En gång är ingen gång. Denna gång är åt h-vette.

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.

Idag firade dagens Arsenalmanager Arsène Wenger 1000 tävlingsmatcher som ansvarig för klubben och matchen föregicks av ett antal listor, anekdoter och tillbakablickar över hur hans tid i klubben varit. Och trådarna knöts ofta ihop i att denna match skulle bli den match då chelsky förlorade sin första tävlingsmatch, hemma under sin manager Mourinho. Matchen skulle på något sätt bli återupprättelsen för den trogne och fotbollsideologiskt gode Wenger i relation till den cyniske flyttfågeln Mourinho. Nu blev det inte riktigt så.

Vi kan absolut tala om Girouds närmast parodiska oskärpa. Vi kan förundras över hur en spelare som under fjolåret var så fantastisk, som Cazorla faktiskt var då, kan tappa bort boll efter boll efter boll på mittfältet. Och vi kan hänga unge Oxlade-Chamberlain högt för både den oerhört onödiga handsen och för ett allmänt bedrövligt mittfältsspel. Vi kan också hänga Arteta för att han inte bara gick bort sig gång efter annan, utan även alibijoggade tillbaka a la Denilson varenda gång chelskys omställningar rullade över oss. Och vi kan säkert också skylla på... tja, precis alla spelare som var på plan, bortsett från Sagna och BFG, typ.

Eller så kan vi titta på hur Arsenal sköts idag 22:e mars 2014, denna dag för Wengers 1000 tävlingsmatch. Vi kan se på truppen och konstatera att Robin van Persie, trots fyra transferfönster, ännu inte har ersatts. Vi kan se hur dagens startelva var nästan parodiskt felbalanserad och helt saknade en defensiv mittfältare värd namnet. Vi kan se en manager som inte bara är ansvarig för det ovan nämnda, utan även är ansvarig för att vi ställde upp med en smått dadaistiskt hög backlinje. Och det mot ett av ligans absolut bästa omställningslag. Matchens första 15 minuter kan användas som avskräckande exempel vid tränarutbildningar världen över, så usel var vår taktik. 

Vi kan se hur oskärpta spelarna var, hur ofokuserade de var och vi kan se den parodiskt naiva övertron till den egna kompetensen skrika oss rakt i ansiktet. Vi kan se naiviteten, taffligheten och den smått genanta oviljan att inte bara låta bli att lära sig av sina misstag, utan också vägran att lära sig något av hur motståndarna brukar, och kan tänkas, ställa upp eller spela.

Det började med en 8-2-förlust på Old Trafford och har sedan fortsatt i en smärtsamt mönster. En gång är ingen gång, men detta är bara för mycket. Stora matcher betyder krypande arsenalspelare, vi är alltid sämst när det gäller mest och alltid helt frånvarande i matchens första halvtimme. Sedan vaknar vi upp när det redan är för sent. Gång på gång, i stormatch efter stormatch. Vi såg det mot storlagen förra året, mot lill Bradford i ligakuppen och mot haltande Blackburn i FA-kuppen. I år har vi nu spelat våra bortamatcher mot topp 4-konkurenterna och landar på tre förluster och 4-17 i målskillnad. 17 insläppta mål på tre bortamatcher! 17 mål. Det går knappt att förstå.

Så nej, i dagens The Headmasters Ritual delas inte ut fler betyg än till jubilaren själv. Och Wenger, du får -/5 i betyg för det Arsenal du drog upp till förnedring denna dag. Du kommer säkert kunna hitta saker att skylla ifrån dig på. Precis som du brukar göra. Men om man aldrig vågar se och erkänna problemen, hur skall man då kunna lösa dem? Och om man, efter 1000 tävlingsmatcher i klubben, inte har bättre koll än vad du hade idag, Wenger, är man då rätt man att leda den?

Jag är inte ens arg längre. Ilskan rann bort vid 2-0, och alla chelskyomställningar som föranledde de två målen. Jag tycker bara det är pinsamt. Att någonting så vackert som dina 500 första matcher i klubben, kan tillåtas smutsas ned så otroligt som det har kommit att göras. Vi kan glädjas över hur du, Wenger, lotsade klubben genom stålbadet som arenabygget innebar och vi kan skylla på alla blodiga oligarkhänder som smeker fotbollens populistiska underliv av idag. Men är det svaret? Är det ens rätt fråga? Är det ens problemet? Just känner jag mig mest ledsen, fylld av sorg och fylld av vemod. Tack för allt du gav oss, Wenger, men är du mannen att leda oss in i framtiden?