And Now, då?

Nu är säsongen 2017/2018:s sista övergångsfönster, en gång för alla, stängt. Vi gjorde oss av med ett antal habila, om än något överbetalda, trupp-spelare såsom Walcott, Coquelin och Giroud (varav den sistnämnde blev en högst vital bricka i en trevägsrockad med chelsea och Dortmund), vi frigjorde löneutrymme genom att släppa olycksfågeln Debuchy för flygning till centrala Frankrike och vi gjorde det vi borde ha gjort redan i somras, nämligen cashade in på en Sanchez som inte ville vara kvar i klubben och som, enligt vissa ryktesviskare, inte heller var så populär inom truppen. Men framför allt handlade vi, i Aubameyang, in en världsklassanfallare bara snäppet under det absoluta toppskiktet, vi fick i och med att Mkhitaryan gick Sanchez motsatta riktning, till oss en playmaker att avlasta Mesut Özil och som så kallat grädde på moset skrev just nämnde Özil på för ytterligare tre år i klubben och blev därmed någon form av ALANS 2.2 De Luxe. Och de e nice.

Till detta gjordes två kanske än viktigare värvningar för framtiden, Sven Mislintat och Raul Sanllehi, vilka tillsammans med Gazidis tidigare gjorda nyförvärv inom backroom staf-området, för första gången på riktigt länge skänker mig ett inte litet hopp om en ljusnande Arsenalframtid. Använd taggen #LivetEfterWenger och den frätande syran i magen tvingas tillbaka till förmån för det godare basiska varefter den fungerande nattsömnen änglalikt kommer svävandes som en varmt omhuldande fleecesovsäck att krypa ned i. Men eftersom denna text är ämnad att handla om något för denna blogg så ovanligt som taktiska manövreringar, disponeringar och spelaruppställningar lämnar jag dessa förändringskatalysatorer till en annan text. Jag håller mig till transferfönstret, till konsekvenserna av det och till hur vi skall optimera befintligt spelarmaterial nu när säsongen 2017/2018 går in i dess absoluta slutspurt.

Så nu står vi med utan vänsterytter Sanchez, utan Plan B i Giroud och utan en Walcott som, med en säsongs undantag, aldrig riktigt levt upp till förväntningarna. Vi står utan Coquelin som inte heller han riktigt hittade tillbaka till den roll och den prestationsnivå han hade när han tämligen chockade oss med, efter återkomsten från låneperioden i Charlton och även om jag fortfarande är sur på Wenger för att han ändrade Coquelins arbetsbeskrivning, så tror jag att hans position är en vi, sett i relation till behov, står oss tämligen bra på. Så av dessa fyra, fem om vi räknar med Debuchy och bort Girouds fantastiska ansiktsbehåring, utflugna fåglar saknar jag om sanningen skall fram, egentligen ingen särskild särskilt mycket. Vi reparerade till viss del sommarens Sanchezmalör, släppte spelare som inte riktigt passade in i dagens Arsenal och lade till det till en ganska stor potentiell offensiv kraft till laget.

För även om Mavropanos gjort ett gott första intryck i U23-laget så är och förblir vinterfönstrets auktioner av högst offensiv karaktär. Jag passar på att greppa detta once in a lifetime-tillfälle att utan skämskudde recitera den annars tämligen oanvändbare Paul Merson, när han gav klubbens transferfönster betyget A för attack och D för defence. Självklart är vi lika svaga försvarsmässigt som innan fönstret öppnades och med största sannolikhet borde vi ha agerat genom att handla in någon central försvarare för att försöka staga upp gungflyn, fast å andra sidan är Cech fortfarande vår sista utpost samtidigt som de försvarsproblem laget har knappast hade löst genom att värva in ytterligare en försvarsspelare som är stabil vid ankomsten för att sedan förvandlas till geléaktig ranglighet i Wengers totalt försvarsspelslösa händer. Så ja, jag tycker att vi gjorde vad vi kunde göra. Så länge Wenger är kvar i klubben kommer aldrig försvarsspelet att fungera mer än i kortare perioder varför det nästan hade känts bortkastat om han fått handla in ännu en försvarsspelare att skrumpna i klubben. Så jag sätter istället mitt hopp till att hans efterträdare, främst tillsammans med Mislintat, kan framverka en back five värdig att matcha lagets kreativa nivå och stabil nog att bygga ett kollektivt och systematiskt försvarsspel på.

