Avundsjuk På Dej

När Jakob Hellman, i februari -88 släppte albumet ”…och det stora havet” skapade han inte bara svensk musikhistoria utan också ett album som på många sätt summerar den tid jag då levde i. När jag idag lyssnar på skivan är den fortfarande lika fantastiskt bra och låten ”Avundsjuk På Dej” går fortfarande lika fantastiskt rakt in i mitt hjärta. Jag minns hur jag några år efter skivsläppet stod på balkongen till min första lägenhet i stora staden Göteborg, tok en cigg i min ensamhet och lyssnade på just den låten. Vi kan väl konstatera att jag idag lever ett helt annat liv än då, men att låtens text talade så direkt till mig, där jag var under den perioden. I högsta grad singel, på en kylslagen balkong i en regnig hamnstad och med en aura av ogenomträngligt svårmod kring mig.

Men denna låt sätter också på något märkligt sätt ord på min relation till lördagens motståndare, Chelsea FC. För jag vill inte ha det som de har, jag vill inte stå för det de står för och jag vill inte ha en oligark som förvisso höjer den egna klubben till framgång och evigt liv, men som sakta men säkert skickar sporten jag älskar rakt ned i en säker död. En sån som jag har högre pretentioner än den genväg som chelsea, tillsammans med de andra ekodopade lagen tar och jag väljer att aldrig se vilka spelare de övergångsfönster efter övergångsfönster fyller sitt lag med. Samtidigt önskar jag få känna doften av de segrar de så ofta får och jag vill också känna liv och lukten av vår, men jag vill göra det på mitt sätt, på Arsenals sätt och du känner väl mig… Du tror väl inte att jag är avundsjuk på… chelsea?

Med en match mer spelad leder detta chelsea ligan fyra poäng före oss och foolsen. Shitty lurar två poäng bakom oss fast med två matcher tillgodo på oss. Vi kopplade, i och med derbysegern senast, med största sannoliket av spurs och manu från racet om Champions Leagueplatserna, men hur mycket vi än vill se lördagens match i ljuset av närmande till ligaledandet, så är den en nästan livsviktig match i kampen om tredjeplatsens säkrande CL-spel. Skall vi behålla vår nuvarande tredjeplats har vi absolut inte råd med en förlust. Och aspirerar vi på något mer än så, så…

Ett fint område med på tok för mycket blått. Bild: D&M.

chelsea har aldrig förlorat någon ligamatch på Stamford Bridge under Mr Mourinho och lördagens domare, Andre Marriner var, under deras match mot West Bromwich i höstas, högst behjälplig i bibehållandet av deras fina hemmastatistik. Detta när han i matchens absoluta slutskede gav hemmalaget en milt sagt högst diskutabel straffspark, vilken gav dem ett oavgjort resultat som de absolut inte förtjänade. Arsene Wenger har heller aldrig besegrat nämnde Mourinho och vad skulle passa bättre än att göra det på Stamford Bridge i Wengers 1000:e match som manager för Arsenal? Vill vi det skall vi ställa upp på följande sätt:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – AOC – Cazorla
Rosicky – Giroud – Gnabry

Varken backlinje eller målvaktsval är, trots Szczesnys otäcka flashbacks senast, något att orda om, utan funderingarna kommer när jag går in på mittfältet. Jag tycker Arteta gjorde en bra match senast mot spurs, men vill ändå ställa över honom till förmån för den statistiskt sett avsevärt mer framgångsrike Flamini. För Arsenal har i år en vinstprocent på, för klubben, rekordhöga 66.7. Vi vinner ca 50 % av de matcher Arteta startar men över 70 % av de Flamini är bland de elva utvalda. Därför är Flamini bättre och mer viktig för Arsenal än vad Arteta är. Detta trots att den förstnämnde bara har 78 i FIFA14-stats i relation till den senares 82…

Men än mer än att jag vill ha in den mer framgångsrike Flamini så vill jag framför allt ha in den mer elake Flamini. För om vi skall få plats med den kreative Cazorla och den, främst, tempohöjande Oxlade-Chamberlain, så finns inte plats för den oftast tämligen väne Arteta i mötet med en av fotbollsonskans huvudmakter. Och då får vår sköne dansbandsviol offras till förmån för en Flamini som kan det där med att bekämpa eld med eld.

Här var det nästan ännu mer av det osköna blåa. Bild: D&M.

I anfallet har vi, den senast smått sömngångaraktige, Giroud som förutom den självskrivne Rosicky, skall ha unge Gnabry bredvid sig. Gnabry är förvisso just hemkommen från Barcelona där Arsenal U-19lag, precis som alla lag som möter Barcelona, fick avsluta matchen med tio man och då inte kunde stå emot, utan således fick lämna The Youth Champions League för den här gången. Gnabry spelade som 10:a och var överlägset bäste man på plan de 71 minuter han fick spela och skall självklart ersätta den, mot spurs, kanske inte helt formtoppade Podolski.

Jag hoppas Arsenal gör som vi gjorde mot spurs. Gör ett tidigt mål och sedan håller gamarna stången, alternativt håller dem stången för att sedan kontra in ett vinstmål. Oavsett ordning så vill jag se oss så täta som vi var senast och jag ser gärna att Mourinho får ännu ett härligt utbrott över att lag kan med att komma till Stamford Bridge och, som det heter, parkera bussen. Jag hoppas Wenger är så cynisk att han vågar anamma denna taktik, att hålla tätt och penetrera med giftiga omställningar.

Men frågan är om han är den managern, om han kan parera sin önskan om finfotboll för en fulare men mer vinstrik metodik. Jag vet inte, jag vågar knappt hoppas längre, men jag hoppas ändå lite. Ungefär som när man huttrande frusen, lätt vemodig och allmänt miserabel tar en onödig cigarett. På en balkong, i en regnig hamnstad någon gång i mitten av 90-talet. Och genom balkongdörrsspringan hör Hellmans trevande röst.

”Du har sett mig gå omkring i natten här, i en gammal oåtkomlig atmosfär. Du har sett mig undra över livet, men har du sett mig tjuvtitta på er?” ”I ett fönster i ett hus där jag bor, låter dunkla lampor ana nå't så stort. Så du kan aldrig ana allt som jag vet. Visst ser jag ut som en poet.” Jag stöter till dom då och då, men låtsas aldrig se. Alla dockansikten som du leker med. En sån som jag har högre pretentioner, jag undrar var dom är.”

”… Det händer att jag råkar gå där hon går, och hamna mitt i doften av hennes blekta hår. Då känns det som nå't som jag känt för länge se'n, det känns som liv, det luktar vår.” ”… Och hon lurar inte mej. Visst tänker jag väl så; hon säjer aldrig nej. Kan tankar va' så små? Du känner väl mej, och du tror väl inte att jag är avundsjuk på dej.”