäring av en oreglerad marknad där själva incitamentet är en tankevurpa som vilar på tron på att en fri marknad har någonting att göra med ordet frihet. Spelaragenter som ljuger och intrigerar, som söndrar och härskar och som gråter ut i tabloidpressen över klubbar som förvägrar stackars bolltrollare deras drömmar, när spelarna vill klättra högre i fotbollshierarkin och tjäna ännu mer cash, samtidigt som de har signerat ett juridiskt bindande kontrakt med nuvarande klubb. Agenter som också vill få dig och mig att tro på lögnerna, som vill hjärntvätta oss konsumenter att sympatisera med enskilda spelare, mot klubbarna och således även mot klubben i just våra hjärtan.

Den som får betala är du och du gör det när du köper nya bollskor till grabben, årets matchtröja eller när du köper en stiligt tracktop att hänga i när arbetsdag övergått till häng i TV-soffan. Du betalar det höga priset för att bibehålla din relation till såväl specifik klubb som sportens elit i stort. Men du betalar också genom att köpa produkten toppfotboll. På de senaste fyra åren har priset för att se Champions och Premier League ökat med mer än hundra procent. 100 %! Kan du begripa? Och visst, vi har ju det fria valet att inte vara konsument av produkten de stora bolagen säljer och således inte se Arsenal spela. Och ja, vi är fria konsumenter på en oreglerad marknad. Men glöm att den marknaden är fri. Det är bara, så här drygt 20 år senare, andra händer som hållersitt grepp kring andra strupar. Och där Jean-Marc Bosman idag är alkoholiserad, nedgången och övergiven av forna kollegor, där har Jean-Louise Dupont och hans gelikar inga som helst gränser för sitt överflöd. Där Bosmans kollegor i dagens toppfotboll tjänar pengar som belgaren ens aldrig kunde drömma om där står han idag totalt utblottad. Allt medan ditt och mitt fotbollsintresse blir många bäckar små som ger stor å, en å som rinner rakt ner i spelare och agenters fickor. Från din till deras. Från Jean-Marc Bosmans till Jean-Louise Duponts.

Jag älskar fotbollsklubben Arsenal. För mig är spelarna pusselbitar som av lämpade personer skall läggas ut till en fantastisk helhet. Spelarna är inte några föremål för dyrkan i sig. Inga halvgudar som förtjänar att leva efter andra normsystem än vad du och jag gör. Och de präster och påvar som går i fronten för spelarnas makt ger jag heller inte mycket för. Jag vill ha en fotbollsvärld där spelare stannar i sina klubbar, som inte låter sig förföras att hoppa från trappsteg till trappsteg utan bidrar till att föra nuvarande klubb framåt och uppåt. Där klubbarna är fria och inte är cementerat fjättrade i fasta skikt, beroende på om dess ägare kan ljuga fram luftslott till sponsordealar eller inte. Den frihet som Bosmandomen var ämnad att medföra har bara skapat avstånd mellan spelare, klubbar och klubbarnas supportrar. Bara skapat cynism, orättvisor och större gap mellan fattiga och rika klubbar. Bara flyttat makten från, i de flesta fall, tämligen solida institutioner som fotbollsklubbar en gång var till personlighetsstörda agenter som sparkar nedåt och är högst villiga att vandra över lik för avkastning. Och vem är det som betalar för denna avkastning? Klubbarna, javisst. Men vilka är det som får betala det egentliga priset? Ja, du. Säg det…