Därför får nu vi rätta mun efter matsäck, tänka bort defensiva behov av fiberrik stabilitet för offensiva sötsaker och göra så gott som möjligt av de spelare vi har tillgängliga. Och då märker jag på mig själv att det faktiskt är riktigt spännande att vända och vrida fram en optimerad startelva. Vi har spelare för spelare faktiskt en riktigt spännande trupp. Jag tänker så här: Eftersom vi saknar defensiv struktur och ständigt har ett gigantiskt ingenmansland för motståndarna att vandra fritt i framför backlinjen måste detta svarta hål omedelbart minskas i storlek, det är av högsta prioritet. Vi har förlorat våra två egentligen enda riktiga ytterforwards i Walcott och Sanchez, något inläggsspel är efter Girouds exit inte längre aktuellt och vårt ständigt sövande sidledspassande tär på vårt mentala inre i samma utsträckning som att det leder ständiga kontringsmål i baken. Så här måste något göras. Vår sidledsbredd ger föga positivt men skapar samtidigt centrala luckor och avståndet mellan backlinje och offensiv spets är på tok för kort för att vi skall fungera adekvat i den moderna fotbollsvärlden 2018.

Om vi på lördag lyckas besegra Fridykarsällskapet från Middlesex, så är topp 4 i allra högsta grad up for grabs, vi har framför oss ett Europa League som kan ge oss fribiljett till fotbollens finrum nästa säsong och detta sistnämnda med Mkhitaryan men utan Aubameyang. Så Europaspel kontra ligaspel, två potentiellt grymma strikers kontra total avsaknad av naturliga yttrar och en trupp till bredden fylld med centrala mittfältare, de flesta med offensiva spetskompetenser snarare än defensiva. Detta leder, enligt mig, egentligen bara till två spår där ett är lite småfegt och det andra är det enda riktiga. Det enda riktiga ser ut som följer:

Cech
Bellerin – Mustafi – Koscielny – Monreal
Wilshere
Ramsey – Mkhitaryan
Özil
Lacazette – Aubameyang

Oj, då tänker du. Nu har Farbror D&M gått på fredagsgroggen redan på lille-lördag, därmed totalt tappat konceptet och vi får hoppas att Fru D&M tar hand om de armt förtvivlade barnen så att vi slipper ringa soc, för omedelbart omhändertagande. För här är det hela havet stormar. Ish. Men nej, jag är inte mer förvirrad än vanligt och även om jag är tämligen övertygad om att Wenger inte alls skulle hålla med mig tycker jag att det går att finna ganska bra belägg för att föreslå denna riktiga, om än något modiga, uppställning. Låt mig förklara:

Spelsystem: Brasilianskt 4-4-2 med mittfältsdiamant. Bredd och sidledsspel kastas på skrothögen till förmån för längd och djupledsspel. Och med längd menar jag inte inläggsspel på central target utan avståndet mellan toppanfallare och siste försvarsspelare vilket, tillsammans med balanserande speluppläggare framför backlinjen, både ger oss defensiv rätning och offensiv kraft att penetrera motståndet genom djupledslöpningar bakom backlinje. Eftersom vi saknar naturliga yttrar undviker vi tvångsförflyttningar av centrala mittfältare/anfallare dit, utan skapar istället ett spelsystem där fler spelare känner sig hemma och framför allt optimeras utifrån sina respektive spetskompetenser. Och detta samtidigt som vi får använda de två rörliga anfallarna vi nu äntligen har i vår gottepåse, utan att riskera nedisning i den wengerska boxen. Visst riskerar vi att vara bara en Lacazette-bristning ifrån att spela med Welbeck i Europaspelet men då tycker jag att vi skall vara konsekventa och låta en spelare som Nketiah få chansen till inhopp och då, vid denna nödsituation, gå över till en Plan B i form av den vana men ack så tröttsamma 4-2-3-1. Samma 4-2-3-1 som jag härmed, tillsammans med 3-4-3, räkskal och vin-tetran, ämnar kasta i sopnedkastet.

