Varför 1+1 är bättre än 3

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.

Och hur paradoxalt det än må verka så vill jag använda rubrikens matematiska inslag som anslag. För efter vår match mot shitty senast, gick en av Arsenal Sweden-familjens mest frekventa sågare, åsiktsmaskiner och krutdurkar (jag nämner inga namn men du kan söka på @JayArse och sedan se hur det går) ut på twitter och skrev att han tyckte det var lite väl bra stämning i Arsenallägret. Att folk inte bara var lite väl glada över en poäng hemma mot shitty, utan också att folk, i ljuset av en poäng mot shitty, hade tappat bort de två förlorade mot Swansea. Och jag håller med honom i sak, att vi arsenalister verkade vara föremål för någon form av kollektiv dissociativ amnesi och att vi lät en ”vunnen” poäng släta över två uppenbart förlorade. Men. Denna inför-Everton-text, skulle inte ha den rubrik den fått om det inte vore så att jag ansåg det den hävdar. Att vi förvisso gick poängmässigt minus på dessa två matcher, men att vi, inför mötet med Everton, kommer ha enorm nytta av den enda räddade poängen mot shitty. Att vi till och med har mer nytta av den än vi skulle haft av tre mot Swansea. Orsaken till detta är som följer:

Hade vi bibehållit vår krampaktiga ledning över Swansea fram till domarens signal men förlorat mot shitty hade vi förvisso haft två poäng fler än vi har idag och avståndet ner till Everton hade, således, varit något mindre görlitet. Men en eventuell vinst mot Swansea, i den smått katatoniska form den i så fall hade varit, följt av en förlust mot shitty hade kunnat demoralisera truppen totalt. Nu tappade vi Swanseamatchen men går ändå ur matchserien med ett visst mått av moraliskt upprättelse.

En poäng mot shitty hemma är, hur deprimerande det än kan kännas, viktig för ett Arsenal av idag, våren 2014. Vi har tyvärr krympt till att behöva känna glädje efter ett sådant resultat, vi är inte längre ett lag som kan räkna med hemmavinster mot det andra storlaget och vi har, som du vet, blivit så rejält tilltufsade, både en och tre gånger, mot de andra storlagen. Om detta kan vi såklart tycka vad vi vill, men ännu en förlust hade kunnat bli själsligt eroderande för laget och poängen mot shitty kan bli det uppstagande vi behöver för att bromsa raset och vända det till en långsam vandring åter åt rätt håll.

En vandring som fortsätter på söndag då vi, till varje pris, måste ta tre poäng och säkerställa avståndet ned till ett jagande Everton som både fått upp tempo och återfått formen. Så med all respekt för vår vän twitterkingen, vi hade och vi har anledning att glädjas över 1+1 istället för 3(+0), vi gjorde en bra match mot shitty, vände och räddade en poäng och det kommer vi ha enormt nytta av under söndagens match på Goodison Park. Min startelva är som följer:

Szczesny
Jenkinson – Sagna – Mertesacker – Gibbs
Flamini – Rosicky – Cazorla
Oxlade-Chamberlain – Giroud – Podolski

Back Five: I mitt tycke gjorde Vermaelen en riktigt bra insats mot ett shitty, vars offensiv var präglad av en rakt igenom sömngångaraktig Dzeko. Men Sagna är en bättre försvarare än Vermaelen och en backlinje med Jenkinson till höger och Sagna som mittback är bättre än en med Vermaelen som ständigt riskmoment cenrtalt. Jag hoppas, så klart, att jag har fel, men tänk er Vermaelen mot en Lukaku som inte är lika seederad som Dzeko var senast och tänk er ett zonförsvar på fasta situationer…

Skall han vara mitt i backlinjen eller försten ut till bussen? Artwork: D&M

Mittfält: Veckans allra bästa aprilskämt var att Diaby var redo för att starta i matchen mot Everton. Jag skrattade glatt och länge men lät mig absolut inte luras när jag skulle ta ut ett mittfält inför matchen. För mitt mittfält skall utformas på ovan sätt. Flamini skall, trots sin fina box-to-box-insats senast, vara det defensiva ankaret, Rosicky skall, trots sin fina ytterforwardsinsats senast spela på sin rätta position som box-to-box a la Luka Modric i Real och Cazorla skall i Özils frånvaro fortsätta diktera tempot som nr 10. Jag vet att Wenger inte kommer tänka så, jag utgår ifrån att han kommer använda Flamini-Arteta som dubbel pivot och kan bara hoppas att Arteta står mer pall Evertons höga press än vad han tidigare gjort mot lag som spelat med liknande presspel.

Anfall: Nej, Sanogo är inte svaret. Podolski kan vara det, men jag väljer ändå den för stunden iskalle Giroud som central striker. Eftersom jag placerat Rosicky som mittfältare så öppnas platsen på högerkanten för speedkulan AOC och på vänstra kanten har jag stoppat in Podolski, men kunde också gärna se höstens sensation, Gnabry.

För mig handlar laguttagning på många sätt om att optimera befintliga resurser. Att få in så mycket fotbollskompetens på planen som bara är möjligt, samtidigt. Att sätta ihop dessa kompetenser på ett sådant sätt att de inte bara fungerar ihop utan också kompletterar varandra. Och att finna vad som behöver has (samlas ihop) för att nedlägga aktuellt motstånd och att sätta ihop en startelva som matchar detta så mycket som bara är möjligt. Att känna sin motståndare och att mobilisera så svårforcerat motstånd för aktuell motståndare att möta. Sedan lägger jag gärna eventuella estiska preferenser åt sidan för en pragmatism där vinsten är det allenarådande målet.

Hur jag ser på matchen: Ingen har väll missat hur vi totalt imploderat i våra bortamöten med storlagen och Everton borta är så nära denna risk vi över huvud taget kan komma utan att möta chelsky, foolsen eller shitty. Everton borta är svårare än manu borta, svårare än Stoke och svårare än både West Bromwich och Southampton. Till detta kan läggas att vi idag har en sämre startelva och, framför allt, en sämre bänk än vi hade i just nämnda förluster respektive poängtapp.

Jag tror att Everton, precis som alla vet att man skall göra mot Wengers Arsenal, kommer pressa högt när vi har bollen. Nyckeln blir hur det centrala mittfältet hanterar denna press men också hur vi, som lag, står emot Evertons både rörliga och effektiva offensiv. För jag tror att det kommer bli åka av på söndag. Vi kommer få oss en första halvlek i paritet med de vi haft mot storlagen och kan bara hoppas att vår sköra centrallinje håller. Att mittbacksparet står pall men också får rätt understöd, att vi lyckas hålla upp linjen och inte faller ned i knät på Szczesny och att vi själva lyckas få till någon form av omställningsspel.

Att Wenger lyckas använda den, i varje fall, delvisa, moraliska upprättelse som poängen mot shitty kan komma att innebära, att han vågar kompromissa och släppa cynismen över sin dörr och tillåter sig se vinsten av pragmatism framför fotbollsideologiskt korståg. Jag vet inte om vi klarar detta, jag vet inte om vi har vad som behövs för att stjäla tre poäng på Goodison och vet inte om vi kanske borde vara nöjda om vi lyckas erövra en poäng även i detta möte. Jag vet bara att några av våra startspelare är på väg tillbaka, att några av de andra topp 4-lagen kommer att möta varandra och att vi inte har råd att varken släppa avståndet till dem eller Everton in på oss. COYG.