Redemption Song

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Detta till trots vill jag använda Marleys ”Redemption Song” som trampolin in i dagens text. För Redemption Song blev sista låten på Marleys sista studioskiva,”Uprising” och skrevs när han hade diagnostiserats med cancer i ena foten. En cancer som sedan spred sig och som, genom en metastas i hjärnan, avslutade hans liv 11 maj 1981, mindre än ett år efter att ”Redemption Song” släpptes.

För låten och dess titel är oerhört adekvat för var Arsenal står idag, våren 2014, och var vi står inför mötet med Manchester City nu på lördag. För redemption i betydelsen inlösen/återlösen, sonande eller befrielse. Infriande, räddning och gottgörelse, de träffar alla rakt in i mitt rödvita hjärta. Men så gör även betydelsen hopplöshet. Vi står i ett läge där vi fått sona för våra taktiska brister ett stort antal gånger, där vi fått betala dyrt för vår naiva inställning till motstånds kompetens, vår övertro till den egna och där vår lätt tillbakalutade hållning till den moderna fotbollens realism fyllt många av lagets följare med en känsla av hopplöshet. Så för oss är det dags att sjunga vår Redemption Song.

Och precis som Marley var då är Arsenal idag svårt sjuk. Någon diagnos är ännu inte satt, men tillståndet av sjuka går inte att på något sätt att ta miste på och symptomen skriker oss i ansiktet stormatch efter stormatch. Arsenal av idag haltar, har uppenbara kognitiva bister och har en slutledningsförmåga som en 5-åring skulle skratta åt. Klubben är naiv, blåögd och vanskött som en missbrukares 14 skabbiga hundar. Vi ser en vacker yta med en ständigt utsåld toppmodern arena, men själen håller ändå på att ruttna. Vi stinker som en otvättad långvårdspatient, vi lallar verklighetsfrånvänt runt som rena psykospatienten och vi gör dadaistiska misstag som särskolans träningsverksamhet skulle få skolinspektionen på sig för.

Arsenal är lika sjuk som Marley var när han skrev Redemption Song och om vi inte skall gå samma öde som Marley gjorde så måste de stora frågorna ställas och svar på dem ges. Jag är ännu inte i stånd att ställa rätt frågor, jag är på tok för upptagen med att förbereda mig inför nästa match med ett av dessa topp 4-konkurenter vi så notoriskt brukar få storpisk av. Nu är lördagens match i och för sig på hemmaplan, men eftersom de senaste mötena med storlag smiskat upp oss redan på ett par minuter och eftersom vi inte ens kunde vinna över ligans då allra mest formsvaga lag, Swansea, i tisdags så vet jag inte vad jag skall förvänta mig av lördagskvällen.

Ibland känns ens supporterskap …som en nedlagd gruva i Stoke-On-Trent. Bild: Flickr.com: ”Ken_Davies_Archive”

Det har gått så långt att jag nästan möter matchen med en resignerad nöjsamhet om vi slipper förnedring. Jag skulle bli själaglad om vi lyckas knipa en poäng (på hemmaplan!) och räknar med att vi i bästa fall förlorar acceptabelt. Vi, The Famous Arsenal, vi skall behöva krypa ihop i förnedringens fosterställning för att kunna ta emot skit utan att skadorna förvärras än värre och förnedringen än mer total. Vi, The Arsenal? Hemma, i vår egen, så kallade, borg? Vi är så ledbrutna att vi stint stapplar mot vår egen undergång och mitt upp i allt detta skall vi möte ligans bästa spelartrupp, shittys. Shitty som trots skador och trupprotation enkelt avfärdade sin granne United i tisdags. Jag vet vem som styr i Arsenal men önskar ändå att vi ställer upp med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – Sagna – Mertesacker – Gibbs
Flamini – Kongo – Rosicky
Oxlade-Chamberlain – Podolski – Gnabry

Jag vet att Vermaelen kommer gå före Jenkinson i Wengers menlösa backlinjesrockad, jag vet att Arteta får starta så länge benen bär honom till småjoggning och jag vet att Podolski inte varit sådär lysande som central striker. Men jag vet också att jag inte vill se Vermaelen möta varken Aguero, Negredo, Silva eller Dzeko. Jag vet att Artetas spel senast förvisso såg bra ut, men inte genererade någonting och jag vet att alla Podolskis samlade tillkortakommanden inte kan väga tyngre än hur Girouds steg har framstått sedan januarifönstret öppnade sig för alla andra än Wengers Arsenal. Och jag vet att Wenger aldrig skulle nedlåta sig till att spela cynisk fotboll med tät defensiv och snabba omställningar…

Och kanske vet jag ändå att jag egentligen inte bär så stora förhoppningar på lördagens match. Att alla mina önskningar och förväntningar för länge sedan har övergått till ilska och frustration som sedan i sin tur mest har övergått till resignation. Att allt hopp man kände en gång för så länge sedan, gick förlorad längs med vägen och att jag nu bara står kvar med en smärtsamt gnagande samling obesvarade frågor. Om hur vi kunde hamna här, i denna fasansfulla röra. Hur vi kunde låta alla transferfönster gå oss helt förbi och hur vi ännu en säsong kan stå med mer än en halv startelva på skadelistan. Hur gårdagen tedde sig och hur framtiden skall utformas. Hur, genom vad och av vem?

Och kan denne sjukling till fotbollslag resa sig (”Uprising”) när det ser som mest nedtyngt ut? Kan klubben sona sina brott, råda bot, bättring och framverka gottgörelse när det som allra mest behövs? I den allra mest krökta av stunder, i den allra mest hopplösa av tider, när höstens glättiga yta har krackelerat och vi står kvar med ett sinnesbefriat spektakel i händerna? Kan Arsenal sjunga en sång av infriande av alla de drömmar vi följare närt men en efter en har bestulits på? Jag vet inte, men jag vet bara att om klubben har för avsikt att göra så, så gör den rätt i att börja på lördag.