Some Girls Are Bigger Than Others

Efter år av spekulationer och allt mer intensiva rykten om än den ene än den andre är det nu äntligen beslutat. ITK:s som under veckor har bestämt hävdat ett scenario medan andra av samma sort, fastslagit ett helt annat. Vi är ytterst få som vet vad som hände under vägens gång, hur urvalsprocessen gick till och vi är lika få som kan svara på frågan varför det blev just han, men nu vet vi i varje fall vem han är. Från och med idag skall vi inte bara förhålla oss till ett liv utan Wenger, vi skall förhålla oss till ett liv tillsammans med Unai Emery. Kungen är död, länge leve kungen. Vi må ha tyckt en massa om Wenger och vi må kanske tycka ytterligare om valet av Emery, men nu är spekulationerna över. Beslut fattat. Taget. Bestämt.

När Arsenal i slutet av september 1996 presenterade Arsène Wenger som ny tränare för klubben var det som ni vet ett stort antal engelska fotbollstyckare som skanderade ”Arsène Who?” Men även om Wenger var okänd för stora merparten engelsmän så var han långt ifrån oerfaren som tränare. Han hade vunnit både franska ligan och franska kuppen, att lägga till motsvarande troféer i det kanske inte lika stora fotbollslandet Japan. Så att dra paralleller mellan nutidens Arsenals anställande av Emery och Deins av Wenger är nog kanske inte helt missvisande. Båda var/är 46 år gamla, Wenger hade 12 års tränarerfarenhet, Emery har 13 och båda anses stå för någonting annat än det då/nu befintliga. Men då var då, Wenger Wenger och Emery är något, om inte helt annat så något nytt för oss och något så ovanligt som en Arsenalmanager som …som inte heter Arsène Wenger.

Både nämnda ITK:s och mer trovärdiga källor talade om en urvalsprocess där till slut den före detta klubbkaptenen Mikel Arteta vaskades fram gentemot erfarne Massimiliano Allegri. Det hade då talats om Nagelsmann från Hoffenheim, om brandsläckare Ancelotti, om Sanllehis polare Enrique men även om något så oskönt som gamle foolsenposören Brendan Rodgers. Och jag kan inte annat än fundera kring den spretighet som detta, enligt dessa ryktesspridare, vittnade om. Självklart innebär denna process vansinnig klickpotential varför många namn skall tas med tämligen ymniga nypor salt, men jag kan inte annat än undra. Hur siktade vi? Vad var vi egentligen ute efter när ett 22-årigt maktmonopol skulle delas upp och tränarpluppen skulle fördelas?

För mig stod då två kandidater framför de övriga och i sällskap av dessa ett antal ytterligare frågor, för valde Gazidis och de andra mellan Arteta och Allegri så stod vi mellan två diametralt olika tränare, både CV- och fotbollsmässigt. Det surrades friskt om den erfarne Allegri var klar för oss, sedan vidare om att denne inte var nöjd med klubbens satsning alternativt den ansvarsfördelningsstruktur som klubben byggt upp, varför den totalt oerfarne Arteta plötsligt seglade upp som storfavorit. Vi förberedde oss så smått inför ett liv med Mikel The Rookie och så var det ända fram till måndagskvällen då ytterligare en hårfager bask dansade in på scenen, varefter vi stod som fågelholkar inför denna U-sväng. Vad hände egentligen mellan klubben och den enligt kännare ”klare” Arteta?

Jag hade absolut föredragit en van storklubbstränare såsom Allegri eller än hellre Simeone men även sagt ja tack till en tränare som Monacos anfallsglade ungdomsförädlare Jardim. Eller den kanske inte så attraktive men ack så effektive, defensivspecialisten Rafa Benitez? Eller storrökare Sarri? Eller Gasperini som fått Atalanta att plötsligt överprestera i förhållande till ekonomi och klubbstorlek? Inför detta nästan historiska val av arvtagare till managerposten efter Wenger, fanns så många alternativ, så många olika vägar att välja och så många möjligheter. Utifrån dessa möjligheter trodde vi ett tag att vi stod redo att ringa in det oväntade och smått läskiga valet Arteta, där herrar Gazidis, Sanllehi och Mislintat skulle kunna framstå som galningar lika mycket som lyckosamma guldgrävare. Alla dessa inre virvelvindar fick vi hantera fram tills att Emery landade i Luton för transport i ilfart till London Colney och vi hamnade i ett, om inte ”Emery Who?” så i varje fall ett litet avmätt ”Emery, meh”.