Back Five: Målvaktspositionen måste ordnas i sommar men är i väntan på det som den är, medan Koscielnys häl kommer öppna luckor för både Holding och The Tank. Det sistnämnda för att rotera med Monreal på vänsterbacksplatsen men även ta över den när Monreal måste vikariera som mittback. Inte mycket att orda om där, enligt mig.

Centrala mittfältet: Här öppnar sig truppformerandets kanske mest spännande diskussion. Vilka spelare skall premieras och framför allt hur skall dessa formeras tillsammans? Hur skall vi spela och hur skall detta centrala nav byggas för att skapa det vi behöver? Hur binda ihop lätt isärfallande lagdelar och hur få in våra nyförvärv att synkroniseras med redan befintliga pusselbitar? Och ja, som jag nämnde ovan måste vi tänka fart, kreativitet och stabilitet. Vi måste tänka optimering av befintliga resurser och vi måste tänka defensivt styrspel i relation till det kreativa övermått vi innehar. Självklart kan Wilshere placeras på nästan samtliga mittfältets fyra positioner och visst kan både Mkhitaryan och Ramsey, av olika skäl, fungera både som CM:s och CAM:s, men med god rörlighet utan boll att lägga till all denna inneboende fotbollssmarthet de besitter är deras utgångspunkter mer i relation till defensiv än till en offensiv med stor frihet. Vidare kan såklart Xhaka, AMN eller Elneny (den sistnämnde i undantagsfall) axla balansspelarmanteln och plötsligt blir truppens alla brister, i denna brasilianska fotbollsvaxning, istället potentiella möjligheter. Och allt i relation till…

Anfallet: Här stoltserar vi med två ytterst spännande spelare, vilka båda måste trimmas både i form och ihop med övriga laget. Allt annat än ett tvåmannaanfall vore, europaspel till trots, ett stort resursslöseri, både ekonomsikt och resultatmässigt och dessa två kommer med sin rörlighet, sina näsor för mål och sina respektive spelbegåvningar inte bara göra mål utan även dra isär motståndarlaget och skapa öppningar för såväl passningsalternativ som andra medspelare att få luckor och ta avslut. Båda dessa är också löpare nog att vara första linjens försvarsspelare. En klassiker i modern tappning.

Konklusion: Better safe than sorry, säger jag till Henry när han inte vill ha på sig träningsoverallsjacka vid fotbollsträning i minusgrader. Och likadant säger jag här. För på samma sätt som min uppställning, med sina två anfallare varav en är utestängd från och den andre skall bära vårt europaspel, är aningen modig så är den lika logisk som säker. Vi stänger av planens centrala delar, skyddar backlinjen och förvisar motståndarna att arbeta utifrån de kanter som vi ofta går i spelmässigt ide på. Vi brukar överbefolka kanterna men nu skall vi i stället överbefolka de centrala delarna och det med ett djupledsspel som är både snabbt, spelartätt och linjärt långt (detta tillskillnad från nuvarande bredd). Vi har en playmaker i världsklass, strikers på tämligen närliggande nivå, centrala mittfältare med oerhört stor spelmässig potential och brister som faktiskt går att kompensera. Genom att göra rätt. Inte upprepa samma gamla trötta misstag med något fler nya spelarnamn. Nej, gör om, gör rätt. Gör som jag säger.

Med vänliga hälsningar
Davidsson och Mannen