Unai Emery får anses ha blivit ganska luggsliten efter sina två år i den franska nyrikedomens högborg. Han uppfyllde aldrig de krav på framgång i Champions League som var ställda på honom och han lät till och med Jardins Monaco blåsa honom på ena ligasegern. Han skall enligt uppgift ha haft en viss svårighet med några av psg:s mest uppblåsta spelaregon, vilka inte ville underkasta sig det hårda arbetet utan boll utan föredrog en mer flärdfull tiki-takafotboll, och Emery lär väl inte heller sätta imploderingen mot barcelona högst upp på sin skrytlista. Samtidigt, hade han värvats för två år sedan efter att ha fått ett bedagat Valencia att bromsa sitt då fria fall till stabilitet och ett lite ekonomiskt svagt Sevilla att vinna tre raka Europa League, hade hans aktier stått avsevärt högre i kurs än de, i mångas ögon, gör nu. För mig framstår han allt mer som en väldigt dåligt scoutad värvning av psg, då klubben på många sätt tog in en tränare som uppenbart stod för någonting helt annat än vad den klubben gör/gjorde och var ute efter. De frågade efter en genväg till europeisk kuppframgång och snubblade därefter på eget grepp av icke utförd läxa.

Emery är en fotbollsfilosof som, inte helt olikt Wenger, verkar vara helt besatt av fotboll. Han sägs vara krävande gentemot sina spelare (för att inte tala om sin högst vokale assistent Juan Carlos Carcedo), han ger ofta spelarna läxor att studera på sin lediga tid och verkar inte vara rädd för att följa upp givna order eller instruktioner för att tvinga spelarna till utveckling. Han har, fram till tiden i psg, alltid prioriterat en stabil defensiv med förkärlek till snabba omställningar, han är känd för sina taktiska adaptionsförmåga och nitiska förberedelser samt för sina omfattande analyser av kommande motståndare. Han sägs, till skillnad från Wenger, alltid vilja ha en plan B att ta till, kräver alltid att hans spelare skall delta i ett aktivt press-spel och verkar föredra målvakter som aktivt deltar i speluppbyggnaden vilket, det sistnämnda, tämligen torde innebära att Cechs tid som förstemålvakt är över. Så där jag kan se vissa likheter med Wenger, såsom besattheten av sporten, värvningsåldern och tränarerfarenheten, där ser jag minst lika många olikheter.

Jag får erkänna att Unai Emery inte var mitt förstaval. Han var inte heller mitt andraval, ej heller mitt tredje. Men jag ropade i många år efter förändring och det är just förändring som jag har fått. Från det erfarna, insuttna och välkända till det avsevärt mer okända. Från en tränare som gav spelarna stor frihet att uttrycka sig på planen, som blint litade till den egna kompetensen och som framstod som tämligen mjuk i nyporna, till en tränare som föredrar taktik och tydliga instruktioner, som kräver spelares individuella underkastelse till förmån för det kollektiva arbetet och som inte är rädd föra att, själv eller via assistent, styra de individuella spelarnas aktioner. Som man frågar får man svar och därför kan jag inte annat än stötta vår nye manager, ge honom chansen och ge honom mitt fulla stöd. Vad jag än må tycka om processen fram till beslutet. Vad jag än må tycka om andra, mer lämpliga kandidaters möjliga tillgänglighet. Nu står vi inför den förändring som vi ropade efter och hur eventuellt meh valet än initialt framstod kan det komma att visa sig vara lika logiskt som framgångsrikt. Nu kan vi bara blunda, hoppa ut för stupet och be till fotbollsgudarna att vi lyfter. Upp och tillbaka, om än i annan form än tidigare. I händerna på Emery. Välkommen.

I have just discovered. Some girl's mothers are bigger than other girl's mothers.